- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
171

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sigtuna och Gamla Upsala. Af Herm. Hofberg - En teckning efter naturen. Claës Joh. Ljungström - Kungagrafvarna i Golkonda

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hvars nedersta afdelning åt hvarje sida haft tvenne
rundbågiga genomgångar. Äfven korsarmarna, hvilka nu
äro bortbrutna och fått sina genomgångar igenmurade,
visade stor öfverensstämmelse med den förut beskrifna
kyrkan i Sigtuna, I sitt närvarande skick utgöres
byggnaden af ett enskeppigt långhus, med korrundel.

Enligt en berättelse, som har all sannolikhet
för sig, skall kyrkan vara anlagd af konung Sverker
den förste och
fullbordad af Erik den Helige omkring 1150. Ifrån
1163, då Upsala fick sin förste erkebiskop, var
Gamla Upsala erkebiskopskyrka; men afbrann
1245, och blef sedan aldrig återställd i sitt forna
skick. Tjugosex år derefter flyttades erkebiskopssätet
till Östra Aros eller Nya Upsala och ifrån denna
tid har Sveriges äldsta metropolitkyrka varit
tempel i en landsförsamling och Svealands uråldriga
konungaresidens nedsjunkit till rangen af en bondby.


En teckning efter naturen.

Det var en blid vårdag, solen sken med sin mildaste
glans, dufvorna kuttrade i de gamla ekarna, trastarna
sjöngo i talltopparna, lärkorna drillade uppe i
rymden, bien började surra omkring sina kupor, hela
naturen var glad och liflig och prisade Gud för hans
godhet. Jag hade hvarjehanda göromål, men inga, som
voro betungande, och till och med gåfvo de mig inkomst
för tillfället. Jag var i skötet af min familj,
hvars medlemmar, liksom jag, voro friska. En god
middagsmåltid intogs. Jag hade allt, hvad jag behöfde,
allt, hvad man någonsin kan behöfva för att vara
nöjd med sin lott, till och med mycket nöjd, mycket,
ja högst tacksam emot Honom, som gifver dagligt bröd.

Men var jag nöjd? Nej, jag tyckte att det var så
mycket som fattades, så mycket som var i olag. Det
var så tungt att vara på den plats, jag var. Det
var så mycket, som hindrade mig från att vara så
fri, som jag ville. Med ett ord: missmodets moln,
missbelåtenhetens dimma lägrade sig öfver min verld,
hvilken eljest var den ljusaste, som jag någonsin
kunnat önska mig, var just den, som utgjort min
barndoms dröm och min ungdoms förhoppning och min
förra sträfvan att uppnå. Jag visste icke hvad jag
ville. Jag var missnöjd.

Då klädde jag mig för att gå ut och begaf mig ett
stycke utom gården, der Per vid Dammen hade sin
kalkugn.

Per vid Dammen bor, jemte sin gamla hustru och två
barn, i en liten låg stuga, hvars dörrar äro glesa,
hvars fönsterrutor äro lappade. Han har en liten
jordtäppa, som ger honom potatisafkastning till högst
en månads uppehälle. Hans säng består af en kärfve
halm med ringa och torftiga sängkläder deröfver,
hans bord har sällan sofvel, det är dagar,
då i hans hus icke finnes bröd, smör och mjölk höra
till sällsyntheterna i hans hem. Han har endast en
rock, tunn och luggsliten, i hvilken han dock kan visa
sig i kyrkan. Allt är för Per det torftigaste, som det
kan vara, för att uppehålla lifvet, och hans arbete
året om är att bränna kalk. Inne i sitt bergschakt
hamrar och spränger han ut kalksten och skiffer,
ehvad temperaturen är +20° eller -20°, och alltid
iklädd lika tunn drägt; och när han bränt sin ugn,
har han gjort åtminstone 25 dagsverken för att få 10
tunnor bränd kalksten.

