- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
157

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hotellgrannarne. Teckning af Sylvia (Forts. och slut från föreg. häfte, sid. 127.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

jag än mera sade eller hvar jag fick orden ifrån,
men under det jag talade mig hes och varm, hade
jag den hemliga förnöjelsen att se, huru den gamle
mannens hufvud lutade sig allt djupare framåt tills
han slutligen dolde ansigtet i sina händer, då jag
bad honom betänka hvad hans hustru, om hon lefvat,
skulle sagt, i fall deras dotter, ångrande sitt
obetänksamma handlingssätt, återkommit, bönfallande
om deras förlåtelse.

»Bed henne komma då!» frampustade han.

»För resten har hon ingenting ondt gjort,» sade jag,
»ingenting, som ni behöfver blygas för. Att hon
lemnade er var er egen skull, tänk blott på huru
glädjelös hennes barndom försvann.»

»Det var för hennes eget bästa, och jag sökte alltid
uppfostra henne så att jag skulle kunna ansvara
derför, både inför Gud och menniskor. Ack ja, hvad
skola inte nu menniskorna säga öfver att Ingeborg
kommer igen.»

»Ge dem så många som ...» inföll jag otåligt,
men afbröt lyckligtvis satsen, då det rann mig i
sinnet att jag med några obetänksamma ord kunde
tillintetgöra gubbens nu visade beredvillighet; »ge
dem, som fråga efter Ingeborg, ingen vidare upplysning
om henne. Hvad rör oss för resten menniskors omdöme,
blott vi uppfylla vår pligt?»

»Jag har alltid uppfyllt den och har icke det ringaste
att förebrå mig,» afbröt han.

»Det är ett herrligt medvetande,» svarade jag och
rusade på dörren, under det han försäkrade att
också jag skulle kunna nå denna saliga visshet, om
jag blott icke förstockade mitt hjerta för Herrans
väckelser.

Några minuter derefter var jag hos Ingeborg. På samma
gång jag för henne förkunnade fadrens tillåtelse
att återvända, framkastade jag, huruvida detta hem
verkligen vore det lämpligaste hon kunde välja.

»Ack,» svarade hon, »jag har erfarit sanningen af det
gamla rönet, att ’hemma är bäst’. Jag behöfver lugn
och jag längtar just efter dagar, som komma att gå
i enformig kretsgång; på detta sätt hoppas jag finna
glömska af det förflutna ... ja, jag skall börja ett
nytt lif, och min far skall bli nöjd!»

I en vagn nedpackade vi nu hennes koffertar och på
samma gång den körde ifrån hotellet förlorade jag
min granne i N:o 7.

Under de få dagar, jag ännu uppehöll mig i Göteborg,
besökte jag henne en gång. Vi möttes som gamla vänner
och gingo fram och tillbaka på den enda och trånga
gångstig, som fanns i trädgårdstäppan bakom fadrens
hus. Icke ett ord nämde jag om det intresse, som jag
alltmera fäst vid henne, ej heller ett ord om hennes
förflutna lif; blott om framtiden talade vi mycket,
den framtid nemligen, som hon motsåg i sin faders hus.

»Jag är nöjd och lycklig,» sade hon bland annat,
»min far har alltid haft mig kär, och att jag icke
vetat det förrän nu, har varit mitt eget fel. Ser ni,
han har små egenheter, som jag icke förstått mig på
att ha undseende med.»

Då jag kort derpå sade henne farväl, räckte hon
mig sina båda händer och bad att, om jag någon gång
återkomme till staden, jag icke skulle glömma bort
dem.

Under den följande vintern fann jag
oupphörligen än den
ena, än den andra angelägenheten, som nödsakade mig
att göra resor till Göteborg. Med dessa förevändningar
spelade jag ordentligt komedi med mig sjelf, ty icke
en enda gång tänkte jag klart: mina resor ske derför
att jag måste återse Ingeborg.

Vid dessa besök fann jag henne ofta upphettad vid
spiseln eller sjungande vid sin söm, alltid med
leende ansigte, huru knarrig än den gamle fadren
visade sig; och då hon lyckades jemna bort några
rynkor på hans panna, huru strålade icke hennes ögon!

