Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hotellgrannarne. Teckning af Sylvia (Forts. och slut från föreg. häfte, sid. 127.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förvärfva, som jag hoppats blidka min far, och jag
hade ofta öfvertänkt huru jag skulle komma och säga
åt honom: ’jag har köpt oss en stor egendom för de
penningar, jag sjungit tillhopa,’ då jag fann helt
naturligt, att han skulle förlåta det egenmäktiga steg
jag tagit; men dessa behagliga bländverk voro, sedan
jag sex månader vistats vid Bandolinska sällskapet
fullkomligt skingrade. Deremot hade tanken att jag
handlat orätt börjat få insteg hos mig, på samma gång
jag insåg att det sällskap, hvari jag kommit, icke var
bland de bästa. Att återvända till det gamla hemmet
och till dess inskränkta krets och enformiga göromål,
började få alltmera lockelse för mig; men på hvad sätt
skulle detta kunna ske? Dag efter dag grubblade jag
derpå, utan att finna sättet för detta närmande. Så
förgingo tvenne år, då signor Gerardi började förfölja
mig med sina narraktiga kärleksförklaringar. Ur stånd
att längre fördraga detta lif, skref jag till min
far, förtrodde honom allt och talade om min djupa
ånger. På detta bref fick jag helt kort det svar,
att han hvarken ville höra af eller se mig vidare,
att han ansåg mig som död och att han rent ut också
önskade mig vara det. Jag vet inte hvilka mörka
tankar skulle fått insteg i min själ, om inte vid
samma tid ett nytt intresse plötsligt helt och hållet
fängslat mig.»
Åter gjorde hon en liten kort paus, händerna lågo
stilla i hennes knä och de blå ögonen blickade
drömmande framför sig.
»Vi hade alltid om aftnarna en talrik publik,» fortfor
hon, »och bland dem, som då oftast brukade infinna
sig, var också den man, för hvilken jag nyss utgaf
er vara min bror. Genom att samtala med och se honom
väcktes hos mig ny kärlek till det lif, jag nästan
varit färdig att bortkasta. I hans närvaro tyckte jag
mig uteslutande sjunga för honom, då han var borta
saknade jag honom, och då han en qväll sade att jag
var honom kär, tyckte jag mig vara den lyckligaste
varelse på jorden. Jag tänkte inte på att han var rik
och af hög börd, jag tänkte inte på att jag var fattig
och ringa; när han bad mig emottaga ett hem, der
jag skulle vara, tills vi kunde bli förenade, mottog
jag det med tacksamhet och glädje. Men solen skiner
inte alltid, och hvad verlden tänker om en stackars
sångerska af min klass, det blef mig klart en dag,
då jag fick besök af en äldre dam, som sade sig vara
Sten Lillies mor. Af det samtal, jag hade med henne,
må vara er nog veta, att jag fann det intet annat val
återstod för mig än att bryta förbindelsen med hennes
son. Till Bertha Doug, som var slägt med den familj,
i hvilken jag var inackorderad, förtrodde jag mig
helt och hållet, och då hon just stod i begrepp att
resa öfver till en i Sverige boende bror, följde jag
henne, sedan jag qvarlemnat några rader om orsaken
till mitt handlingssätt.»
»Och så sökte han upp er,» inföll jag.
»Jag mötte honom i dag på samma gata, der jag
bor. Hvad jag sade honom, vet jag inte rätt ... att
undfly honom, det var allt hvad jag ville, och för
att få denna sak klar mellan oss, lofvade jag möta
honom här ... och nu ha vi sagt hvarandra farväl
för alltid.»
Hon talade fort och afbrutet; det plågade henne
synbarligen att afhandla detta ämne.
»Och nu kommer jag till den tjenst, jag vill be er
om. Gå till min far, bönfall att jag må få återvända
till honom. Säg, att jag i hans hem är skyddad för
en stor fara ... en fara, som skulle kunna draga
skam och vanära öfver mig. Säg, att jag flytt undan
den, men att jag icke känner mig lugn förrän jag är
under hans tak, och att jag inte är ovärdig att träda
under detsamma.»
Hon tryckte näsduken för ögonen och efter en till
hälften qväfd snyftning fortfor hon: »Jag har
flere gånger varit på väg till mitt gamla hem,
men har saknat mod ... och för resten, att komma
så oförberedt ...»
