Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En åsnespark. Legend efter A. Daudet. - För Familj-Journalen af W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En åsnespark.
Legend efter A. Daudet. – För Familj-Journalen af W.
"Gömdt är icke glömdt."
För många år sedan, i gråa forntiden, lefde i Avignon
en påfve, som hette Bonifacius. Det var en mycket
godmodig och treflig påfve, sådan som det
nu för tiden icke fins maken till.
När han kom ridande på sin åsna längs stadsgatorna
l helsade och helsades han af alla både kärleksfullt
och vördnadsfullt; på bron, som ledde öfver floden,
stämde stadsmusiken, trummor och trummeter, upp
en fanfar, och det var ingen ände på ståt och
glädje vid hans blotta åsyn. Den tiden hade hans
stånddrabanter ingenting annat att göra än hedra,
hurra och skyldra för påfven, och det fanns ingen enda
fånge i statsfängelserna, utan bara vinfastager,
icke heller fanns hungersnöd, pest eller krig,
hvarför ock den tiden kallades för den gyllene.
Påfven sjelf log fint, välvilligt och menniskovänligt,
hvarhelst han red fram med en gungande mejramsqvist
i sin påfvemössa (mitra) och en huld blick för hvar
en. Han menade väl med och höll af alla menniskor,
men dock allra mest af sin myrtenhägnade vingård,
den han sjelf planterat, samt dernäst sin åsna, den
han sjelf fostrat upp. Om söndagarna vid utgången
från messan höll han rådplägning i denna sin vingård
med sina kardinaler, som sutto i gröngräset rundt
omkring honom och han sjelf i midten, som en afgud,
och han drack dem till i det sköna vin, som än i dag
kallas Château-Neuf-des-Papes, och rådet svarade
på skålen i flere omgångar. När solen sjönk vände
de alla glada och upprymda tillbaka till staden,
och när tåget red öfver bron stämde piparena upp
sin fanfar och folket nästan dansade i glädje och
åsnan piafferade med sin ädla börda, hvilket allt
litet skandaliserade kardinalerna, men folket ropade
»lefve», så att bropålarna svigtade dervid.
Näst sin vingård älskade den gode påfven, som sagdt,
sin åsna, och detta med rätta; ty det var ett ovanligt
djur i sitt slag; en vacker svart åsna med röda
strimmor och fläckar, bred bringa, glänsande hud,
mycket starka hofvar och säker gång; sitt hufvud,
prydt med skarlakanstofsar och silfverklockor,
bar hon så högt som trots någon samt rörde de långa
öronen fermt och beslutsamt. Hela Avignon höll af
djuret för egarens skull, och mer än en äfventyrare
hade kommit sig upp i påfvens gunst genom att smickra
denna hans favorit – klappat barnet för ammans skull,
som det heter.
Denna påfvens svaghet för sin åsna kände Pål ganska
noga till, och byggde sina framtidsplaner derpå. Pål
var sin faders, guldsmedens sorgebarn, och hela
stadens skräck och plågoris. Klåfingrig, djerf och
oförvägen som han var, skydde alla hans umgänge,
och drogo sig ifrån honom eller gingo omkring honom,
som katten kring het gröt. Nu hade odågan beslutit
att göra lycka.
Till en början tog han sig före att i närheten af
det påfliga slottet meta i floden. Der satt han dag
ut och dag in, och då påfven red förbi spände han
ögonen i åsnan, som om han velat sluka henne. En
dag närmade han sig suckande, stirrade på åsnan,
knäppte salvelsefullt tillhopa sina händer liksom i
helig förvåning, bäfvan och beundran.
»Helige fader!» utropade han, »må jag en gång på
närmare håll få betrakta detta undersköna djur? Tyska
kejsaren kan inte framvisa maken till åsna, så mycket
är säkert!» och han vidrörde varligt och dröjande
och liksom med oviss hand det beprisade djurets länd,
kallade henne med alla möjliga smeknamn, som om han
tilltalat en hoffröken. »Så ja, min lilla perla! min
ögonfägnad, min skatt ... så ja, rosen min! tattale
lilla käket mitt!» o. s. v.
Den gode påfven blef helt rörd vid denna
öfversvinneliga svada och sade vid sig sjelf: »Sådan
liten rar pilt, som är så förtjust i min åsna!»
