Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jordens forntid och framtid. Efter K. A. Zittel. I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
otaliga liknande kroppar, af hvilka många liksom vår
sol äro omgifna af planeter och drabanter.
Alla dessa verldsalltets kroppar röra sig oaflåtligt
efter bestämda, likartade lagar; alla hafva klotformig
gestalt och alla bestå högst sannolikt i det stora
hela af samma slags ämnen.
Öfver dessa aflägse lysande kroppars natur och
sammansättning saknade man före spektroskopets
upptäckt hvarje bestämd kännedom. Det var den
snillrika användningen af glasprismat, eller
spektralanalysen, som gjorde det möjligt att kemiskt
sönderdela solstrålarna, att uppfånga stjernljuset
och granska dess sammansättning.
Då nu endast gasformiga ämnen åstadkomma streck eller
linier i spektrum, och de flesta ämnen först vid
mycket hög temperatur öfvergå i gasformigt tillstånd,
så äro blott sådana verldskroppar tillgängliga för
direkt undersökning, hvilka omgifvas af en glödande
atmosfer.
De första iakttagelserna med tillhjelp af
spektroskopet anställdes naturligtvis med solen och
förde till det resultat, att denna vårt verldsystems
sjelflysande kropp eger en hvitglödande atmosfer,
i hvilken natrium, jern, kalcium, barium, magnesium,
mangan, chrom, väte, koppar och andra ämnen kunna
skönjas.
Äfven fixstjernorna äro sjelfständiga ljuskällor,
deras spektra visa likaledes mörka linier och
bevisa dymedelst äfven tillvaron af glödande
gasformiga ämnen. Ljuset från mer än 600 stjernor
har blifvit undersökt af astronomerna och har
företrädesvis företett väte, natrium, magnesium,
jern, kalcium, antimon, qvicksilfver och wismuth;
i vissa stjernspektra tyckas vissa mörka linier icke
sammanfalla med kända jordiska ämnen och tyda måhända
på tillvaron af urämnen, som icke finnas på vår jord.
Högst vigtigt är det faktum, att olika stjernors
spektra ingalunda öfverensstämma utan att nästan
hvarje enskild stjerna har sina särskilda linier
och sålunda angifver sin individuella gruppering
af gasformiga elementer och sin egendomliga
temperatur. Så vidt hittills låtit sig bestämmas,
gifves det fyra hufvudgrupper af stjernor, som
vanligtvis redan genom glans och färg låta skilja
sig från hvarandra. Den första gruppens stjernor,
bland hvilka exempelvis Sirius, utstråla hvitt ljus
och deras
fotosfer synes företrädesvis innehålla vätgas, under
det nämda ämne helt och hållet saknas hos den fjerde
gruppens röda stjernor.
Andra stjernor hafva på jemförelsevis kort tid
förändrat färg, således äfven temperatur och spektrum;
dubbelstjernorna i bilden Lejonet utstrålade
ännu år 1780 hvitt ljus, under det numera den
ena synes guldgul, den andra röd; ja det gifves
till och med stjernor, hvilkas ljus mer och mer
aftager och slutligen nedsjunker till fullkomlig
osynlighet. Ganska antagligt existera tallösa sålunda
afkylda fixstjernor i verldsrymden.
Till dessa slocknande stjernor höra äfven de så
kallade nya eller »temporära stjernor», som plötsligt
uppflamma på himmelen, för att efter längre eller
kortare tid åter försvinna. Det ryktbaraste exemplet
härpå är den af Tycho Brahe år 1572 upptäckta klara
stjernan i Kassiope, som redan efter sju månader var
fullkomligt utslocknad. Ett nytt fall af detta slag
observerades i maj 1866. Ögonskenligen härrör det
plötsliga framträdandet af en dylik stjerna deraf att
den fasta skorpan af en utkyld verldskropp genombrytes
af den innestängda glödande massan, hvilken sålunda
åtminstone för någon
tid förlänar stjernan ny glans. De så kallade »nya
stjernorna» skulle sålunda rättare kunna kallas gamla,
i utslockning stadda stjernor.
