- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
139

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kalmar domkyrka. J. R. - Det är vår. Reinhold Winter - Vid Hvita hafvet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

att främlingen, då han första gången nalkas Kalmar,
tror sig i den högt belägna och staden dominerande
kyrkan se det gamla frejdade slottet. Ja, det hände
en gång den, som skrifver denna lilla uppsats, att
han i Kalmar mötte en resande ung student, i hvars
hjerna »Kalmar Slott» så envist spökade, att han sade
sig nyss hafva besett det gamla slottet och nu vara
på väg att taga det nya i närmare skärskådande. Han
stod då som bäst på väg till kyrkan! Möjligheten att
i hast kunna göra ett dylikt misstag beror derpå,
att byggnaden saknar just den arkitektoniska del,
som tydligast skulle
angifvit hennes bestämmelse, nämligen kupolen. Men
anledningen åter till denna brist är ingalunda den,
som folktron uppgifver, att nemligen byggmästaren
(Svansköld) af misstro
till Tessins beräkningar icke skulle
vågat fullfölja hans ritning,
[1] utan helt enkelt den, att Tessin sjelf 1670,
då medel till arbetets fortsättande började tryta,
måste på borgerskapets egen begäran förändra sin
ursprungliga ritning, hvarvid, af sparsamhetsskäl,
bland annat äfven kupolen blef från densamma
borttagen, en stympning, som af hvarje sann konstvän
måste djupt beklagas.

J. R.



Det är vår.

Se så der, Gud ske lof! Det är vår, det är vår!
Hör hur bäckarna sorla, hur bofinken slår!
Hur det grönskar i dal, hur det löfvas i lund!
Huru daggsilfret glittrar i morgonens stund!
        Herrlig naturen är
        Då den i grönt sig klä’r.
        Både gryning och qväll
        Höres skogens kapell
Musicera för eko, som svarar från fjell.

Se, hur sipporna der uppå ängarna stå
Både hvita och röda och gula och blå.
Omkring tufvan de knyta sin skiftande krans
Eller kanta de skogssjön i vårsolens glans.
        Björken för vestans flägt
        Skakar sin gröna drägt.
        Med melodiska ljud
        För sin lyssnande brud
Sjunger trasten, till ära för kärlekens Gud.

Se, hur liflig och qvick, med elastiska hopp,
Lilla ekorren svingar från topp och till topp.
Aldrig maken man såg till så vågade kast,
Som göras af skogarnas viga gymnast.
        Högt öfver grönklädd jord
        Längtande hän mot nord
        Far en svanflock ibland
        Att vid ishafvets strand
Söka åter sitt älskade fädernesland.

Hvilken fröjd öfverallt! Hvart man vänder sin blick
Syns naturen föryngrad i väsen och skick.
Öfver dal, öfver höjd blir af vårsolen lagd
En förtjusande matta, med grund af smaragd.
        Flora går, röd om kind,
        Lätt som en sommarvind
        Och uti hennes spår
        Blomma, skogar och snår
Och man hör öfverallt: det är vår, det är vår!

Reinhold Winter.


Hvita hafvet.

De vigtiga och dyrköpta upptäckter, hvarigenom de
arktiska hafven blifvit kända och uppmärksammade,
böra förnämligast tillskrifvas handeln och
handelsintresset. Tusentals seglare svärma årligen
omkring på dessa farliga och oroliga vatten för att
drifva skäl- och hvalfiskfångst; men den ojemförligt
största och till lästetalet drygaste mängden besöker
årligen nordkusten af Ryssland för att hemta råvaror,
och vinsten deraf är så ansenlig, att returfrakten
ensam är tillräcklig att ersätta seglationskostnaden
och att fartygen vanligen komma med barlast och
återvända lastade med spanmål, mattor, hampa, tjära
o. s. v.

Kuststräckans beskaffenhet är af naturen sådan,
att hela denna handelsflottilj, som företrädesvis
utgöres af engelska, holländska, svenska, norska och
danska fartyg, blott på ett ställe kunna anlöpa,
och detta är den djupa, oregelbundna inskärning
i Stora Rysslands nordkust, som är bekant under
namnet Hvita hafvet och som bildar den ofantliga,
för seglare ytterst farliga ytterbassinen till Onega-
och Dwinaflodernas mynningar.

Kustlandet kring detta af polarvindarna bestrukna,
stundom af drif-is uppfyllda innanhaf erbjuder en allt
annat än lockande bild. Vestra sidan om det smala
inloppet utgöres af ofruktbara hedar, djupa mörka
träsk och moras, bebodda af lappar och fiskare; den
östra utgöres af halfön Kanin, en region af hedar och
sandreflar, på hvilken samojeden ströfvar omkring –
en is- och snö-öken, ännu vildare än lappens hemland,
utan en by, utan en väg, utan ett namn, ty ryssen
vet ingen annan benämning derpå än
Samojedernas land. Dessa bebyggare
skilja sig betydligt från de på motsatta stranden
eller lapparna, likväl blott till det sämre; i
intellektuelt afseende står
samojeden betydligt lägre än den förstnämde. Han är
rätt och slätt en vilde, som ej begagnar sig af eld,
utan fortär sitt renkött rått; han bygger intet fast
hus, odlar intet fält och eger ingen del i jorden,
ty denna besittes af hans herrar, syrjänerna,
ett klokt och härdigt folk, som både till typ och
språk tyckas vara beslägtade med finnarna, och anses
såsom afkomlingar af någon gammal jägarkoloni. Liksom
lapparna småningom se sitt fria område inkräktas af
nybyggare, så måste äfven samojeden tillbakaträngas
till den yttersta gränsen för mensklig existens eller
sammansmälta med en kraftigare folkrace, som bättre
förstår uppkalla möjligheterna för en vistelse i
dessa ogästvänliga trakter.

Så mycket sällsammare är att här, der landet åtta
till nio månader är höljdt af snö och polarhafvets
ismassor vräkas upp på de kala strandklipporna,
träffa en lifskraftig, blomstrande stad, sådan den vår
illustration framställer. Hemligheten ligger deruti
att Archangel bildar enda stapelorten för Stora
Ryssland, så att säga dörren till ett varumagasin,
ur hvilket en stor del af verlden fyller sina behof
af råvaror.

Archangel är en egendomlig stad. Under det Europa
riktar sina blickar ditåt, när magasinsförråderna
börja tryta, medan telegrafunderrättelserna flyga till
alla större sjöstäder och framkalla fluktuationer
på börser och penningmarknader och stora seglare
vända sina stäf åt norden, så vända sig alla
rättrogna ryssars blickar åt »Erkeengelens» stad,
blott och bart för dess dyrbara betydelse för hans
religiösa sinne. Ty Archangel är samlingsorten för
från alla delar af det ofantliga riket tillströmmande
pilgrimer, som derifrån färdas öfver Hvita hafvet till
den vid inloppet till Onegaviken belägna ön Solowetsk
med sitt kloster, som spelar en mystisk rol i


[1] En sägen, som utan tvifvel har sin grund
just i tunnhvalfvets luftiga och lätta byggnad.
Och för dem, som tro att kupolen skulle uppburits af
sjelfva hvalfvet, måste sannerligen denna sägen vara
mer än trovärdig.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0143.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free