- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
155

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Små taflor och berättelser ur svenska folklifvet. Af H. H-g. (Forts.) - Hotellgrannarne. Teckning af Sylvia (Forts. och slut från föreg. häfte, sid. 127.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Konungens befallning hade ankommit om upprättandet
af ett landtvärn. Bland »ömmande omständigheter», som
räddade från utskrifningen, var att den konskriberade
var gift. Äkta ståndet blef med ens en asyl, dit
tusentals stormade, utan att fråga efter sättet, huru
de kommo in. Drängar och enkor, pojkar och gummor
skyndade att knyta äktenskapsbandet, och med Hymens
rosenkedjor skydda sig mot krigets farligheter.

Bland de många, hvilkas beslutade förening presten
uppnämde från predikstolen, var äfven embetsmålaren
Lars Erik Hjelm och mjölnardottren Johanna Svensdotter
från Åsbro. Öfverraskningen blef stor, ty alla visste,
att Lars Erik skulle gifta sig med Rökens Stafva;
men steg öfver alla gränser, då predikanten afkunnade
alla tre lysningarna på en gång.

Några dagar derefter fick man veta, att Lars Erik
och Johanna blifvit vigda samma dag det lystes,
och att mannen genast begifvit sig till Stockholm
för att utgå som frivillig i kriget.

*



Sparsamma voro under den följande tiden
underrättelserna, som från stora verlden trängde
ned till den aflägsna landsorten. Men de som
kommo talade om hjeltemod och nederlag, tapperhet
och förödmjukelse, nöd och elände, och slutligen
att landet fått ny konung och att Finland gått
förloradt. Deremot visste ingen att berätta om dem,
som blifvit ryckta ut i kriget, och till sist togs
för gifvet, att de stupat gagnlösa offer på en jord,
som ej längre var Sveriges.

Ett par dagar före julen 1809 hemkommo två
landtvärnister af de sexton som utgått från
Norrgarn. Dessa medförde riktigt nog underrättelse
om de öfriga. Några hade frusit ihjel, ett par
hade drunknat oeh resten dött i fältsjukan. Om
Lars Erik berättade de, att han i en träffning med
ryska skärgårdsflottan blifvit svårt sårad i benet,
aflemnad på en sjukbåt och med några andra blesserade
förd till Stockholm. Der hade han blifvit intagen
på sjukhuset vid Manilla; men då förbandet löstes,
var benet angripet af kallbrand. Amputation företogs;
men det var redan för sent och han dog ett par dagar
derefter. Dagen före hans död uppsöktes han af sin
forna bataljonschef, som på nådig befallning fäste
tapperhetsmedaljen på hans bröst.

Julaftonen på förmiddagen gjorde en af de hemkomna
landtvärnisterna ett besök i Röks stuga. Stafva var
upptagen af några julsysslor i köket, under det gumman
fejade stugan till helgen.

»Gud nåde oss!» sade hon till den inträdande, »du må
tro här ha varit ledsamheter, medan ni varit borta.»

»Jag hör, att korpraln slutat sina dagar.»

»Ja, han vardt så altererter, när Stafva sjuknade
efter det der eländet med Lars Erik, så han hade
ingen helsodag mer. Prosten sad’ att det var lungsot;
men jag tror bestämdt att han sörjde sig till döds.»

»Hur är det med Stafva sjelf, då?»

»Tack, som frågar. Hon är gudskelof frisk och
starkare, kan jag säga, än hon nånsin varit. Du må tro
jag hade en tid, när hon och Röken lågo sjuka. Då jag
tänker på’t efteråt, så begriper jag inte hur jag stod
ut. Men Herren skänkte väl kraften, kan jag veta.»

»Di säger, att Stafva tagit ett fosterbarn; är det
sanning?»

»Jo, må tro det! När hon började bli bättre, gaf
hon sig ingen ro, förrän vi togo till oss Lars Eriks
och Johannas lilla flicka. Det var en riktig Herrans
skickelse. Modren dog när barnet föddes; och nu är
fadren också död, har jag hört.»