Så kom våren. Det var en herrlig dag, då jag
oförmodadt inträdde till henne i den lilla
trädgården. Hon satt på gräsmattan, bredvid några
utslagna vårblommor. Solen sken skarpt öfver hennes
blonda hår och ljusa klädning, der
hon satt lutad öfver blommorna. Jag tyckte att hon såg
sorgsen ut, och i leendet, hvarmed hon helsade mig,
låg ännu något qvar deraf.

»Det var länge sedan jag såg er,» började hon, »då
ni är borta, käns det tomt.»

Jag vet inte huru det kom till, men jag kunde icke
få öfver mina läppar ens ett enkelt »tack», då jag
så tog plats bredvid henne.

»Är ni ledsen?» frågade hon.

Jag hade visst icke tänkt, att jag vid det tillfället
skulle vidröra de känslor, jag hyste för henne;
men orden kommo fram, utan att jag rätt visste huru,
och jag sade att fastän jag alltför väl kände, att
hennes tycke funnit ett annat föremål, så hade jag
likväl fäst mig vid henne, utan hopp att vinna ett
gensvar. Jag såg egentligen icke, hvartill denna
bekännelse kunde gagna någondera af oss, men orden
voro nu en gång sagda.

Ett ögonblicks tystnad hade inträdt; hon rodnade,
hennes ögon fylldes af tårar, hennes läppar darrade.

»Hvad skall jag väl svara?» sade hon. »När jag icke
egde en enda vän i verlden, så räckte ni mig en
räddande hand, och jag kan icke, nej, jag kan icke
nu skjuta den bort. O, förakta mig icke!»

»Förakta!» upprepade jag. »Jag har älskat er från
första stund, jag såg er. Ni kan gifta er med mig,
göra mig till er vän, hvad ni vill ... allt beror
blott på er. Kan ni fästa er vid mig, Ingeborg? Skall
jag tala vid er far?»

»Gör som ni vill!» svarade hon och dolde ansigtet
i sina händer. Jag har varit ett oförståndigt barn,
som kastat mig i frestelser ... o, att ni likväl
icke tänkte illa om mig, utan verkligen vill ha mig
till hustru!»

»Stackars, älskade barn!» Jag kysste hennes panna och
händer samt frågade ännu en gång: »Kan du då fästa
dig vid mig?»

»Jag har tänkt på dig som på en bror, Julius,
alltsedan vårt första samtal. Huru underligt!»

»Som en bror?» upprepade jag litet misslynt.

»Och som min bäste vän.»

Jag teg. Det var oförnöjsamt att jag fordrade mera,
jag visste ju att hon älskat en annan. Skulle hon
glömma honom? Jag hade ej mod att fråga vidare.

»Att din mor är död, Julius, det vet jag; men har du
ingen nära slägting eller andra anhöriga, som kunna
misstycka ätt du väljer en så ringa flicka som jag
till hustru?»

Hon såg oroligt upp till mig, säkerligen tänkande på
sin f. d. tillämnade svärmor. Hvad denna oro gladde
mig! Hon var då rädd, att någon störande skulle kunna
träda emellan oss.

»Ingen, min älskling,» svarade jag och lade hennes
arm under min. På detta sätt presenterade vi oss för
hennes far.

Då han uttalat sin välsignelse öfver oss, såg jag
för första gången ett leende sväfva öfver hans läppar.

»Herre, nu kan din tjenare fara i frid,» sade han,
»nu vet jag att Ingeborg icke mera skall löpa omkring
lik ett villande får. Det har icke funnits en qväll
sedan hon återvändt, som jag icke tänkt: I morgon
är hon kanske borta.»

»Åh, pappa!» sade Ingeborg och smög sig intill honom.

»Tror du jag icke vet, att jag har intet, hvarmed
jag kan binda dig fast? Men nu är du bunden. Och så,
barn, tänken nu också sedan på mina ord: ’Låt inte
ert rike vara af denna verlden.’»

»Vi skola lefva alldeles som i himlen!»

Detta mitt svar ådrog mig en lång föreläsning om
det syndfulla i ett dylikt yttrande och om tungans
rätta bruk. Jag hörde tåligt på honom, under det jag
blickade ut i den lilla trädgården, der Ingeborg åter
intagit sin plats bland blommorna, men denna gång med
händerna hvilande i sitt knä, eller stödjande det
drömmande hufvudet. Hvarmed sysselsatte sig hennes
tankar? Så fort hennes far gjorde en lämplig paus i
sitt tal, smög jag mig ut till henne. Jag fann henne
med upphettadt ansigte och badande i tårar.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0161.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free