- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
173

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kungagrafvarna i Golkonda - Drägter från Spezzia - En sydamerikansk amazon i svenska färger. L.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

dagar utgör en hemlighet. För öfrigt äro
monumenterna i temligen godt
behåll, och torde ännu trotsa många generationer, innan de öfverlemnas åt
förintelsen, liksom de stofthyddor,
dem de en gång voro bestämda att hysa.


Drägter från Spezzia.

När man talar om våra dagars italienare, så
är det orätt att vilja orda om dem i allmänhet
eller att i de välkända gestalterna från Roms
campagna eller Chiajans dammar vilja se typer för
Italiens öfriga befolkning. I flere provinser
återfinner man ännu rätt karakteristiska, smakfulla
drägter, och de båda teckningar, vi här meddela,
lemna prof derpå.

Den ena af de båda qvinnorna är en ung borgarflicka
från staden Spezzia. Hon är icke någon brud, fastän
hon bär slöja, ty denna del af hennes drägt utgör
den anmärkningsvärdaste delen af nationalkostymen
i trakten kring Liguriska viken. Slöjan är stundom
svart, såsom man äfven finner annorstädes t. ex. i
Venedig, svart som det obetäckta håret, och vackert
nedfallande på hals och skuldror; stundom är den,
enligt modet kring Genua, af hvit tyll, som kokett
nedfaller öfver den mörka drägten och med sina fina
genomskinliga veck ger ett luftigt uttryck åt hela
gestalten. Olyckligtvis är slöjan icke uteslutande de
unga damernas monopol, utan bäres äfven af de äldre;
intrycket torde derföre blifva något stördt, i
händelse man bakom den tilldragna slöjan anar ett
par dunkelljufva ögon och finner – några skrynklor
och en torr uddhvass blick.

Den andra figuren är en bondqvinna från trakten
af Spezzia. Vill man ha en föreställning om
rikhaltigheten af de liguriska bondqvinnornas drägter,
så bör man den första söndagen i Juli närvara vid
festen för
»Vår fru af Acquasanta», hvilkens kapell synes på en
höjd öfver Marolo, en liten vacker by, som utbreder sig
med sina mångfärgade hus vid Spezziaviken (ligurerna
tycka om att måla sina hus i bjerta färger), och
mycket väl synes från gatorna i Spezzia. Till en
dylik högtid hafva naturligtvis alla qvinnorna
prydt sig i sin vackraste högtidsstass, för att
hedra madonnan. Man finner här utvecklad den lifliga
smak för lysande färger, som karakteriserar andra
kustbor vid Medelhafvet, här likväl mera lämpad
efter skönhetssinnets fordringar. Lefvande blommor
höra till de nödvändigaste beståndsdelarna af deras
högtidsdrägt. De sättas helt kokett öfver högra örat,
på sidan om en liten flat halmhatt, hvilken fästes
med band och tjenar till underlag för bördor, som de
likt andra italienskor bära på hufvudet. Lusten att
pryda sig med blommor är så stor, att mången tärna
trotsar lagen och lagens tjenare (ett slags polis
i halfpresterlig kostym) för att i trädgårdar och
parker bemäktiga sig en indisk ros eller en spansk
jasmin. Denna smak för blommor delas jemväl af männen,
som gerna sticka en blomqvast i sin sammetsjacka. Vid
högtidliga tillfällen prydas äfven mulåsnornas
hufvuden med löf och blommor, och man har sålunda en
både angenäm och ovanlig anblick, då det festklädda
landtfolket från alla håll på de smala bergstigarna
färdas till Acquasantas kapell, för att bringa den
heliga modren sin andaktsfulla vördnad.

Borgarflicka från Spezzia.


En sydamerikansk amazon i svenska färger.

»Det nittonde århundradet lider brist på romantik»
är ett påstående, som man ofta nog hör upprepas i
samband med klagovisor öfver de materiela intressenas
öfvervigt och allt nivellerande kraft. Lokomotivet
kommer stönande och hvisslande ut ur den genomsprängda
Loreley-klippan, hvars trollska sirener naturligtvis
längesedan flytt för stenkolsröken; man färdas i
beqväm waggon öfver alperna, och lavinerna glömma
af pur häpnad att störta ned; länders och rikens
öden afgör strategen genom några streck på kartan,
som hvilar på hans skrifbord, eller mekanikern genom
att subtrahera ett tempo från laddningen af ett
skjutvapen. Materielen och massorna betyda allt,
individen och hans egenskaper intet – hvad under
då, om modet och den personliga tapperheten,
fosterlandskänslan, som drifver till stora dåd, och
förmågan af ädel uppoffring dö af tvinsot? Åtminstone
slumra de af brist på tillfälle till utöfning,
och då ryktet stundom för till oss sagan om någon
djerf och stolt handling, så är det vanligen från
civilisationens gränsposteringar, länder som ännu
icke stelnat till detta regelrätta men i all sin
förträfflighet ej så sällan tråkiga samhällsskick,
under hvars egid

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0177.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free