- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
162

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fröken Gustaviana. Karaktersbilder af Onkel Adam. (Forts.) - Jordens forntid och framtid. Efter K. A. Zittel. I.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

endast smickra – de menade ej ett ord af hvad de
sade, det var naturligt. Det der ordet lagom borde
aldrig finnas.

Doktor Ljung var nu en ståtlig hvithårig gubbe, med
manliga och rena drag och ännu eld i de fordom så
vackra ögonen. Han praktiserade ännu i några gamla
hus; men en ny läkare hade kommit – ogift till på
köpet – som gjorde riktiga underkurer. Han gjorde de
blinda seende och de lama helbregda och var dessutom
en hygglig karl i sina bästa år och öm om sina sjuka
– så öm, att han riktigt var rörd då borgmästarinnan
fick en af sina vanliga nerfattacker.

Gubben Ljung hade således endast sina gamla hus;
ty han var alltför gammal i »gåle» att vara riktigt
snäll.

Det var ej långt emellan han gick in till fröken
Gustaviana. Sällan talade de om gammalt, om den
tiden då de gjorde sina ömsesidiga sjelfbekännelser,
eller så långt tillbaka som då Axel var Gustavianas
ledare och vän. Deras tillgifvenhet var pröfvad och
befästad under många och långa år – i nöd och lust,
som det står i brudvigseln; men huru oändligt djupare
och heligare var denna vänskap, denna innerlighet,
som sammanknöt de gamle.

Det var omkring fjorton dagar före jul. Doktor Ljung
tittade in hos Gustaviana. Hans min var skälmsk,
de redliga ögonen smålogo då han inträdde. Doktor
Axel Ljung var nemligen en af dessa lifliga naturer,
som aldrig förneka sig. Aldrig motsade hans anletsdrag
hans inre tankar. Man kunde i detta ansigte läsa rent
som ur en bok, om nemligen man kunde läsa innantill
den stilen.

»Välkommen, käre Axel," sade Gustaviana, bortläggande
en bok; »men hvad är det? Du ser så rolig ut. Nu har
du nog något af dina spektakel i sinnet.»

»Åh nej, inte så egentligen,» sade doktorn och satte
sig i »friderinnans länstol»; »men du ser i mig en
diplomat, en som å min regerings vägnar, det vill
säga hustru mins ...»

»Jaså, kan hon då icke sjelf säga det, utan skicka
ambassadör?»

»Nej, Gustaviana, det är vigtigare än så; jag fick
lof att använda mitt inflytande.»

»Jaså; nå, hvilken vigtig fråga då?»

»Jo, Gustaviana, du minnes i fjor då du var hos
oss julafton, så fick jag sjukbud från landet just
som vi skulle sätta oss vid bordet. Jag for, och
naturligtvis,» tillade han med komiskt allvar, »var
då hela er julglädje förstörd. Således var du ej hos
oss i fjor.»

»Jo, det var jag visst, och berömde lutfisken också.»

»Ja, det var bra det; men emellertid, så var det
ingen riktig jul, och nu frågar min herrskarinna om
du ej ville komma till oss till julafton.»

»Nej, herr diplomat,» sade Gustaviana och neg; »var
god och framför min helsning till doktorinnan att nu
är turen här. Jag vill berätta herr diplomaten att
herrskarinnan och jag hade mycket roligt hela qvällen,
fastän en viss person var borta; ja, så var det,
ty klart är att en doktorinna aldrig kan vara säker
på att få ha honom hemma då hon vill –
och således fann hon sig väl – och jag – åh ja,
lille Axel, jag fann mig också väl.»

»Således nej?»

»Jaha, nej! men,» tillade fröken och steg helt
ceremoniöst upp och neg, »jag får äran att på Kurres
och Misses vägnar bjuda herrskapet Ljungs samtliga
hundar och kattor hit på en liten supé. Kurre och
Misse be om sin helsning till Puck och Lala och
er angorakatt.»

