- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
154

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Små taflor och berättelser ur svenska folklifvet. Af H. H-g. (Forts.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

»Känner jag Stafva rätt,» sade Rök försonande, »så
tar hon nog makten till sig, om det kommer derhän. I
alla fall springer di inte så lätt bort med en fattig
knekt-dotter. Du kan allt vara lugn i den vägen.»

»I den vägen? Hvad vet du i den vägen? När allt kommer
omkring, tör Stafva vara mycket närmare att gifta sig,
än du tror.»

»Det var tusen par trasor!» sade korpralen och
drog munnen till ett leende, så att näsan gömde
sig i knäfvelborrarna, »då kanske jag blir bjuden
på bröllopet?»

»Bröllop! – Ja, det kan hända, det.»

»Det var skam till flinta på geväret! Men då säger
jag som det står i visan:

’att kanske jag får veta
Hvad fästman månde heta’

innan jag med min tomma rockärm skall leda flickan
i brudstol.»

»Det borde du ha sett för länge se’n, om du haft
ögonen med dig. Har du inte varsnat hur Stafva och
Lars Erik talas vid?»

»Okken Lars Erik?»

»Hjelmens Lars Erik, vet jag.»

»Stadsmålaren! Åh f-n; nu begriper jag schäsen med
alla de här granna namnsdagsgratulationerna till
dig och Stafva. Det var således för hennes skull han
har smetat bort färgen. Vet du mor, det är jag lika
nöjd om.»

»Lika nöjd om! Herre min dyre! kasserar du Lars Erik,
som är en så dugtig karl? Hvem vill du flickan ska
ha? Tror du kanske att kapten på Årsta eller magistern
i prestgåln kommer och friar och vill bli måg hos
Rökens? Men du här då alltid haft ditt hufvud för
dig sjelf. Hvad har du emot Lars Erik?»

ȁh, just ingenting. Jag tycker bara att han blifvit
så förb-dt spansker, se’n han var inne i stan det
der året och lärde sig rifva färgen lite bättre än
han gjorde förut.»

»Nå, än se’n då?»

»Ja, och se’n, så säger di, att han hålls dernere vid
Åsbro qvarn och friar till Mjölnar-Svens Johanna. Du
vet, att det inte är mitt folk, som fuskar med omaka
handskar, när det skall vara till parad.»

»Parad, säger du? Tror du inte att Johanna, som är så
god komsams med Stafva, skulle ha talt om alltsammans
för henne, om det varit något allvar med saken?»

»Det tror jag inte. För den enda gång i lifvet,
qvinfolken kunna tiga, är när de tänka gifta sig. Har
du inga bättre bevis, gumma, då håller jag mig vid
hvad jag sagt.»

»Jo, Rök!» sade mor och satte en hemlighetsfull min
på näsan, »det har jag; och det är att Lars Erik bedt
mig bli hans förespråkare hos dig. Du vet att gossen
har god arbetsförtjenst och är skötsam och ordentlig
på alla vis. Kyrkvärdsmor talte om, att han har två
hundra daler insatta hos dem och hundrafemtio hos
Sven Larsson, och ändock skall han ha småfordringar
ute i socknen, sad’ hon.»

»Förslår inte!» skrattade korpralen. »Herrskapet
får väl lof att ha båd’ köksa och husmamsell, efter
målår-madam inte kan koka en ärlig gröt eller stoppa
ett par strumpor.»

»Låt nu bli att vända allting på tok!» bad
gumman. »Lars Erik frågade om han skulle få lof att
komma hit om söndag.»

»Ja, om söndag förmiddag – när jag och Stafva är
åt kyrkan.»

»När du börjar med ditt gyckel, tar det då aldrig
något slut. Du skall väl säga ja eller nej, om karlen
får komma.»

»Låt honom komma i Guds namn!» sade Rök, i det ett
par tårar föllo i mustascherna. »Måtte han bli en
god man åt vår flicka.»

*



Det var det olyckliga året 1808.

Lars Erik var om
söndagarna, eller eljest när han hade någon ledig
stund, en gifven gäst hos Rökens. De gamla
sågo med innerlig glädje de ungas växande böjelse. »De
äro riktigt som herrskapsförlofvade,» försäkrade Rök,
»intet glams, utan aktning och förtroende, som det
bör vara.»

