Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En åsnespark. Legend efter A. Daudet. - För Familj-Journalen af W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Der sprang nu det arma djuret och våndades i
solhettan; det svindlade för hennes stora ögon,
ångesten betog henne och benen svigtade.
»Bof!» sade hon inom sig, dermed menande Pål,
hvilken gick som en fluga på två ben dernere på
borggården; »det skall du få umgälla, i morgon
skall du få göra bekantskap med min bakfot!» Men då
hon i detsamma försökte att bryna hofven mot det
glatta marmorgolfvet på plattformen, höll hon på
att halka omkull. Emellertid styrktes hon litet vid
föreställningen angående bakfoten och det bruk, hon
följande morgon skulle göra af denna kraftiga ledamot,
och detta kryade upp henne något, hvarförutan hon
troligen aldrig hade uthärdat deruppe.
Nu skulle man då till att vinda ner henne; men härtill
fordrades domkrafter, häfstänger, linor, manskap och
bår. Man kan föreställa sig det stackars djurets,
en påflig åsnas känslor, hängande och slängande och
kafvande med benen i den vida rymden och Avignons hela
befolkning åskådande spektaklet! Det stackars djuret
sof icke en blund den natten; hon tänkte alltjemt på
luftfärden, kände slingringarna i hela kroppen, hörde
skrattsalvorna – men hon tänkte också med en glad
förkänsla på morgondagens hofslag ... Himmel! det
skulle bli en spark ... man skulle se röken deraf
ända till Pampelona!
Men hvad gjorde Pål under det att åsnan sålunda
rufvade på hämd? Han gled sjungande utför Rhône
i en påflig galèr, som förde honom till Neapel,
för att han der, vid drottning Johannas hof, skulle
få lära sig ridderliga seder och vapenöfningar, en
gunst, som annars endast tillkom ädlingar och deras
vederlikar, men som nu undantagsvis beviljats honom,
hufvudsakligast såsom en belöning för den skicklighet
och det nit, hvarmed han ledt räddningsverket.
»Aha!» sade åsnan invertes, när hon fick del af
nyheten, »bofven har anat oråd! Likagodt: en åsnas
lif är kort, dock vi träffas väl; gömdt är icke
glömdt. Jag skall hafva den sparken i minne.»
Och hon hade den i minne.
Efter Påls bortresa gick allt åter sin gilla gång i
slottet och i stallet. De små prestämnena uteblefvo,
och det kryddade vinet infann sig å sistnämda
ställe, och det i vanlig tid och till vanlig kraft
och mängd. Åsnan styrkte sig dermed, sof i lugn sin
middagssömn, gjorde åter sina krumsprång med påfven
på bron och hade återfått sitt goda lynne. Det fanns
dock ännu en bitter eftersmak efter platformfärden;
man märkte vissa miner och armknuffningar bland
menigheten; de gamla runkade sina visa hufvuden
och pojkarna hviskade och tisslade samt pekade
upp mot tornet; sjelfva den omisstänksamma påfven
var numera icke så trygg på vännens rygg, som förr;
han tordes numera knappast smålura på vägen till sin
vingård. »Tänk, om jag vaknar deruppe på platformen!»
sade han vid sig sjelf. Åsnan led och teg som man
måste göra, när man icke har till hands ordets
gåfva; endast när hon hörde Påls namn nämnas, log
hon i andanom och brynte nästan omedvetet sin hof
mot stenläggningen.
Så förflöto sju år och Pål återkom från Neapel. Hans
lärdomstid var ännu icke ute, men han hade sport att
påfvens munskänk var död, och han, Påpål, ville bli
hans efterträdare.
Påfven kände knappt igen honom, så lång och trind
hade han blifvit. Påfven sjelf å sin sida hade också
åldrats, det måste erkännas, och hans syn var numera
icke ofelbar utan måste skärpas medelst glasögon.
»O, helige fader! ... ers nåde känner visst
icke igen Pål!» himlade sig denne.
»Påpål?»
»Eders nådes åsnas trogne vårdare, veten I väl!»
»Jo, jo, jag mins nu ... och hvad viljen I oss?»
»Jag ville, o, helige fader, först fråga om vår
åsna ännu
är i lefvande lifvet och om hon har helsan i behåll;
dernäst
ville jag i underdånighet anhålla om den ledigblifna
munskänkstjensten.»