Jag träffade Per just som han tände kalkugnen. Vid
tändstället låg den gamle mannen på knä och gjorde
upp eld. Hans trätofflor voro sämre än Casems, hans
mössa var från trettio år tillbaka, hål och lappar
omvexlade på hans »outsägliga» och på hans fragment
af rock, kalkstenen hade svärtat både kläder, ansigte
och händer. Snart var der eld i skiffern och värmen
spridde sig. Per inlade några potatis i eldmörjan
vid ugnsmynningen, stekte dem der och började spisa
samt sträckte ut sig vid värmen. Jag språkade med
honom om hvarjehanda och fick oupphörligt lekande
och gladlynta svar. När jag slutligen sade: »du har
dock, min käre Per, bra litet för din sträfvan och
ditt arbete,» svarade han: »jag har det så bra,
att ingen kan ha det bättre.»
.

På många år har jag icke fått en så skarp
tillrättavisning, som den Per sålunda gaf mig.

Men solen syntes mig genast klarare, fågelsången
hördes mera klingande, luften blef mera genomskinlig;
mitt bröst blef rymligare, mitt hjerta slog lifligare,
min tanke höjde sig till Honom, ifrån hvilken all
god gåfva kommer och äfven den aldrig nog prisvärda
gåfvan af ett förnöjsamt sinne.

Claës Joh. Ljungström.


Kungagrafvarna i Golkonda.

Indien – med en befolkning af hundrafyrtio millioner
menniskor, med af oceanen och kompakta bergskedjor
bestämda gränser – Indien är en verld för sig på
globkartan och i menskligheten. Tre generationer af
Europas skarpsinnigaste lärde hafva sysselsatt sig
med att läsa detta folks tusenåriga kulturhistoria
i dess minnesmärken, dess urgamla religionsbruk och
dess tungomål, som bildar stammen för de mest utbredda
och mest skilda språkarter på jorden. Vi skola ej
inlåta oss i vidlyftiga ordanden, låtom oss blott
kasta en blick på en af dessa monumentala byggnader,
egendomliga för sin byggnadsstil och egendomliga
för sin bestämmelse. Det är konungagrafvarna i
Golkonda. Golkonda är namnet på en fästning med
ruiner i det forna liknämda konungariket på Dekan,
och ligger 1 1/2 mil vester om hufvudstaden i Nizam,
Hyderabad. Fästningen, belägen på en granithäll, är
mycket stark och ämnad att bevaka Nizams statsfängelse
och skattkammare. Blott 1800 fot från densamma
stå, redan mycket förfallna, aderton storartade
granitmausoléer tillhörande de forna konungarna
af dynastien Kutab-Schah, med ståtliga kupoler
och tinnar, till en del betäckta med skönt färgade
porslinstegel och smyckade med språk ur Koran, skrifna
med glänsande hvitt på djupblå grund. Till hvarje
mausolé sluter sig en moské, fordom betjenad af
talrika prester, som hade den vackra tjenstgöringen att
dagligen bespisa de fattiga i grannskapet. Parken
deromkring med sina fontäner, mattorna i de inre
gångarna och sarkofagernas rika draperier hafva
försvunnit. Mausoléerna, säger en resande, utgöra
en yttre och en inre byggnad, höjande sig på ett
underlag af granit. Öfra våningen är betäckt af en
sferisk dôm, liknande dem som man ser i de flesta
monumenter i arabisk stil. Midt i en stor sal utan
prydnader står sarkofagen i svart marmor, bildad af
fyra skifvor och bärande i upphöjd skrift verser ur
Koran. Oaktadt sin ytterliga enkelhet är den svarta
sarkofagen under det ofantliga hvita hvalfvet af en
gripande verkan. De fasta pelarne äro åttkantiga och
vissa partier af monumentet, såsom dômens bas, äro
klädda med emaljerade skifvor i lifliga färger. Det
fins till och med grafvar, hvarest hela dômen är
betäckt med denna lysande emalj, som på långt håll
reflekterar tropiksolens varma strålar. Understundom
ser man på frisen till andra våningen en rad af sådana
emaljskifvor, der på blå botten i hvita bokstäfver
läsas vissa verser ur Koran.

Olyckligtvis hafva några engelska turister brutalt
förstört största delen af dessa emaljer, hvilkas
lifliga färger så mycket värderades i Orienten och
hvilkas tillverkningssätt för våra

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0175.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free