- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
167

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. XXXX. Fredric Henric af Chapman. Axel Krook - Nordens sommar. Freja - Sigtuna och Gamla Upsala. Af Herm. Hofberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

snabba som nymfer dansade hans smäckra fregatter
öfver Östersjöns våg, beredande de mera tungfotade
ryska kavaljererna mer än en förargelse.

Nu borde man väl upphört med sina intriger
och motarbetningar, tyckes det. Men så skedde
ej. Man erkände visserligen den nya örlogsflottans
duglighet, men Chapmans kanonslupar och barkasser
förklarades odugliga, hvarföre man äfven ville förmå
Gustaf III att alldeles indraga hela den mindre
skärgårdsflottan. Konungen ville låta erfarenheten
afgöra. Segern vid Svensksund blef äfven en seger
för Chapman. Konungen upphöjde honom af tacksamhet
till vice amiral, och på sin äras middagshöjd
prisades han nu från alla håll som Europas störste
skeppsbyggmästare.

Chapman, som redan ingått i sitt sjuttionde år,
började tänka på hvila, och denna tanke mognade
till beslut, då Gustaf III föll för mördarens kula
och hans, Chapmans, höge motståndare, hertig Carl,
blef regent. 1793 lemnade han det allmännas tjenst
med bibehållande af sina löneförmåner; och i den
sal i Carlskrona, der hufvudsakligen genom Chapmans
tillskyndelse en vacker samling af skeppsmodeller
ordnats, reste hertigen en obelisk med hans bild
af hvit marmor, hvarunder läses, jemte namnet, en
berömmande inskrift.

Gustaf IV Adolf hedrade 1798 den man, som så mycket
bidragit till höjande af hans höge faders ära,
med wasaordens stora kors. Med sorg och smärta såg
dock den gamle den olycka, som hemsökte det kära
fäderneslandet, hvilket syntes skynda emot sin
undergång. Härunder kom döden och löste
jordebanden. Han dog i Carlskrona den 19 Aug. 1808,
nära åttiosju år gammal, sedan han kort förut af
vetenskapsakademien, hvars mångårige ledamot han
varit, erfarit den hyllning åt hans förtjenster,
som hon brukar uttrycka genom slåendet af en medalj.

Han hade en stark kropp och var en manlig, reslig
gestalt, hvilken ännu, med de åttio åren på nacken,
hade ungdomlig smidighet, ehuru han redan vid femtio
års ålder, enligt en slägtings uppgift till hans
minnestecknare Franzén, fick en darrning i händerna,
hvilken slutligen betog honom förmågan att skrifva,
annorlunda än med en griffel på tafla, eller med ett
silfverstift på ett tillredt papper.

Hans regelbundna ansigte, som Sergels konst förvarat
åt efterverlden, bar ett talande uttryck af en ren
och ädel själs frid med sig sjelf och belåtenhet med
verlden, hvilka båda voro följder af hans oafbrutna
flit och ovanliga arbetsförmåga; ty visst är, att
intet så främjar den inre harmonien som arbetet,
under det sysslolösheten deremot splittrar en
meuniskas enhet med sig sjelf och gör henne led
vid verlden. Chapman skall ha varit en angenäm
sällskapsman, mycket eftersökt af fruntimmer för sina
samtal, äfven sedan åldern snöat hans hjessa.

Sjelf ogift, skulle hans adeliga ätt hafva utslocknat
med honom, dess stiftare, om han icke med konungens
tillstånd fått öfverflytta sin riddarsköld på en
upptagen son, sedermera öfversten och riddaren
G. A. af Chapman, hvars far var skeppsbyggmästaren
Neuendorff, hvilken haft anställning hos Chapman på
dennes Djurgårdsvarf.

Axel Krook.


Nordens sommar.

På gyllne purpurstänkta vingar
Han kommer öfver sydlig våg
Och upp mot polen åter svingar
I glans och seger fram sitt tåg.
Då smälter drifvan, böljan dansar,
Och lunden hastigt klär sig grön,
På ängen blomma nya kransar
Och himlen ler, så ljus och skön.

På jord, i luft, i vågens droppar
Slår lifvet ut mångtusenfallt,
Det rör sig, lågar, brinner, hoppar
Med snabba pulsslag genom allt.
Ej dagen somna kan, blott sänker
Sitt ögonlock vid nattens kyss,
Slår upp sin strålblick snart och skänker
Oss samma glöd som lyste nyss.

Och milda vestanfläktar leka
Der vinterstormen vredgad röt,
Och ljumma vågor lekfullt smeka
Den strand de tryckt i stelnadt sköt.
Allt är så rikt, så varmt, och strålar
Så skönt, så underbart förbytt;
Ty mästerhanden åter målar
Det gamla evigt ungt och nytt.

I skogens friska, gröna salar
Der gästar nu ett sångarlag,
Hvars toner öfver berg och dalar
Så ljufligt klinga hvarje dag,
Och nordbon lyssnar, tjusas, röres,
Af ålder var han sångens vän,
Och nog i våra skogar höres
Att sångens hem är norden än.

I skymning grå, bland snö och isar
Vi länge nog ha suckat bort
Vår vinter, nu hvar nordbo prisar
Den ljufva sommarn, ack, så kort!
O låtom oss till hjertat trycka
Det strålbeklädda barnet. Snart
Slår sista timmen af vår lycka,
Och då – hvem hejdar engelns fart?

Freja.


Sigtuna och Gamla Upsala.

Af Herm. Hofberg.

När man sjöledes färdas från Stockholm till Upsala och
har tillryggalagt den fjärd af Mälaren, som kallas
Görveln, kommer man till ett smalt sund, Stäksundet,
der på en holme ruiner ännu synas efter den forna
biskopsborgen Almare-Stäk.

Ur detta sund inkommer man på en annan fjärd,
Skarfven, på hvars östra strand man har den gamla
sätesgården Runsa. Genast derefter vidgar sig farleden
till en rymlig insjö, Sigtuna-fjärden, vid hvars
nordliga ända vi landa, för att göra ett besök i det
minnesrika Sigtuna.

Platsen är urgammal och namnet ett af de första,
som möta oss i nordmannasagan och den första kristna
tidens
krönikor och legender. Likväl låg det hedniska
Sigtuna, som tros varit det Birka, der Ansgarius
predikade, icke alldeles på samma ställe, som den nu
varande staden, utan på andra sidan om viken, vid det
nu varande Signilsberg. Snorre Sturleson berättar,
att då norska konungen Olof Haraldsson år 1007 gjorde
sitt plundringståg till Sverige, var det Forn-Sigtuna,
som var målet för hans vikingafärd och som blef
offret för norrmännens roflystnad. Staden flyttades
derefter, sannolikt på befallning af Olof Skötkonung,
till sin nu varande plats, på motsatta sidan af sjön,
och uppväxte snart till den betydenhet, att han under
sin blomstringstid, ett par århundraden senare,
hade icke mindre än

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0171.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free