»Tackar ödmjukast å hela den ädla familjens
vägnar. Såväl herrskapet som småkräken skola
komma. Min diplomatiska sändning är således
förfelad. Jag sade detta förut; hustru min var envis,
men jag sade: Gustaviana är lika envis. Och det slog
in. Menniskokännedom är en stor konst.»

Sådant var – förhållandet mellan dessa begge, som för
fyratio år sedan höllo på att af en plötslig vindstöt
ryckas från sin ankargrund; men ankaret högg åter fast
och nu lyftes de och sänktes af händelsernas vågsvall,
utan att vara i fara att komma i drift. Det enda var
att de begge hade bogen åt samma håll.

»Ja,» sade Gustaviana då doktorn gått, »han är
ännu samma redliga och glada själ som förr och lika
pligttrogen. Intet att ångra ligger bakom oss; men
mycket att hoppas framför oss alla tre.»

Julaftonen kom och med den gästerna. Doktorsherrskapet
fingo hålla sig i förmak och sal; men Kurre,
Puck, Lala och två missar, den ena af angorarace
och således mer aristokratisk, men den andra hvit,
med de smånättaste svarta fötter, man kunde se. Hvad
själsförmögenheterna angingo, så menade Lovisa på att
Kurre och hvita Missan stodo långt öfver kamraterna
midtemot; men jungfru Kristin att Puck och Lala
och angorakatten voro riktiga under af artighet
och förstånd. Ingen af de goda jungfrurna hade en
aning om Darwins teori; men säkert var att hvarje
generation af hundar och kattor var klokare än den
föregående. Antingen var detta en oförlåtlig glömska
af de bortgångnas stora förtjenster eller var slägtet
i ett långsamt framåtskridande till full humanitet.

De små inbjödos i sängkammaren, der fröken tändt
julgranen och placerat god mat åt dessa sina
gäster. Hon och Lovisa hade med den strängaste
rättvisa aflagt portionerna; men sällskapet tyckte,
som sanningen också var, att julgranen varit onödig
för folk, som bäst reder sig med nosen.

Först när det lilla djursällskapet var i färd med att
förtära sina julklappar inbjöds doktorsfolket att se
på. Det var en sed från gamla friherrinnans tid. Hon
var så road af denna lilla julfröjd.

Men när detta var slut kommo der korgar in med
julklappar. Doktorns hade sina och Gustaviana sina;
men ingen kunde begripa hvem som gaf.

Det var barnsligt, hjertans barnsligt; men olycklig
den, som ej ens på barnens fest kan vara barnslig.

Det är ändå icke förståndet, som, en gång då vi
behöfva dem, fäster vingar på den befriade fjäriln,
som längtar att pröfva sina krafter i en ny verld
full af under och ett ljusets, sanningens och
kärlekens rike.

-

Jordens forntid ooh framtid.

Efter K. A. Zittel.

I.

De skapelsehistorier vi återfinna inom olika religioner
äro lika många försök till att lösa en fråga, hvars
besvarande, så vida ett dylikt öfverhufvud är möjligt,
endast tillkommer naturvetenskapen. Tyvärr står
dock geologien temligen hjelplös, när det gäller att
framlägga ett ostridigt bevis för vårt verldsklots
första tillstånd. Orden, bokstäfverna i den skrift,
hvarmed denna historia är affattad, blifva otydligare
och gåtfullare, ju längre vi gå tillbaka i det
förflutna; till slut upphöra de alldeles, och då
måste hypoteser (antaganden) träda i stället för säkra
iakttagelser. Men ju enklare och förnuftigare dylika
hypoteser förklara företeelserna, ju större antalet
och vigten af de fakta, hvarpå de stödja sig, desto
mer vinna de i sannolikhet. Den anmärkningen bör
således förutskickas, att i det följande icke är
fråga om ostridiga sanningar utan endast om sannolika
antaganden.

Jorden är som en helt liten punkt i verldssystemet,
en afsöndrad del af den närmast belägna sjelflysande
kroppen, solen. En blick på stjernhimmelen visar oss
i fixstjernorna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0166.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free