- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
170

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sigtuna och Gamla Upsala. Af Herm. Hofberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

herrligaste utsigt öfver staden och Mälaren. Enligt
sägnen skall hon ha blifvit uppförd på konung
Stenkils bekostnad af biskop Adalvard d. y., som
ankom till Sigtuna omkring 1064. Hon har utgjorts
af ett enskeppigt långhus med fyrkantigt midttorn
och ett torn i vester. Från midttornet utgå,
åt öster ett smalt kor med halfrund absis, samt
åt norr och söder korsarmar, hvilka liksom koret
sluta med absis-lika utbyggnader åt öster. Kyrkan
erhåller härigenom formen af ett latinskt kors,
hvilket dock, genom de små öppningarna å midttornet
och de tre absiserna åt öster, har en lika egen som
vacker grundplan. Samma torn, som varit nära hundra
fot högt, och ännu har i behåll en del gluggar med
kolonner och tärnings-kapitäl, innehåller fyra murade
hvalf eller afdelningar, hvilka göra det troligt,
att kyrkotornen, såsom ofta förhållandet var i äldre
tider, haft som biändamål att tjena till försvarsverk.

Ännu i början af 1600-talet hade tornet i behåll
sin höga spira, hvilken under en häftig östanstorm
1616 nedstörtade och krossade kyrkhvalfven. År 1753
nedrasade under ett långvarigt regn vestra delen
af södra sidomuren. Nu äro skeppets båda långsidor
nära vestra gafvelmuren jemnade med jorden; korets
korshvalf nedtyngdes af en snömassa och instörtade
1755 och det hela är numera en storartad ruin, omkring
hvilken några skröpliga byggnader och uthus lägrat
sig, med fara att krossas vid ett nytt ras.

Ett ej mindre vördnadsbjudande minne från den katolska
kultens blomstringsdar är S:t Olofs kyrka, som ligger
några hundra steg i nordost om S:t Per. På det hela är
likheten emellan de begge templen i ögonen fallande,
ehuru jemväl stora olikheter ega rum. – Liksom
S:t Per, har S:t Olofs kyrka ett groft midttorn,
från hvilket de öfriga byggnadsdelarna radiera. Men
öppningarna mellan tornet och hufvudarmarna hafva
varit itudelade genom kolonner, hvilka under en
senare tid blifvit bortbrutna, så att det kolossala
tornet nu endast hvilar på det bräckliga stödet af
fyra murhörn. – Från S:t Per skiljer den sig för
öfrigt derutinnan, att långhuset varit treskeppigt,
samt att det icke haft något särskildt kor utan endast
en korrundel åt öster.

S:t Lars, som varit korsformig, med fyrkantigt torn i
vester och en rundel i öster, är till största delen
jemnad med jorden. Endast tornets vestra och nära
hälften af dess södra sida är hvad som nu återstår
af detta tempel.

Af den fjerde stadskyrkan S:t Nicolaus, enligt sägen
uppförd af ryska köpmän, återfinnes numera intet spår.

Under förra hälften af 13:de århundradet anlades i
Sigtuna ett dominikaner-kloster, för hvilket påfven
Honorius den tredje 1221 utfärdat aflatsbref. Likväl
anses något brödraskap ej ha nedsatt sig der förrän
1237, hvarefter byggandet af klostrets kyrka tog
sin början. Den nya stiftelsen omhuldades på det
ömmaste af påfvar, erkebiskopar och legater, bland
hvilka den i vår kyrkohistoria ryktbare Wilhelm af
Sabina 1247 gaf fyratio dagars aflat åt dem, som
på invigningsdagen besökte Svartbrödernas kyrka
i Sigtuna, understödde deras byggnadsarbete eller
annars ditkommo för att förrätta sin andakt.

Klostret vann inom kort ett utomordentligt anseende
och det märkliga inträffade, att i den mån stadens
näringar och rörelse sjönko, i samma mån ökade sig
klostrets rikedomar och välmåga. Inom sitt ordenskap
var Sigtuna klostersamfund på sin tid det mest
betydande i Sverige, hvarpå såsom bevis kan nämnas,
att Johannes-klostrets förste prior blef biskop
i Åbo och sedermera erkebiskop i Upsala, och att
den siste priorn, Martin Skytte, som jemväl var
generalvikarie för hela dominikanerorden i norden,
blef, då klostret vid reformationen indrogs, den
förste lutherske biskopen i Åbo.

