- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
138

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kalmar domkyrka. J. R.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Kalmar domkyrka.

Ingen af Sveriges städer skulle blifva så svårt
hemsökt af de olyckor, hvilka Kalmar-unionen
samlade öfver vårt land, som just den plats, inom
hvars murar Margaretas stora och djerfva tanke
blef en verklighet. Det förbittrade krig, som i
vår historia är kändt under namnet Kalmarkriget,
var det sista svåra slaget, efter hvilket det
gamla Kalmar aldrig mer reste sig. Knäredfreden
återlemnade väl till den unge Gustaf Adolf slottet
och staden, men båda genom eld och plundring i ett
tillstånd af fullkomlig ödeläggelse. Så vigtig
var dock ännu denna plats, att konungen utan
tidsspillan skyndade att vidtaga åtgärder för de
förstörda fästningsverkens iståndsättande, oaktadt
han klart insåg det ofördelaktiga i stadens läge,
der den på fastlandet omedelbart framför slottet
måste i farans stund hafva att lida af elden äfven
från dettas kanoner och, väl eröfrad, gifva fienden
den säkraste hjelp till slottets förderf. Nyttjande
de lärdomar, som det nyss afslutade kriget skänkt,
umgicks också Gustaf Adolf med en storartad plan till
Kalmars tidsenliga befästande, hvartill framför allt
hörde, att sjelfva staden borde förflyttas till den
strax nordost om slottet belägna och på alla sidor
af vatten kringflutna Qvarnholmen. Denna plan blef
det visserligen icke den store konungen förunnadt
att sjelf bringa i verkställighet, men den upptogs
och omhuldades af de insigtsfulle män, som under
hans dotters regering ledde vårt lands öden. Kristina
grep slutligen saken an, och Carl X Gustaf pådref den
med allvar och kraft, så att ändtligen år 1658, trots
svårigheter, som ofta syntes oöfvervinneliga, stadens
flyttning kunde anses i det närmaste fullbordad. Redan
följande året började man nedbryta hvad som fanns
qvar af murar och hus i det gamla Kalmar, och i den
dag som i dag är finnes der ofvan jord icke en sten,
som kan erinra vandraren, att här för blott några
århundraden sedan låg en betydande och välmående
stad, som tillika i vår politiska historia spelat
en roll som få. Trädgård vid trädgård med sina små
näpna landthus pryda nu den minnesvärda platsen och
skänka åskådaren från den grå borgens torn och vallar
en glad och tjusande anblick.

Bland de för det nya samhället nödvändiga allmänna
byggnadsföretagen var frågan om en kyrkobyggnad den,
som låg både regeringen och invånarne närmast om
hjertat. Då borgerskåpets egna krafter redan genom
flyttningen och byggandet för egen räkning blifvit nog
strängt tagna i anspråk, måste naturligtvis statsmedel
anlitas, hvarjemte Carl X, som lifligt intresserade
sig för den nya staden, beviljade den rättighet
att för detta företag söka insamla penningbidrag
från hela riket. På våren 1660 kunde man derför
hos Nikodemus Tessin d. ä., hvilken då som bäst
var sysselsatt med ombyggandet af Borgholms slott,
beställa ritningar, och på sjelfva midsommarsdagen
samma år började under stor högtidlighet gräfningarna
till det blifvande templets grundval. Efter flere
afbrott i arbetet, förorsakade af penningbrist, och
sedan Tessin af samma skäl tyvärr måst i åtskilligt
förändra och förenkla den ursprungliga ritningen,
var byggnaden efter tjugutvå år så långt hunnen, att
på midsommarsdagen 1682 en invigningsgudstjenst der
kunde hållas, hvarvid kyrkan äfven erhöll namnet Carls
kyrka
. [1] Fullbordad blef den dock först 1700 under
ledning af Tessins styfson, arkitekten Abr. Svansköld,
hvilken efter sin styffar redan tidigt öfvertagit
det ansvarsfulla arbetet.

Kalmar domkyrka är utan tvifvel en af Tessins skönaste
skapelser. Byggd i ädel italiensk renaissancestil,
med barocktillsatser i det yttre, hvilka dock icke
synnerligt störande inverka, har hon till plan ett
i vester och öster något förlängdt grekiskt kors,
på hvars norra, vestra och södra armar ingångarna
finnas. De båda sistnämda hafva enkla men vackra
portaler, då deremot den norra fasaden, som icke blef
fullt färdig förr än i början af detta århundrade,
icke har sin ingång försedd med denna prydnad. Korsets
fyra vinklar äro utfyllda med qvadratiska, af torn
krönta byggnader, hvilka i sig inrymma klockor,
sakristia och expeditionsrum, och långhusets ändar
afslutas i halfrunda, med egna hjelmhvalf täckta
utsprång, af hvilka det vestra ger plats för orgeln
och det östra för altaret.

