- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
161

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fröken Gustaviana. Karaktersbilder af Onkel Adam. (Forts.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Fröken Gustaviana.

Karaktersbilder af Onkel Adam.

VIII.

Vänner och grannar.

I många år lefde friherrinnan Beata Gyllenbrand i den
lilla staden, tyst och stilla och nästan utan allt
annat umgänge än sin fosterdotter Gustaviana och den
beskedliga Lovisa, som ville bli qvar och blef qvar,
i egenskap af en gammal trotjenarinna och vän, som
då det gällde något vigtigt, till exempel att baka
smörbakelse, koka sylt eller väfva dräll, genom egen
maktfullkomlighet upphöjde sig till den konsultativa
ledamoten i familjerådet. Så väl »friderinnan»
som »fröken Jana» fingo då goda och mogna råd;
emedan Lovisa, som rörde sig inom en mycket trängre
idékrets än de, bättre genomforskat sitt lilla, än
de förmått genomforska sitt stora område. Men äfven
dessa år runno småningom bort, och slutligen dog
"friderinnan», till stor sorg för Lovisa och en ännu
större för Gustaviana, som innerligt och uppriktigt
älskade sin fostermor och vän; hvartill äfven kom
vanan. Friherrinnan testamenterade lemningarna af sin
förmögenhet till Gustaviana, med undantag af några
minnesgåfvor till några gamla vänner och ett par
gamla fröknar, friherrinnans kusiner. Men huset var
så tomt och ödsligt. Ännu länge tyckte Gustaviana,
då hon lemnade sitt rum, att mamma skulle sitta i
den gamla länstolen, när hon återkom, men den var –
den förblef tom. Det lilla envåningshuset är sig
ännu alldeles likt; men ser om sommaren ut som ett
orangeri. Hela grupper af skiftande blommor titta
fram ur fönstren och utgöra jalusier, som icke kunna
genomträngas af nyfikna blickar.

Snedt emot ligger ett vackert men ej stort
tvåvåningshus, ett litet stycke från gatan, så att
det kan utan att bryta mot stadens byggnadsordning
bestå sig en vacker veranda, som äfvenledes prydes af
blommor i massa; ty doktorinnan Ljung håller alldeles
fasligt af blommor, liksom »fröken Jana» menade
Lovisa, som dock sällan ser all denna herrlighet,
emedan hennes rike icke är af denna verlden, utan
ligger mot gårdssidan och utgöres af köket och en
kökskammare, som Lovisa prydt med åtskilliga taflor,
bland hvilka en silhouett af salig »friderinnan»
intager hedersplatsen.

Doktor Ljung var en lycklig läkare, utom då frågan
var om hans egna barn. Han miste dem alla det ena
efter det andra, och tre små kors på kyrkogården
utvisade platsen der de sofvo i syskonsäng; men fröken
Gustaviana hade i sorg som i fröjd varit nära sluten
till sina vänner, och nu på ålderdomen, ju närmare
så väl Ljung, som hon sjelf nalkades
slutet, desto lugnare blef det, desto mildare blef
sorgen och desto lifligare fångade de glädjens
stunder, liksom örat lyssnar efter ett eko, som
småningom förklingar bland bergen.

Gustaviana och doktorinnan Ljung hade en riktig
telegraf mellan sig. Flyttade doktorinnan sin stora
pelargonie i fönstret till höger, så betydde det att
Gustaviana skulle komma öfver, och tog fröken bort
sin blåhvita petunia, så betydde det att hon icke
kunde komma. Med ledsnad må vi bekänna att orsaken
till detta sätt att korrespondera tvärs öfver gatan
berodde på Lovisa, hvilken »för sitt lif» icke kunde
tåla doktorns »högfärdiga» Kristin, som ståtade ut sig
som en påfågel och gjorde rätt ingen nytta. Kristin
å sin sida kunde ej heller med Lovisa, som fastän
snygg och nätt, hel och ren förstås, tog sig ut som
en art köksbjörn och dessutom omöjligen kunde tåla
att högfärdiga Kristin ville rätta och lära henne,
som Gudi lof kunde råda sig sjelf utan hennes råd. Hon
hade mer än en gång anmärkt att Lovisa icke skulle
tala om salig friderinnan, utan säga friherrinnan,
hvaremot Lovisa gaf slängar om »jungfrur», som icke
kunde väfva på en Ekenmarks väfstol, utan bara släta
lärftet eller fula, bredrandiga förkläden – en pik,
som tog djupt hos doktorinnans »jungfru», som hon
kallades till skilnad från Lovisa eller kortare:
»Frökens Visa», som hon i hela staden kallades.

Detta, så att säga: min-krig mellan trotjenarinnorna
var dock det enda ovänliga, som förefanns mellan det
lilla envåningshusets och det större tvåvåningshusets
invånare. Om doktorinnan Ljung eller fröken Gustaviana
någonsin skulle hållit ett så kalladt trontal, hade
de begge kunnat försäkra att förhållandet till alla
utländska makter var fredligt och vänskapligt. Det
var blott en smula racehat mellan de begge samhällenas
lägre lager.

Mellan de begge husen gick allting i tur, och
således firade Ljungs den ena julen hos fröken och
hon den andra hos Ljungs, hvilket åter uppväckte en
täflan mellan jungfru Kristin och jungfru Lovisa i
att ha delikat lutfisk, hvit som silfver och lagom
lutad. Detta ord: »lagom» var dock ett Erisäple,
som ingen kunde bli af med. Det var naturligt att fru
Ljung, som kände Lovisas lilla svaghet, alltid berömde
hennes preparat och att fröken Gustaviana å sin sida
alltid berömde Kristins; men detta gjorde endast
klyftan djupare mellan de begge jungfrurna. Begge
ansågo sina matmödrar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0165.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free