»Vill ni ge mig er fars adress,» sade jag, »så beger
jag mig direkte till honom.»
Krampaktigt tryckte hon ett ögonblick min hand. »Gud
välsigne er för er godhet!» hviskade hon.
I nästa minut var jag på väg till Haga, sedan vi
öfverenskommit att hon på Stadt Hamburg skulle
invänta utgången af min beskickning.
Att jag icke var född till diplomat kände jag
emellertid tydligt, således var det icke utan en
viss oro, jag inträdde i skomakaremästaren Jansons
butik. Till en början beställde jag mig ett par
stöflar, sedan ett par promenadskor och derefter
ett par galoscher. Det var en barsk och fåordig
gubbe, hennes far, och när jag kom till galoscherna,
fäste han sina glanslösa ögon på mig. Anfäkta, det
kändes alldeles som om han kunnat se tvärt igenom
mig! »Galoscher,» upprepade jag, »men egentligen är
jag hitkommen för att tala med er om ...»
»Om?» upprepade han.
»Om er ... om ett par ridstöflar ...»
»Här har jag i skåpet ett par, som jag tror skall
passa er.»
»De äro små som ... som till ett fruntimmer,»
anmärkte jag och tillade brådskande: »A propos
fruntimmer, så kan jag helsa er från ett sådant. Kan
ni gissa från hvem?» frågade jag, förtjust att ha
hunnit så långt.
»Nej,» svarade han tvärt, i det han ännu en gång fäste
sina blickar på mig, förmodligen i akt och mening att
utforska om jag väl hade alla mina sinnen i behåll.
»Jo, från er dotter.»
»Jag har ingen sådan!» svarade han kort och utan att
en min ändrades i hans ansigte.
Sedan isen nu en gång var bruten, framförde jag den
helsning, som var sänd genom mig.
»En kringstrykande gatsångerska! Och tala om att vara
värdig träda under mitt tak! En förtappad varelse,
som man med skäl skall peka finger åt ... Och komma
till mig! Aldrig! Har jag icke svarat henne, att
jag anser henne vara död ... att jag aldrig vill
veta af henne mera!» Han hade, då han sade detta,
icke höjt sin röst högre än vanligt, och hans ansigte
förblef lugnt och oförändradt.
»Var det endast för att tala om denna varelse, som ni
kommit hit, så kan ni gå; ni har nu hört mitt svar,»
återtog han, pekande på dörren.
»Jag går icke härifrån,» svarade jag, tagande plats
på en stol och bemödande mig att visa samma köld och
lugn som han, »icke förrän jag fått ett annat svar.»
»Då får ni vänta.»
»Jag har god tid, när det gäller ett godt ändamål.»
Derpå började jag så bevekande som möjligt andraga
ursäkter för dottrens handlingssätt, talande om hennes
håg att se verlden och att det ju ej heller skadat
att hon genom bittra erfarenheter lärt sig inse,
att hemmets skydd just var det säkraste och bästa.
»En kafésångerska!» var hela hans svar. »En förtappad,
förlorad varelse!»
Hastigt slående in på de talesätt, som jag visste
mest skulle behaga honom, började jag göra jemförelser
mellan hans dotter och den »förlorade sonen».
»Men det är stor skilnad dem emellan, eller kanske
ni vill påstå, att det står skrifvet, att han också
sjungit på kaféer?»
»Ja,» svarade jag med ett leende öfver den dumma
envishet, hvarmed han fasthöll sig vid det sätt,
hvarpå dottren förtjenat sitt dagliga bröd; »ja,
jag vågar till och med påstå, att han kanske gjort
det på mycket sämre ställen.»
»Tror ni det?» svarade han, synbarligen lättad.
Jag bad honom komma ihåg, huru denne sagt: »min faders
legodrängar hafva bröd nog, och jag förgås här af
hunger»; jag talade om de fördömdas förfärliga qval
och om brinnande svafvelsjöar, i hvilka han kanske
skulle utstöta dottren, om han nu vägrade mottaga
henne, och om det ansvar, han härigenom skulle ådraga
sig sjelf; jag ordade om det andliga högmod, hvilket
rest denna mur mellan dem, och jag besvor honom
rifva ner den innan det var för sent; jag erinrade om
försoningsläran och den ljufliga frid i sina själar,
som dess efterföljare finna. Jag vet knappast hvad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
