- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
153

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Små taflor och berättelser ur svenska folklifvet. Af H. H-g. (Forts.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Små taflor och berättelser ur svenska folklifvet.

Af H. H-g.

II.

Medaljerna.

»Enskiftet - har gjort underverk,» yttrade en
af våra patrioter på ett landtbruksmöte, »det har framkallat
den enskilda företagsamheten, höjt vår modernäring
jordbruket och förändrat landets utseende, så att
ingen kan känna igen det.»

Ja, nog har det gjort det. Det kunna vi intyga,
som skola berätta historien om medaljerna.

Om man reser vägen fram mellan Gottby ocho Norrgarns
kyrkor, så passerar man den nu söndersprängda Ås by,
och kan knappt undgå att lägga märke till en stor
rödmålad träbyggning med hvita knutar, som ligger på
en kal backe vid vägen, ett stycke söder om gamla byn.

Det är rusthållaren Per Hanssons utbyggda gård,
ett mästerverk, hvartill enskiftet lagt grundvalen;
men i hvilket egaren efter femton år ännu ej fått
öfvervåningen inredd. Det är mycket vanligt, att
om man icke bygger sig ur husen, så bygger man dem
så stora, att de aldrig bli färdiga; och så står det
granna träslottet från början som en ruin, i hvilken
den dumma fåfängan tittar ut genom de tomma fönstren.

Annorlunda såg här ut i forna tider. Men det är
länge se’n – ja, så långt tillbaka, att Gustaf IV
bar Sveriges krona, när vår historia begynner.

På den tiden var Per Hanssons kala backe en
skogsdunge, en riktig, liten park af höga tallar
med finputsade stammar, och slingrande gångar
mellan träden. Men gångarna voro icke anlagda
af trädgårdsmästare, utan urgröpta i mosanden af
ett par dussin lifliga barnfötter, hvilkas egare
hade sitt tillhåll i en stuga i skogsbrynet och
emellanåt kommo ut och lekte röfvare och »ta fatt»
bland trädstammarna. Det var derföre gångarna
voro så bugtiga och lediga. Alltsammans var natur;
icke en tillstymmelse till »trädgårdsarkitektur»
eller »parkkonst».

I Norrgarns kyrkobok stod den grå stugan, eller
rättare dess invånare, antecknade under den allmänna
rubriken »Ås egor»; men kallades i dagligt tal för
»Rökens», emedan torpet beboddes af vice korpralen
Rök, hvilken ett oblidt öde beröfvat pliten och gjort
till byskolmästare midt i hans lefnads sommar.

Han hade varit med i Gustaf III:s finska krig
och slagits mot ryssarna vid både Porosalmi och
Parkumäki. Stedingks segrar på dessa ställen voro af
ringa påföljd i det hela. Men Rök miste sin högra arm
i den sistnämda drabbningen; och så fick han afsked
med tapperhetsmedalj och fyra riksdalers pension
om året.

När han kom hem, skulle han hafva någon donation
af roten. Byamännen i Ås utsago åt honom en plats
på den magraste sluttningen i backen, der han, bäst
han gitte, fick skaffa sig tak öfver hufvudet. Det
blef att gå omkring med en lista i socknen, tigga en
stock på ett ställe och ett bräde på ett annat, och
när byggnadsämne sålunda var framskaffadt, med goda
ord och – bränvin förmå några andra backstugusittare
att vara behjelpliga vid timringen.

Inte gick det fort; men hur det skred, stod stugan
färdig i början af andra sommaren. Dock inte nog
med det; utanför gafvelfönstret stodo äfven ett
halft dussin krusbärsbuskar, som Rök fått af sin
kompanichef, kaptenen på Årsta – för att ej tala
om en liten »rundal» med pioner och ringblommor,
som invaliden sjelf anlagt framför farstudörren.

Invändigt var allting så nytt och trefligt; men så
hade Rök en hustru, som försökte hålla huset vid
makt. Sjelf hade han, som sagdt är, slagit sig på att
bli skolmästare. Det var förr en sats, som ej tyckes
riktigt vederlagd ännu, att den, som ej passade till
något annat, kunde bli barnuppfostrare. Korpral Rök,
hvilken alltid varit flink att läsa och som med sin
enda arm ej längre kunde vara arbetare, hade knappt
något annat att välja på.

