- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
166

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. XXXX. Fredric Henric af Chapman. Axel Krook

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

dels i Stockholm, dels i Sveaborg, en mängd sådana
fartyg. Så uppstod den så kallade arméens flotta,
hvilken skulle längs stränderna och i skärgården
följa arméens rörelser och understödja den.

Redan nu framträder den olyckliga antagonism mellan
förfäktarne af stora och lilla örlogsflottan, som är
mer än sekelgammal i vårt land och icke varit utan
skadlig inverkan på statens ficka. Denna antagonism
visade sig först i vederbörandes beteende mot
Chapman. Det var fråga om att äfven tillgodose den
stora flottan och en komité nedsattes i Carlskrona,
i hvilken Chapman blef medlem. På grund af sin
vunna erfarenhet i hänseende till nya metoder
i skeppsbyggeri, uppgjorde han ritningar till
nykonstruerade linieskepp. Efter lång och bitter
tvist mellan anhängarne af det gamla och Chapman,
beslöt man omsider att följa hans ritningar, men
man – befriade Chapman från besväret att bygga
skeppen. Och orsaken härtill var den, att han ville
göra slut på rådande gamla missbruk. Chapman, hvilken
i likhet med alla kraftiga män var af ett sjelfrådigt
lynne, trampade härvid en och annan förnämitet på
liktornarna, fick snäsor och blef ond. Han beslöt
derföre, 1768, att lemna det allmännas tjenst och
öfvertaga det enskilda varfvet på Djurgården. Men
man vågade ej göra sig af med honom, utan beviljade
honom frihet att bo i Stockholm och der sköta sitt
eget varf, medan han fortfarande åtnjöt sin lön som
öfverskeppsbyggmästare, mot åliggande att utföra
alla ritningar till den lilla eller så kallade
arméens flotta, för hvilken han nu på sitt eget
värf byggde åtskilliga fartyg. Ett af dessa blef
af Chapmans motståndare bittert klandradt, så att
man slutligen skred till att offentligt åtala dess
byggmästare. Men klandret syftade ej så mycket på det
fartyget, som mera på hela den lilla flottan. Derföre
åtog sig Ehrensvärd varmt Chapmans sak. Klandret och
afunden – denna svenska afund som vållat vårt land så
mycket ondt – tystnade visserligen, men bitterheten
fanns qvar och kom Ehrensvärd att kort före sin död
skrifva till vännen Chapman: »Om det ges synd mot
fäderneslandet, som jag tror vara den största synd,
så får fan många själar för vår flottas skull.»

Djupa förändringar inträffade i vårt land. Gustaf
III besteg tronen, sedan han i Frankrike knutit
förbund, som gjorde det möjligt för honom att, då
han lyckats få slut på den inre partitvedrägten,
äfven utåt visa Sveriges förmåga att kunna skydda
sin sjelfständighet, hvilken hotades med qväfning af
den rysk-dansk-preussiska trippelalliansen. Ett af
medlen till återställande af Sveriges yttre anseende
var flottans förstärkning. Det var derföre naturligt,
att den nye konungen skulle med särskild utmärkelse
draga till sig sådana män, som kunde härvid bistå
honom. Ehrensvärd lemnade just vid den tiden det
jordiska, och Chapman var nu den främste att genomföra
hans idéer. Gustaf ersatte hans lidna oförrätter,
gaf honom svärdsorden 1772 och upphöjde honom samma
år i adligt stånd.

Chapman besvarade dessa ynnestbevis med att fullfölja
sin aflidne väns tanke. Och nu skapade han de mindre
skärgårdsfartygen eller så kallade kanonsluparna. Han
framlade ritningar för konungen jemte en afhandling
om sättet att föra krig i finska skärgården. Gustaf
befallde byggandet af några slupar och närvar vid
profvandet af en af dem, hvilken rönte till den grad
hans bifall, att han på stället utnämde Chapman
till öfverstelöjtnant, 1776, och innan årets slut
till öfverste samt ledamot af amiralitetskollegium,
i hvilken egenskap han snart fullständigade den
mindre skärgårdsflottan genom en ny uppfinning af
kanonjollar, kanonbarkasser och mörsarebåtar.

Men nu blef det alarm i lägret för den stora
flottans anhängare. I spetsen för dem stod konungens
broder Carl, storamiralen, hvilken ville ha idel
stora fartyg, och kring prinsen skockade sig hela
ungdomen. Den lilla flottan var ej någon statflotta,
ej någon med hvilken man kunde spela matador på
hafvet, hon gällde blott försvar; men Sverige var väl
ännu icke så långt nere på skalan, sade man, att det
skulle sjelfmant göra stormaktsbankrutt. Bedröflig
är historien
om de intriger mot Chapman, som nu följde. Om man
blott kunde få bort honom, skulle skärgårdsflottan
dermed också vara faktiskt skjuten i sank, inbillade
man sig.