»Du min förste munskänk!» log påfven, »dertill är du
alltför ung; hur gammal är du?»
»Tjugo år och två månader, ers nåde, jemt fem år
äldre än eders nådes åsna, det herrliga djuret. Hvad
hon legat mig i hågen och hur jag saknat henne
derborta i Italien. Jag tänkte, att vi skulle få
gråna tillsammans! ... Må jag spörja om jag ännu en
gång kan få se henne?»
»Visst får du det, mitt barn,» svarade den intet ondt
anande påfven. »Du skall få se henne,» tröstade han,
allt mer och mer rörd, »och på det du icke skall
nödgas lefva skild från henne, så må du tillträda
munskänksplatsen. Kardinalerna skola väl knorra, men
dervid är jag så temligen van. Infinn dig i morgon
vid messans slut, så skall du i hofvets närvaro få
emottaga hederstecknen och installeras i värdigheten;
derefter skall du få se åsnan, och så begifva vi oss
alla tre till vingården ... Hvad säger du så om det,
min gosse?»
Pål tackade tusenfaldt och lemnade nöjd salen. Nu
längtade han bara efter hedersdagen, hedersposten och
hederstecknen; men det var en, som längtade ännu mera,
och det var åsnan, som allt sedan Påls återkomst icke
tänkt på någonting annat än denna hedersdag, som för
henne skulle bli hämdens. Hon skulle då kläcka det
förskräckliga basiliskägg, hvarpå hon i sju år rufvat,
och det förskräckliga djuret hade under all denna tid
dag och natt ideligen proppat i sig hafre och kryddadt
vin samt brynt och hvässat sina förskräckliga hofvar;
äfven hon beredde sig för ceremonien.
Ändtligen slog timmen, då efter messans slut Pål
skulle göra sitt inträde på den påfliga borggården,
der hela det högre andliga skrået var församladt;
kardinalerna i sina röda kåpor, abbeerna i sina
röda mössor, ortens presterskap, påfvens stat i sina
gridelina kamajer, påfvens stånddrabanter, de heliga
brödraskapen och slutligen den lille ämnesvennen
med sin bjellra, barfotamunkarna, eremiterna, alla,
ända till vigvattenstänkarena, ljusupptänd- och
släckarena ... ingen månde uteblifva. Det var en
ståtlig procession, lika talrik som glänsande och
brokot, för att icke tala om trum- och pukslagarena,
som anförde dansen på bron. När Pål syntes i midten
af församlingen, gick ett sorl genom hela denna
menighet. Det var en högrest gestalt. Hans blonda
hår föll i gyllene vågor ned på hans skuldror,
det fina dunet på hans haka liknade guldspånorna på
hans faders verkbord. Ryktet förmenade, att drottning
Johannas fina fingrar stundom lekt med dessa gyllene
spånor, åtminstone hade Pål en min och en hållning, en
djerfhet i förening med någonting förströdt i blicken,
som plägar utmärka kungliga gunstlingar. Han bar i
dag en med ljusrödt silke broderad rock och i sin
mössa en stor vaggande ibisfjäder.
Han närmade sig sålunda med ridderlig bugning
och åthäfva till påfliga stolen, för att af hans
helighet, som der satt i sin fulla ornat, sin pallium
och mitra, emottaga tecknen på den nya värdigheten,
en gyllene sked och ett saffransfärgadt skärp. Åsnan
stod också vid trappan, sadlad och iklädd sina gyllene
tofsar, rosetter och silfverklockor, för att efter
ceremonien vara färdig att galoppera till vingården.
När Pål närmade sig, sneglade han åt påfven och
klappade i förbigående fryntligt den fyrbenta
gunstlingens länd. Ställningen var lämplig ... och
högst förmånlig, sådan som åsnan beräknat, och hon
var ej sen att begagna densamma ... »Se der, bof, tag
din lön, den jag gömt på i sju runda år!» jublade hon
invertes, och dervid gaf hon den nye munskänken en så
väldig spark, att röken deraf syntes ända till
Pampelona och i hvirfveln deraf fladdrade en ibisfjäder,
det enda, som återstod af den olycklige Påpål.
Icke alla åsnesparkar äro lika väldiga, men detta var
en påflig åsnas och hvilken hon närt och fostrat samt
rufvat på i sju Herrans långa år.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
