- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
150

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stora hotellet i Jönköping. -e. - Burmeisterska huset i Visby. C. J. Bergman

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

signalpipans gälla toner ljuda från förbi-ilande lokomotiver
tätt utanföre, eller stojet och bruset från ångbåtarna i
kanalen, som är belägen blott en femtio fot från trädgården,
då tycker sig åskådaren liksom försatt
till en liten bit af en stor stad, och han
misstager sig icke om han känner sig vara
uti en som är både glad och angenäm.

-e.


Burmeisterska huset i Visby.

Det i vestra hörnet af »Donners plats» och »Strandgatan»
belägna boningshus af trä, som af gammalt
bär ofvanstående namn, blef uppfördt i senare
hälften af sextonhundratalet, och tillhör således
icke Visby egentligen historiska tidehvarf.

Ej heller har denna byggnad något af den kraft och
varaktighet, hvarmed den hanseatiska tiden utpräglade
äfven sina hvardagstankar. Men, ehuru i betydelse
ingalunda täflande med tolf- och trettonhundratalens
af sten uppförda köpmansbyggnader, innehåller
dock detta köpmanshus från en senare tid något så
borgareståtligt och på visst sätt konst-egendomligt,
att en skildring deraf här torde försvara sin plats.

Det var på den tid, då halftannat tiotal af år hade
förflutit efter freden i Brömsebro, hvilken till
Sveriges krona återförde den gamla dotterprovinsen
Gotland: en svensk generation hade börjat uppspira;
men ännu predikade de flesta presterna på danska, och
bland en stor del af köpstadsfolket talades tyska. Då
lefde talrika medlemmar af de utländska köpmans-
och handtverksfamiljer, som i olika århundraden
inflyttat och här nedslagit sina bopålar. Vi påminna
i hast om namnen: Arndt, Bahr, Beneke, Bilefeld,
Bulmering, Burmeister, Clipper, Colmeijer, Colvin,
Consysky, Donner, Dedekindt, Eggert, Eisenberg,
Gudeknecht, Groot, Helt, Heracker, Herlitz, Kahl,
Kolberg, Kemnitz, Kamitz, Kenlock, Kutzsko, Lange,
van Lenepe, Lollek, Lyth, Löffler, Lüningh, Maskus,
Munter, Nemzen, Poggenborg, Pommer, Rauchenstrauch,
Radloff, Salzwedel, Schlou, Sturtzenbecher, Schmidt,
Siwertz, Schmiterlow, Silbernagel, Schabou, Strelow,
Schumacher, Schneider, Wahrendorp, Wolter, Westphal,
Wilmuth, Vedder, Voigt, Veldermann, och många
fler, för talrika att här uppräkna. De flesta af
dessa slägter äro längesedan utdöda. De lefde och
byggde, de styrde och ställde, dessa 1600-talets
män, i många hänseenden annorlunda än vi. De voro
barn af ett tidehvarf, som i kulturhistorien plär
kallas det symboliska (det sinnebilds-älskande):
det var för dem en kär sed, att i sina boningshus på
väggarna, på spiseln, på fönsterrutorna och i taket,
samt slutligen på taket af det sista boningshuset –
på grafstenen – anbringa figurer och tecken än af
helig, än af verldslig betydelse, nemligen bibliska
sinnebilder, borgerliga vapensköldar, ofrälse valspråk
samt yrkes-emblemer – det mesta sinnrikt och vördigt,
storborgerligt, nästan aristokratiskt.

Det var med ett ord år 1661, som handelsmannen
Hans Burmeister, af en slägt, som från Lübeck
ledde sina borgerliga anor, fick sitt i närheten
af hamnen och stadsmuren belägna, knuthuggna och
brädbetäckta boningshus färdigt och inredt. Det
qvarstår ännu i dag, i många delar alldeles
oförändradt. Redan det yttre har något tyskt eller
nederländskt i sin hållning: öfra våningen skjuter
på långsidan åt gatan ut öfver den nedra; takfoten
hvilar på synliga bjelkhufvuden; i nedra våningen
vid sidan af dörren synes i väggen en lucka, som kan
nedfällas, och som sålunda kunnat bilda en boddisk
ute på sjelfva gatan. Fönstren voro låga och små,
med tre bågar i bredd i hvarje fönsterluft, och
öfra våningens äro till en del så än, ehuru de i
en senare tid blifvit något utvidgade. På det höga,
med tegel täckta kroppåstakets östra vattenfall är
en starkt framskjutande vindskappa med hissverk:
kappans gafvel-linier äro inåt prydligt vågformiga
och sluta nedtill med något som liknar gapande
drakhufvuden. Södra gafveln är, med undantag
af fönstren och vindsgluggen, alldeles höljd med
murgrönsrankor, hvilka, sedan de betäckt hvarje
fläck å gafveln, i sin outtröttliga växtkraft
klängt sig öfver de framskjutande, vågformigt skurna
takkanterna, och sedan frodigt utbredt sig öfver en
del af tegeltaket. Och dessa från tvenne
murgrönstammar sig utbredande rankor bilda ej å väggen endast
en vanlig tunn bladbeklädnad: de äro vid brädväggen
liksom fastvuxna träd med lummiga, för vinden vajande
grenar, i hvilkas vackra, yfviga, året om frodiga
och gröna löfmassor, hundratals gråsparfvar bygga och
bo både sommar och vinter. I en liten täppa framför
denna gafvel och framför en likaledes murgrönsklädd
flygelbyggnad, står ett mulbärsträd, representerande
ett trädslag, som trifves så utomordentligt väl inom
denna stads murar, och som årligen i de läckraste
bär ger en rik afkastning.