Emellan ett par tallar i skogsbacken hade fästmannen
gjort en sittbänk, en riktig soffa med fotstöd och
dynor af grönskande torf. Här hade de unga sin vanliga
uppehållsplats, när Lars Erik kom på besök. Det
var tystare och lugnare der, än hos far och mor i
stugan. Men vanligen dröjde det ej länge förrän de
fingo se farsgubben med snuggan i mun komma efter
uppför backen. Han tycktes ha svårt att vara skild
från Stafva och njöt riktigt af att få vara vittne
till hennes lycka.

Det vigtiga beslutet var redan fattadt, att Rök och
Lars Erik en dag i följande veckan skulle gå till
prestgården och taga ut lysning, då Lars Erik en
eftermiddag brådskande och orolig tittade in i Röks
stuga och frågade efter Stafva.

Hvarken far eller mor hade sett henne se’n middagen;
men hon satt väl som vanligt på torfbänken i skogen.

Lars Erik skyndade till anvisadt ställe; men stannade
ovilkorligt, då han kom nära intill Stafva och fick
se hennes bleka ansigte. Hon liknade mer en död än en
lefvande och de tunga andetagen tydde på en våldsam
inre strid.

»Hvad i all verlden går åt dig, Stafva?» frågade Lars
Erik med en röst, som dock föreföll litet sväfvande
och osäker.

Den tilltalade förblef stum.

»Är du sjuk? du ser så blek ut,» sade han, i det han
satte sig på gräsbänken och ville fatta hennes hand.

»Ja väl!» svarade Stafva och ryckte tillbaka
handen. »Jag har blifvit stungen af en orm; men ett
odjur, som inte gaf mig döden i ett hugg, utan som
tömmer lifvet droppe för droppe.»

»Nu begriper jag inte hvad du talar,» sade målaren
och sökte ge sin röst så mycken fasthet han kunde.

»Så hör då!» sade den unga flickan och fäste stadigt
sina ögon på honom. »Det var en gång en qvinna,
som skänkte sin tro åt en man. Hon trodde honom, som
barnet tror sin far; och han svor, att intet i verlden
skulle kunna rubba hans trohet. Men mannen var en
bedragare och lofvade detsamma åt en annan, som snart
får med lifstids skam plikta för sin lättrogenhet.»

»Tro mig, jag förstår ett ord af hela den der ramsan,»
sade Lars Erik och försökte vara oförskämd. »Är det
för mig du predikar, ska du väl säga hvad predikan
handlar om, eljest är jag lika klok som förut.»

»Den handlar om dig och – Johanna vid Åsbro; förstår
du nu?»

En högrödare färg hade Lars Erik aldrig haft i sin
pensel, än den, som göt sig öfver hans ansigte då
han stammande svarade:

»Det skall bevisas med två mans ed vid tinget, för
så länge inte det är gjordt, är mitt nej lika godt
som hennes ja.»

Stafva föll i en konvulsivisk gråt, hvarunder färgen
så småningom vände åter på hennes dödsbleka ansigte.

»Lars Erik!» sade hon, sedan hon något återhemtat sig,
»gör inte skammen och olyckan större än de äro. Mellan
oss är det för alltid slut. Begär lysning med Johanna
i stället för med mig – och jag skall förlåta dig,
såsom jag hoppas att Gud fader må förlåta mig på den
stora räkenskapsdagen.»

»Hvad säger du, Stafva? Öfverge dig och gifta mig
med Johanna – det är omöjligt.»

»Så mycket sämre för dig, stackars Lars Erik! Jag
har gifvit dig det bästa råd jag kan, och du må följa
det eller inte. Men nu är det slut mellan oss båda.»

Härmed räckte hon honom sin iskalla hand, och innan
Lars Erik riktigt hunnit fatta sin nya belägenhet,
hade Stafva försvunnit i föräldrarnas stuga.

*



Det var nionde söndagen efter trefaldighet, och aldrig
hade så många lysningar på en gång blifvit afkunnade
i Norrgarns kyrka.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0158.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free