Ett lika vackert, som i konsthistoriskt hänseende
dyrbart monument af dominikanernas verksamhet och
byggnadsskicklighet är Mariakyrkan, som nu begagnas
till stads- och sockenkyrka. Hon utgöres af ett
treskeppigt långhus, hvars mellanskepp är dubbelt
bredare men föga högre än sidoskeppen. Å vestra
gafveln, liksom på den motstående altarväggen,
har kyrkan tre höga smala fönster, samt å långsidan
parvis tvenne sådana helt nära hvarandra. Byggnadens
hela konstruktion vittnar om en öfvergångstid mellan
romansk och gotisk byggnadskonst, särdeles i pelarnes
sidosprång och halfkolonner, samt i takhvalfven,
hvilka senare röja ett tydligt närmande till den
renare, ehuru enklare, spetsbågsstilen. Då bifogade
teckning, tagen på stället af vår talangfulle
artist hr Hallbeck, bättre än en beskrifning ger
läsaren en föreställning om den vackra kyrkans
utseende, kunna vi inskränka oss till det redan
sagda. – Ända till 1612 bibehöll Mariakyrkan i det
närmaste sin medeltidsdrägt. Der funnos då ännu
tre altaren: Jungfru Marias, Heligkors’ och S:t
Niklas’ altaren. Det förstnämda hade sin plats i
korets östra ända och är således detsamma som ännu
begagnas. De två andra ha deremot spårlöst försvunnit;
men hafva förmodligen stått i koret på sidorna
om högaltaret. Vid samma tid pryddes ännu kyrkans
fönster af åtskilliga glasmålningar, af hvilka en i
korets östra fönsteröppning framställde konung Eriks
af Pommern namnchiffer och kungliga insignier.

*



Vi vända nu blicken till ett annat ställe inom
Upp-svearnas bygd, ett ställe lika rikt på minnen,
som Sigtuna; men ännu torftigare i sitt förfall –
nemligen Gamla Upsala.

Äfven om man icke kände af historien, att denna punkt
en gång varit hufvudorten för det gamla Sveaväldet,
skulle man ana det af den mängd fornlemningar här
förekomma, eller åtminstone i dem finna talande
vittnesbörd om en fordom rik och mäktig landsdel. I
slutet af 1600-talet räknade Olof Rudbeck på en mils
omkrets kring Gamla Upsala mellan tolf och tretton
tusen grafhögar och ännu under Verelii tid funnos på
åsen vid kyrkan 670 sådana.

Lika bekanta, som ansenliga till sina dimensioner,
äro de tre s. k. »kungshögarna». Man kan tänka sig
deras storlek, då det säges, att de synas på en half
mils afstånd åt alla håll på den vida slätten, och
att de med sina toppar nå öfver tornet på den bredvid
liggande kyrkan. Deras ofantliga former ha gjort, att
många vetenskapsmän ansett dem för naturbildningar
i stället för alster af menniskohand och en tvist
härom pågick just emellan våra antiqvarier och
naturforskare, när konung Oscar I:s söner besökte
universitetet i Upsala. För att få frågan afgjord
anslog kronprinsen Carl medel till en vetenskaplig
undersökning af den största bland högarna. Under
ledning af dåvarande öfverstlöjtnant Stål företogs
1846 den nämda undersökningen; en öppning gjordes
på högens ena sida och en stollgång af stolpar och
plankor infördes till högens midt. Här möttes de
arbetande af ett stenkummel, hvilket, sedan några af
stenarna blifvit med varsamhet borttagna, visade sig
innesluta en grafurna med brända ben. Högens tillkomst
genom menniskohand var härmed gifven och den gamla
åsigten att Upsala högar voro jättelika forngrafvar
bekräftad. – Under en följd af år fördes de resande,
som besökte Gamla Upsala, af en vägvisare, med ljus
och lykta, genom den 112 fot långa gången och funno
vid dess slut inom ett ståltrådsgaller det lilla
konstlösa lerkärl, som gömmer askan af någon bland
nordens mäktiga höfdingar. Ingången är dock numera
tillsluten.

Bredvid Kungshögarna ligger en fjerde mindre hög,
den s. k. Tingshögen, från hvilken konungarna fordom
talade till folket på tingen och der ännu Gustaf den
förste höll sammankomst med upplänningarna.

Strax vester om högarna ligger Gamla Upsala kyrka,
ett minnesmärke lika omtvistadt inom kretsen af
våra byggnadskunnige, som konungagrafvarna bland
naturforskare och arkeologer. Det var länge en
mening, hufvudsakligen utgången från Ol. Rudbeck
och J. Peringsköld, att den nu varande kyrkan
skulle till någon del vara en lemning af det
gamla afgudahuset. Denna förvillelse är af senare
konstforskare tydligt ådagalagd, och ingen lärer väl
nu på allvar tro sägnen om huru konung Inge med eld
renade det Odinska gudahofvet till en kristen kyrka.

Till byggnadsart framter Gamla Upsala kyrka en
öfverraskande likhet med S:t Olof i Sigtuna. Det vill
säga, att hon från början utgjorts af en korsbyggnad
omkring ett midttorn,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:29:20 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1874/0174.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free