»Jag har just helsningar från honom till er och
Stafva. Jag var hos honom på sjukhuset, när han dog.»

»Hvad säger du? Var du hos Lars Erik i hans dödsstund;
kunde han tala, och sade han någonting om Stafva
och oss?»

»Det sista han sad’, var att jag skulle gå till ert,
så fort jag kom hem, och bedja Stafva och er andra
inte vara onda på honom, utan förlåta honom all sorg,
som han dragit öfver ert hus, sad’ han.»

»Sad’ han det?» snyftade gumman Rök. »Ja, Gud skall
veta, att det var en riktig hjertesorg han gjorde
oss. Men nu är allting glömdt.»

Den främmande bad att få tala några ord enskildt med
Stafva, hvarföre gumman förfogade sig till köket
och Stafva inkom med en liten årsgammal flicka
vid handen. Det var ett litet vackert barn, med
mörka ögon och brunt lockigt hår, – alldeles som
Lars Eriks, tyckte landtvärnisten. När denne efter
en stund lemnade Röks stuga, höll Stafva ett litet
paket i handen och hennes ansigte strålade af frid
och försoning.

*



Det var tjugo år derefter.

En klar midsommarsol strödde sitt guld öfver det
leende landskapet. Högtidsklädda skaror strömmade på
alla vägar och stigar till Norrgarns kyrka, der det
skulle bli kyrkvigsel och kronbrud.

Under flere veckor hade ingen talt om annat än
bröllopet mellan rike Hans son i Ås och Stafva Röks
fosterdotter. Det var nästan för stor lycka åt Eva
Hjelm, tyckte mången.

»Så tokigt,» anmärkte en, »att brudgummens föräldrar
gör bröllopet; det har en väl aldrig hört talas
om förr.»

»Inte kan en så rik man, som Hans Hansson vilja att
sonen skall ha bröllop i en knektastuga,» genmälte
en annan.

»Men Stafva hade nog haft råd att göra bröllopet
sjelf; hon lär vara just förmögen på sin skola.»

»Måtte väl det,» sade en tredje. »Hon
har skänkt kyrkan en ny brudkrona, som
Eva skall bära i dag för första gången.»

I detsamma anlände brudstassen från Ås med musik
och förridare.

Allas ögon vände sig mot bruden, der hon åkte i
prestgårdskalesch vid sidan af sin fostermor;
och något hvar erkände att vackrare brud kunde man
svårligen få se.

Öfver de mörka lockarna, bland blommor och grönt,
glänste en ny krona af förgyldt silfver, framtill
prydd med tvenne runda gyllene smycken. Det var gubben
Röks och Lars Eriks tapperhetsmedaljer, hvilka Stafva
låtit insätta bland kronans bladverk, och som nu bäras
af alla kronbrudar i Norrgarn på deras bröllopsdag.


Hotellgrannarne.

Teckning af Sylvia.

(Forts. och slut från föreg. häfte, sid. 127.)

Hon tystnade, och lekte fortfarande med parasollen
i sanden, utan att kasta en blick på mig.

»Jag tror nu,» började hon åter, »att ni skall
vara rätt nöjd öfver att bli qvitt det
der broderskapet och ...»

»En sångerska, skulle jag tro, är dock alltid ett
strå hvassare än ett dumhufvud, som blifvit
kuggad i studentexamen!»

Hon log och såg på mig. »En sångerska,» sade hon,
»det der låter verkligen vackert, och till en början
inbillade jag mig också vara det och kände mig mycket
lycklig. Men snart började vissa tvifvel uppstå hos
mig, huruvida jag verkligen skulle förvärfva den
ära och namnkunnighet, man förespått mig. Jag fick
nemligen icke mera penningar af herr Gerardi än
att jag nätt och jemt kunde bestrida mina dagliga
utgifter. Det var hufvudsakligen med den rikedom,
jag skulle

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0159.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free