Gaflarna och tornen krönas af flammande kandelabrar
och pots-à-feu, hvilka barockprydnader likväl,
såsom redan är antydt, icke väsentligen störa det
värdiga i kyrkans yttre, fastän de för närvarande
icke befinna sig i bästa skick.
[2] Vid inträdet genom
vestra porten öfverraskas man af den fullständiga
frånvaron af hvarje pelarstöd, enär långhuset är
täckt med ett tunnhvalf af en för ögat särdeles
behaglig hvälfning. Korets vackra och med kyrkans
stil öfverensstämmande altarverk är en gåfva
af handlanden v. Zaltzau och hans hustru, hvilka
troligen från Holland inköpt den herrliga altartaflan,
kyrkans förnämsta prydnad. Denna stora oljemålning,
framställande Kristi nedtagning från korset,
har ofta uppgifvits vara målad af Ehrenstrahl,
hvilket dock torde vara mer än tvifvelaktigt. Denne
konstnär dog nemligen 1698, då kyrkan ännu icke
var fullbordad, och beställningen af konstverket
har efter all sannolikhet icke blifvit gjord förr
än efter 1701. Taflan är tydligen en fri och något
figurrikare efterbildning af Rubens’ berömda och
genom talrika gravyrer allmänt bekanta Korsnedtagning
i Antwerpens katedral. Predikstolen, hvilken, då
kyrkan genom sin nämda plan i det närmaste är en
centralbyggnad, är synlig från hvarje punkt i det
inre, har tillhört den gamla domkyrkan, för hvars
räkning den omkring år 1640 förfärdigades af en
inflyttad tysk bildhuggare, Hoppenstedt. Den något
mer än halfrunda, i hvitt och guld hållna och rikt
skulpterade stolen uppbäres af S:t Kristofer och
prydes af sex förgyllda trästatyetter af apostlar
(Andreas, Petrus, Jakob d. ä. m. fl.), mellan
hvilka fem likaledes förgyllda träreliefer afbilda
de vanliga scenerna ur Kristi pinohistoria (Kristus
förrådes, inför Pilatus, gisslandet, korsfästelsen
och korsnedtagningen). Predikstolens tak uppstiger
i flere etager, hvilka bära en mängd förgyllda
figurer i fri skulptur. Hvad som slutligen icke
minst förtjenar att uppmärksammas, är kyrkans golf,
som är belagdt med de konstrikt arbetade grafstenar,
som fordom prydde den gamla kyrkan och hvilka bära
vittne om den konstnärliga smak och skicklighet,
hvarmed stenhuggeriet i Kalmar länge öfvades alltsedan
den tid, då Johan III:s stenhuggare voro sysselsatta
på Kalmar slott. Flere af dessa stenar vore i sanning
värda en bättre lott än att ständigt trampas under
fötterna och derigenom långsamt, men säkert, utslitas.

Den i detta häfte införda teckningen är tagen från
nordost, från det lilla fiskläget Ängö, och visar oss
således kyrkans norra fasad och korafslutning. Vid
första ögonkastet synes byggnaden nästan slottslik,
och det är mycket vanligt,


[1] Erkebiskopen Ol. Svebilius, sjelf Kalmarbo,
öfvervar denna invigning. Kyrkans murar voro
visserligen vid detta tillfälle icke uppförda till
stort mera än halfva sin höjd, och betäckningen
utgjordes blott af ett provisoriskt tegeltak,
men man var innerligen tacksam för hvad man nu
hade. Stadsborna hade nemligen då varit utan kyrka
i hela fyra års tid, hvarunder de för sin gudstjenst
måst begagna den alldeles otillräckliga skolsalen.
Till år 1678 hade de begagnat den forna stadens
gamla vördnadsbjudande domkyrka, hvilken dittills
fått stå qvar men nämda år på Carl XI:s befallning
bortsprängdes, såsom varande genom sina väldiga murar
en alltför vådlig granne för det närbelägna slottet,
i fall den under kriget skulle råka i fiendens
våld. Konungen ansåg det derför också såsom sin
oeftergifliga pligt att på allt sätt underhjelpa och
befrämja det pågående kyrkobyggandet i nya staden.

[2] Dessa mot himlen stigande flammor borde
naturligtvis vara förgyllda och icke såsom nu, efter
kyrkans sista reparation, helt enkelt bestrukna med
gul oljefärg. Detsamma gäller äfven om urtaflornas
siffror och visare, här om icke för skönhetens,
så åtminstone för prydlighetens skull. Dock, dessa
brister kunna vara temligen oväsentliga. I högsta
grad betänkligt är det deremot, att Kalmar stad
ännu i denna dag icke försett sin dyrbara kyrka med
åskledare. Det första svåra åskväder, som drager
öfver staden, skulle således kunna blifva detta i vår
konsthistoria så framstående minnesmärkes undergång.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0142.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free