Följande morgon kastade den uppgående solen sitt
skimmer öfver en liten herre i gridelin sidenjacka,
spetsmanschetter
och silfverspända skor, och det var ingen annan
än unge herr Påpål, som kråmade sig på den påfliga
borggården i det påfliga hofvets färger. Men det
stannade icke vid detta. Snart fick ingen annan än han
förtroende att sköta medgunstlingen i stallet, och
när nu påfven började bli gammal och trött öfverlät
han åt Pål, att hvarje qväll å hans vägnar bära det
kryddade vinet till åsnan. Hvem, som nu mötte Pål
på slottsgården, märkte nogsamt, att han hade handen
full af fint gräs eller en grabbnäfve med hafre till
det kära djuret. Kardinalerna logo dervid, men den,
som icke log, det var den stackars åsnan.
På samma gång som det kryddade vinet inbars i
stallet infunno sig nemligen äfven samtidigt ett
halft dussin små prestämnen, som rullade sig i höet
med silkesjackor, spetsmanschetter och allt, och då
vinet var i ordning och kryddlukten började sprida
ljufva aromatiska skyar kring krubban och in i åsnans
vidgade näsborrar – vips! stucko dessa små ämnesvenner
sina näsor en efter annan i bålen och sörplade i sig
gudadrycken; derefter började de tumla om i höet,
rycka åsnan i öron och svans, pröfva sina mössor på
hennes hufvud och ingen af dem tycktes komma ihåg,
att hon med ett enda slag af sin väldiga bakfot skulle
kunna kasta dem alla högt i himlens sky. Det var
icke för intet, som hon gick och gällde för påfvens
gunstling och bar hans heliga person på sin rygg och
sålunda så till sägandes införlifvat sig med hans
fromma sinne. Barnen kunde göra med henne hvad de
ville, utan att hon brydde sig derom, samt var hon
storsinnad nog, att inom sig le åt deras påhitt. Det
var blott en, hon ville åt, och det var Pål; när
hon märkte honom bakom sig, ryckte det i bakbenen på
henne och hon hvässte hofven mot stengolfvet.
Pål var full af pojkstreck och illfundigheter;
en dag föll det honom in att leda det stackars
djuret upp i slottstornet. Uppåt, uppåt bar det,
stundom trappvis, stundom på branta slingrande
gångar. Vandringen var lång, den räckte minst en
treqvarts timme, ständigt uppför; hon trodde sig
vara på väg till månen. Slutligen befann hon sig
på sjelfva torngången, hvilken lopp såsom en rund
platform eller vaktgång rundt kring tornet. Här,
förblindad af det öfverströmmande solljuset och
svindlande af den omätliga höjden, såg hon tusentals
alnar under sig hela staden Avignon i förminskning;
husen som nötter, påfvens stånddrabanter framför
kasernen som rödmyror, floden som en tråd af
silfver med en annan liten tråd tvärsöfver. Husen,
drabanterna, silfvertrådarna, allt dansade för hennes
ögon, och det stackars djuret skrek af alla krafter,
så att alla fönsterrutorna i slottet klirrade.
»Hvad nu, hvad, hvad står på?» ropade påfven och
störtade ut på sin balkong. Pål var redan nere på
gården, gret och slet sitt hår. »O, helige fader
... hvad som står på? ... jo, det står så till,
att ... att vår åsna ... hvad skola vi taga oss
till? ... att vår åsna, säger jag, har gått upp på
tornplatformen ... så står det till, voj, voj!»
»Har hon gått dit af sig sjelf?» sporde påfven.
»Ja, helige fader, alldeles sjelfmant, den
sjelfspillingen; se bara, der högt uppe ... ser ni
örsnibbarna, som vifta? ... de se ut ackurat som
två svalor!»
»O himla elände!» ropade den stackars påfven i det han
upplyfte ögonen, »är hon då från vettet? Hon sätter
bestämdt lifvet till. Vill du genast packa dig ned,
arma, olyckliga peccata! Gå, hemta min kikare, Pål!»
Hon önskade väl ingenting hellre, stackars vilseledda
åsna, än att få komma ned; men det var nu lättare
sagdt än gjordt. Trappledes var icke att tänka
på, sådant låter sig göra blott uppföre, men icke
nedföre, åtminstone var förhållandet så med denna
gunstling. Hade hon haft hundra ben, så visst som
fyra, så hade hon, om hon försökt gå utföre, säkert
brutit af sig allesamman på kuppen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