Så satt han nu vid ändan af stora fällbordet, omgifven
unga slägtet från Ås by och lärde de minsta
att under det de äldre på egen hand öfvade sig
i katekesen. .

Sken så solen in genom fönstren och mor arbetade i
väfstolen, då var det ett lif och en musik i Röks
stuga, så att det hördes ända ned till landsvägen. Ty
det är med de unga som med grönsiskorna, att de höja
rösten, ju mer det bullrar för öronen; och sjelfva
läraren tyckte det gick nästan bättre med läsningen,
när han hörde de taktmessiga slagen i väfstolen. Det
var liksom det gamla »tack, tau!» som han vänjt sig
vid i krigarledet.

*



Rök och hans hustrus enda barn, den vackra Stafva
– hon hette efter kungen förstås – hade läst sig
fram och fått beröm af prosten, att ha varit den
flinkaste »läsflicka», han någonsin beredt till
nattvardsgång. Korpralen hade varit öfver sig af
förtjusning. Han hade sjelf varit sin dotters lärare,
och prostens goda vitsord tyckte han var en ära,
som återföll på honom sjelf.

Men mor Rök var inte fullt så belåten. Nog var
det roligt, tyckte hon också, att Stafva varit den
bästa, när barnen »läste på gången», och att hon så
redigt och klart svarat på hvarenda fråga, hon fått
af prosten. Men nu kunde det vara nog med läsning,
tyckte gumman. Stafva var snart sjutton år och
kommen till den ålder, att hon borde göra gagn i
verlden. Det skulle i alla fall bli hennes lott,
att tjena hos andra, och då komme hon inte långt
med »historieböckerna» och allt läskram hon lånt i
prestgården och snart kunde utantill.

Från den sidan gumman Rök tog saken, hade hon
nog rätt; ty Stafva var verkligen en ovanlig
företeelse. Såsom barn kunde hon hela timmar sitta i
skogsbacken och lyss på syrsornas musik i ljungen,
eller ligga på marken och se på molnen, huru de
seglade öfver skogstopparna. För öfrigt hade böcker
alltid varit hennes käraste nöje, och hon kunde hålla
tal om det hon läst, så att Rök sjelf, så beläst han
tyckte sig vara, inte kunde begripa »hvar flickungen
tog ord ifrån».

Deremot, hade hon en afgjord motvilja för mors
spolrock, och hennes första väfnadsförsök hade icke
aflupit bättre, än att modren fick nysta upp hela
väfven och varpa hvarenda ända på nytt igen.

Men det var ännu en sak, och den bekymrade mor mer än
allt annat – att Stafva omtaltes i socknen nära på som
ett underdjur. Den rike må gerna ha sina egenheter;
men den fattige gör klokast i att följa hopen åt.
Detta fick Stafva också höra; att börja med blott
när gumman Rök var vid dåligt humör, sedan oftare
och slutligen så godt som från morgon till afton.

»Du gnatar ihjel flickstackaren,» sade Rök en dag,
när han och hustrun voro på tu man hand, »du ser
ju att Stafva inte blir någon arbetsmenniska,
och hvad tjenar det då till att du pinar henne?»

»Pinar henne? Jag vill att hon skall lära något annat,
än hänga öfver böckerna. Hvad skall det bli af henne,
när vi inte längre äro till?»

»Hon får ta vid, der jag slutar, och lära barnen
läsa. Det är hon skapt till. Hon sköter ju så godt som
ensam skolan redan nu; så jag ibland får slippa utom
knutarna.»

»Slippa utom knutarna?» Mor Rök brukade,
när hon blef häftig, upprepa motståndarens repliker;
»slippa utom knutarna? Men om det faller henne in att
gifta sig en dag, tor mannen tycka mer om en ärlig
gröt och ett par hela strumpor, än att höra ett tjog
barnungar skrika i öronen.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0157.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free