Man lyckades intala Gustaf III, att han måste
äfven tillgodose den stora eller egentliga
örlogsflottan. För denne konung voro beslut och
handling ett, och han utkastade genast den djerfva och
häpnad väckande planen, att man skulle strax skrida
till byggandet af femton linieskepp, tolf fregatter
och fyra mindre fartyg. Amiralerna stodo häpna och
bestörta. Huru skulle Sverige kunna utföra ett sådant
storverk? Men då framträdde Chapman med en plan att
årligen bygga tre linieskepp och tre stora fregatter,
om man beviljade honom ett år till anskaffande
af materialier. Chapmans motståndare måste nu gå
anfallsvis till väga, om de icke ville bli alldeles
slagna. I skeppsbyggmästaren Francis af Sheldon, en
ättling till den engelske skeppsbyggmästaren Sheldon,
som inkom i landet under Carl X Gustaf, trodde man sig
ha funnit ett motvapen mot Chapman. Konteramiralen
Grubbe uppvaktade Gustaf III och klandrade skarpt
Chapmans skeppscert. Han var visserligen skicklig
i att bygga handelsfartyg, men förstod sig ej på
örlogsfartyg. Nej, då var det annat med Sheldon. Det
bästa skeppet i hela flottan, »Sofia Magdalena»,
hade han byggt. Gustaf insåg, att partiafunden här
var framme och sporde den klandersjuke, hvad Chapman
sjelf sade, då han på sina fartyg såg de anmärkta
bristerna. Grubbe svarade: »Han uppfinner ändringar
och förbättringar och plåstrar hvar han kan.»
Konungen: »Då lär han nog hitta på det rätta plåstret;
han är en skicklig karl.» Chapmans anhängare deremot
påstodo, att Sheldons ritningar hade sådana fel,
att äfven den okunnigaste qvartersman måste skämmas
för dem.

Men hertig Carl, storamiralen, uppträdde nu äfven med
en sådan ifver emot Chapman, att konungen började
blifva mer och mer tveksam, tills slutligen den
angripne fick en kraftig försvarare i generalamiralen
Henric af Trolle, som frimodigt framlade för
amiralerna sin i samråd med Chapman uppgjorda
plan till ordnande af Sveriges sjöförsvar. Enligt
denna skulle Sverige ha en skärgårdsflotta och en
örlogsflotta, den senare delad i tvenne afdelningar:
de större skeppen och en lätt fregatteskader. De
större skeppen skulle ej bära öfver 60 kanoner,
hvarigenom de kunde operera i både Öster- och
Vesterhafvet, »de enda haf, der krigsteater för oss
kan uppstå». Denna flotta om 60-kanoners fartyg kunde
lätt verka i förening med landthären och sålunda
äfven understödja skärgårdsflottans operationer,
under det fregatteskadern skulle som lätta trupper
tjena hufvudflottan. Han förordade derföre ifrigt
Chapmans skeppscert, slutande med att han icke skulle
nöja sig med ett blott bifall i protokollet, ty med
papper slår man ej fienden
. Kommissionen slöt med
att antaga Trolles och Chapmans förenade plan.

Men då man skulle skrida till dennas verkställande
trängdes Chapman i skuggan. Lätt uppretad och med
skäl förbittrad, begärde han sitt afsked. Bestört
upptäckte konungen den nya intrigen, vägrade
det begärda afskedet och gaf honom i stället
öfverinseendet vid skeppsvarfvet i Carlskrona samt
året derpå hela styrelsen af allt hvad dertill hörde,
jemte artilleriet. Inom den utlofvade tiden voro tio
linieskepp och tio fregatter lupna af stapeln.

Förföljelsen upphörde derföre icke. Fastän dittills
aldrig jemförliga örlogsfartyg byggts i Sverige till
ett så billigt pris, beskylldes likväl Chapman för
misshushållning med det allmännas tillgångar. Harmsen
begärde han, att en undersökning skulle anställas. Så
skedde ock i konungens egen närvaro. Skamflata stodo
belackarne, ty då undersökningskomitén aflemnade sin
berättelse, gaf konungen i hela amiralitetets närvaro
den anklagade de mest hedrande loford och beklädde
Chapman, som tre år förut blifvit konteramiral,
med kommendörsbandet af wasaorden.

Med berättigad stolthet såg man ock nu Chapmans verk,
den nya flottan, löpa ut från Carlskrona, för att
möta den ryska, en ny sjömakts nya skapelse, och
med den strida om herraväldet i Östersjön. Slaget
vid Hogland bekräftade Chapmans öfverlägsenhet som
skeppskonstruktör, och lätta och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0170.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free