Om nu spektralanalysen lemnar bevis på att alla
sjelflysande himlakroppar befinna sig i glödande
tillstånd, så visar den med icke mindre visshet, och i
öfverensstämmelse med andra astronomiska iakttagelser,
att planeterna och drabanterna inom vårt solsystem
icke utstråla något eget ljus, utan blott återkasta
det från solen erhållna, och sålunda äro afkylda
eller stadda i afkylning. Man har sedan lång tid vetat
att vattenånga förefinnes i många planeters atmosferer
och på Mars ser man att polerna under regelmässiga
perioder äro hvitfärgade, alltså betäckta med snö.
Hvarje gasformig kropp öfvergår vid sin afkylning,
innan den fullkomligt sammankrymper, i flytande
aggregationstillstånd, och då nu vår jord för
närvarande visar sig, åtminstone på ytan, fullkomligt
afkyld, så framgår ur nämda fysiska lag att den
måtte ha varit flytande innan den stelnade.
Jemför man planeternas ringa storlek med solens, så vore
det högst förunderligt om desamma under sin rörelse
i den kalla verldsrymden skulle kunnat bevara sin
ursprungliga glödande temperatur, och vill man
ej för planeterna antaga en egen särskild daning,
hvartill inga förnuftiga skäl finnas, så leder oss
betraktelsen af verldskropparna till den slutsats
att planeterna och jemväl vår jord ursprungligen
befunnit sig i glödande, delvis gasformigt tillstånd.
För jordens en gång flytande tillstånd lemnar hennes
klotform ett så ovedersägligt bevis, att numera
knappt någon naturforskare tviflar derpå. Alla
flytande ämnen, hvilkas fria gestaltning icke hämmas
genom yttre inverkan, söka alltid att sammandraga sig
till klotrunda droppar. På detta förhållande grundar
sig det sinnrika experiment som åskådliggöres genom
nedanstående figur. Gjuter man ett par droppar olja
i en blandning af alkohol och vatten, så lemnas hon
(oljan) fritt att på gränsen mellan vattnet och
spriten söka sig den form som hon skulle intaga,
om hon vore oberoende af tyngdkraftens inverkan,
d. v. s. hon samlar sig till en klotformig droppe.
Om man nu uti denna droppe försigtigt nedför en liten
skifva fäst vid en nål, som med en mekanism kan
vridas omkring och dymedelst tvingar droppen till
en roterande rörelse, så förändras oljekulan till
följe af centrifugalkraftens inverkan och afplattas
vid polerna, d. v. s. antager formen af en så kallad
rotationssferoid [1].
Jorden har just en sådan form. Vid den hastiga
kringsvängningen af den ursprungligen flytande
kroppen drogos de rörligare smådelarna till eqvatorn
och åstadkommo derigenom dess gestalt af en sferoid
eller afplattad kula, hvilken form bibehöll sig äfven
sedan ytan stelnat. Denna afplattning är vissserligen
så obetydlig (den uppgår till omkring 1/305-del af
jorddiametern) att den icke kan tagas i betraktande
ens hos de största konstgjorda glober; dess tillvaro
är emellertid med noggranna mätningar bevisad.
Ehuru jordytan numera är fullkomligt afkyld och
det inre af vår planet oåtkomligt, så lemna dock
bergverk, borrbrunnar, varma källor och vulkaner
bevis på att i jordens inre ännu finnes förborgad en
ofantlig skatt af glödvärme. Det är längesedan kändt
och ovedersägligt styrkt, att på ett visst djup, der
solvärmen ej kan utöfva något inflytande, tilltager
värmen med ungefär 1° Celsius för hvart hundrade
fots djup. Andra bevis lemna de varma källorna och
vulkanerna, som på tallösa punkter af jorden uppträda
såsom sändebud, de der
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
