- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
158

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hotellgrannarne. Teckning af Sylvia (Forts. och slut från föreg. häfte, sid. 127.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

»O, förlåt mig, Julius!»» bad hon och räckte mig
handen. »Det fins ingenting så svårt, som att känna
sig sjelf,» tillade hon, »det förekommer mig alldeles
som om jag icke handlat rätt mot någondera af oss. Du
är rik, du står långt öfver mig; men det är ändå icke
detta, som mest oroar mig; det är ...»

»Min älskling, det är?»

»Det är derföre att jag icke är nog tacksam, icke
älskar dig som jag borde.»

Vi sutto tysta bredvid hvarandra. En skugga hade
fallit öfver min solljusa lycka.

»Det har varit mig,» sade hon slutligen, »som om
jag vakat en lång natt, och då du talade till mig
om kärlek, var det som om jag plötsligen sett en
morgonrodnad lysa vid horisonten; men skimret är
nu borta, Julius, och hvart jag vänder mig, ser jag
ingen klarhet. Det skall nog bli bättre, om du blott
vill ha tålamod. Jag har dig mycket kär.»

Hennes ord och tonen hvarmed de sades lugnade mitt
upprörda sinne.

»Att du icke genast kan glömma hvad som varit,
förvånar mig icke,» svarade jag; »motsatsen skulle
kanske snarare gjort det.»

Hon log svagt.

»Du är så god, du får icke börja med att skämma bort
mig. Den ångest jag nyss kände kom säkerligen deraf,
att jag förut aldrig tänkt på möjligheten af det som
nu skett.»

»Det fins icke mellan oss något annat band än det
du sjelf håller i dina händer, Ingeborg, du kan
lösa eller knyta det fastare, huru du vill; bevare
mig Gud från att lägga något tvång på dina tankar
och känslor.»

»Det är mig nästan som om jag mera skulle tycka om i
fall du icke lemnade mig denna obegränsade frihet,»
svarade hon, fattande min arm, hvarefter vi började
vandra fram och tillbaka öfver den lilla gräsbevuxna
trekant, man inhägnat till en trädgårdstäppa och i
hvars midt ett körsbärsträd stod i blom.

Det var en lycklig timme, hvarje spår af tårar
hade försvunnit från hennes ansigte, och hon hörde
leende på, då jag berättade om Barseholm, och huru
vi der skulle inrätta oss.

Men följande dag hade det lilla mjeltsjuka draget
kring hennes mun återkommit, detta sorgsna uttryck,
som jag genast märkt, då jag dagen förut fann
Ingeborg i trädgården. Jag kände henne så väl,
att jag intinktmessigt anade hvad som rörde sig
inom henne. Ja, ju mera hon sökte lösslita sig från
sina minnen, desto mera fäste hon sig vid dem. Icke
en enda gång under den månad, jag qvarstannade i
hennes närhet, bad jag henne bestämma dagen för vårt
bröllop, det var ingen lämplig tidpunkt att tala med
henne derom. Men med alla sina tvifvel, all sin oro,
var detta dock en skön tid! Jag kommer så väl ihåg en
eftermiddag, fönstren stodo öppna, bullret från staden
trängde då och då doft in till oss, och med ljudet
från de rullande vagnarna blandade sig tonerna från
ett positiv. Ingeborg satt vid fönstret och i hennes
ord till mig förrådde sig en viss ömhet. Mina blickar
följde alla hennes rörelser. Hvilket behag låg det
ej i dem! En drottnings mantel faller icke i skönare
veck än den enkla, blå klädningen som omslöt hennes
lif, och en furstinna kunde icke bära sitt hufvud
med mera ädelt behag än hon. Det var en berusande
atmosfer omkring oss, och hennes tal föreföll mig
likt en svag, ljuf musik, som vaggade mig till ro –
som gungade mig in i en vacker dröm, i hvilken hon
och jag voro hufvudfigurerna, omsvärmade af kupidoner
och rosenskyar.

En bukett blåsippor, inslungad genom fönstret, föll då
till Ingeborgs fötter. Jag reste mig upp och blickade
ut, allt hvad jag såg var blott en trasig pojke med
glänsande hvita tänder, som skrattande ropade: »Den
föll på pricken, just der den skulle falla!»