Detta om det yttre.

Hvad det inre angår, är det blott en sal i öfra
våningen, som fått bibehålla sitt ursprungliga
skaplynne. Derinne är hvarendaste fläck målad och
utpyntad – med undantag dock af golfvet och numera
af fönstren, men dessa senare hafva helt visst här,
såsom förr öfverallt i hus och stugor både i staden
och på landsbygden, varit prydda med målade rutor,
minnen af slägts och vänners välvilja, när huset
byggdes, och derföre utstyrda med gifvarnes namn
och sinnebilder i inbrända färger. Och för öfrigt:
Gamla och Nya Testamentet, Palestina och Egypten,
Patriarker och Faraoner, Riksstånden, Dygderna, Haf
och Land, Sjöfart och Jagt – allt detta är här uti
denna borgerliga sal i figurer och bokstafsskrift,
i färger och pränt konstmessigt förestäldt.

Salen är 13 1/2 alnar lång, 11 1/2 alnar bred och 4 1/2
alnar hög. Östra och vestra sidorna hafva hvardera
ett fönster, södra sidan har tvenne, utvändigt
omkransade af murgrön. Att fönstren, såsom nämdt
är, ursprungligen varit mindre, synes tydligt af de
ursågade panelstyckena, hvarå målningarna derigenom
till en del blifvit skadade.

Hvad väggarna beträffar, så går nederst en (i nyare
tid tillkommen) nära en aln hög fotlist; derofvan
synas väggmålningarna, som föreställa jagt i en
sydländsk skog, genom hvars löfverk hafvet här och
der framskymtar. Öfverst går kring hela salen en
målad (en aln och tre tum bred) bård, innehållande
tjugoen taflor ur Gamla Testamentet samt tvenne
landskapsstycken med figurer. – Väggmålningarna
föreställa, såsom nyss nämdes, en sydländsk skogstrakt
af den yppigaste växtlighet: man ser fantastiskt
tecknade och färglagda träd, blommor och frukter,
bland hvilka man tycker sig igenkänna mimosor, astrar,
cactusblommor och tulipaner bland ananas, meloner
och vindrufvor. Genom den täta skogen framtränga från
flere håll förnäma jägare till häst och fot, åtföljda
utaf småsvenner, af hvilka en blåser i sitt jagthorn,
en annan bär en falk på handen. Här flyr en kronhjort;
der genomborras en hind af kastspjut. Här drifver en
hund på räf; der kämpa tvenne jägare med ett lejon,
och på ett annat ställe ser man en strid mellan
hundar och ett vildsvin. Men jemte dessa scener
ur den vilda jagten möta oss äfven gladare bilder:
här klifva i allsköns ro papegojor och påfåglar i
grenarna, der sitta ett par dufvor och kyssas, och en
ung jägare framtittar mellan löfven, lyssnande till
deras kuttrande. På flere ställen öppnar sig med ens
den täta skogen, och man ser i fjerran hafvet betäckt
med segel. Mellan de löfrika grenarna framlutar sig
en fager guldlockig yngling, och med fjerrglaset för
ögat spejar han utåt oceanen och mönstrar noggrannt
de seglande, om bland dem hans faders skepp äro i
sigte – i sanning en tankebild, som är väl på sin
plats i salen hos en köpman, hvars egendom så ofta
drifver för vind och våg uppå hafvet!

Vi må nu taga väggarnas öfra afdelning eller bården
i betraktande. Der se vi en rad af bibliska taflor,
som föreställa: Abrahams resa till Kanaan; – Sara får
Herrens löfte att föda en son; – Hagar, fördrifven,
med sin son i öknen;

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0154.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free