Jag lutade mig ner, tog upp buketten och lemnade
den åt Ingeborg, i det jag brydde henne för den
lilla trasiga
adoratören. Positivet ljöd ännu, flugorna seglade som
förut in och ut i solskenet och vi fortforo att sitta
vid hvarandras sida; men den underbara stämningen
var förbi och jag hade förlorat förmågan att drömma.

Följande qväll fann jag Ingeborg i trädgården. Jag
skall aldrig glömma den bild, jag då såg – solens
rödaktiga belysning och i detta transparenta sken
hennes ansigte darrande af en onämnbar lycksalighet.

Hon kom mig icke till mötes så som hon brukade, hon
vände ifrån mig sina strålande blickar och hviskade:
»Gud, hvad jag är olycklig, Julius!»

»En olycka som småler är väl icke så farlig.»

»Ack, hvad skall du tänka om mig! Du har varit så god,
du har valt mig till din hustru, fastän en annan ansåg
att ... ansåg att hans mor hade rätt, då hon fann mig
vara för ringa för att bli kallad dotter ... och ...»

»Lugna dig min älskade, låt oss sätta oss här.»

Och vi satte oss på bänken utmed förstugutrappan, der
vi båda knappast hade plats, och jag höll hennes hand
i det jag frågade: »Säg, hvad har händt, Ingeborg?»

»Händt?» upprepade hon och vände sitt rodnande
ansigte emot mig. Huru lycklig hon tycktes känna
sig! Än rodnade hon, än blef hon åter blek; än
strålade hennes ögon, än skymdes de af tårar; hon
försökte tala, men inga ord kommo öfver hennes läppar.

»Säg, hvad är det, min älskade?» Också jag hade
svårighet för att tala, och en bäfvan låg tung öfver
min själ.

»Sten har varit här ... blåsipporna voro från
honom ... då du var gången i går qväll, kom den der
lilla gossen, du såg, med en biljett.»

»Sten?» eftersade jag som i en dröm.

»Ja, han som, du vet ...»

»Ja, jag vet ... och nu?»

»Han vet huru allt varit emellan oss, från det
minsta till det största, och han vill ... Ack, tänk
icke alltför illa om mig! Julius, jag kan icke bära
det! Du är så god, och du skall kanske förlåta! Han
kan icke lefva utan mig ... hans mor är död, han har
bedt mig blifva hans hustru ... han har bedt mig,
att jag skall be dig derom ... vårt bröllop skall stå
här hos min far. O, jag blygs att på det här sättet
handla mot dig ... men om jag gifter mig med dig och
älskade en annan ... o, vi skulle icke bli lyckliga
någondera af oss ... tror du inte? Jag har uppfört
mig skamligt och ovärdigt, och jag lider, lider mera
än jag kan säga öfver att på detta sätt... O, se
på mig, säg att om du icke nu genast, så kanske dock
i en framtid, skall förlåta! Han älskar mig, han kan
icke lefva utan mig, och jag skall bli hans hustru!»

»Blif det då, Ingeborg, och blif lycklig!»

»Nej, tala icke så här mildt till mig! Säg några
hårda ord! Jag kommer aldrig att förlåta mig sjelf!»

»Min älskade, gaf jag dig icke rättighet att handla
mot mig så som dig bäst syntes? Har jag icke alltid
sagt dig, att det band, som förenade oss, stod dig
fritt att knyta eller lösa? Det är nu löst... Anse
mig alltid som din bästa vän ... farväl!»

Jag skyndade utom de små grindarna. Hon ropade mig
tillbaka, slöt mig hårdt i sina armar och kastade
sig derpå snyftande ner på gräsmattan. Då jag vände
mig ifrån henne, syntes mig allt i kaos och mörker.

*



Julius Wilson tystnade, elden i hans cigarr hade
slocknat och våra punschglas stodo nästan orörda.

»Skål,» sade jag, »och glömska åt det framfarna! Nu
vet jag huru det vidare gick: du reste direkte hem
till dig, gick en tid glåmig och utan matlust omkring,
tills du en vacker dag såg en annan tärna, som i ditt
tycke snart blef lika intagande som ...»

»Min vän, du har blott hört första delen af min
berättelse... En roman, som icke är minst i två
eller tre delar, duger ej, och nu således till andra
delen! Jaja, blif icke förskräckt, jag lofvar den
skall bli kort.»

*


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0162.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free