- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
175

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En sydamerikansk amazon i svenska färger. L.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vinkeln af vägen till den andra, genom hvilka en
mindre trupp kunde praktisera sig direkt (en sida
i triangeln i stället för de båda öfriga, som den
anryckande fienden måste tillryggalägga) och från
hvilka långa stycken af den trånga branta vägen kunde
med gevärseld bestrykas.

På aftonen den 4 Maj anlände från Bogota en välkommen
förstärkning, nemligen hundra stycken flintlåsgevär
och en kagge krut. Dessa utdelades åt truppen
och lansarna öfverlemnades åt de hundra indianer
som burit gevären – en reservtrupp, på hvilken man
dock väl visste sig föga kunna lita. Alla tennstop
och tallrikar som funnos i staden öfverlemnades åt
fruntimren, som under donna Marias ledning deraf
stöpte kulor, samt tillverkade patronerna.

Den 5 på morgonen var den lilla truppen så godt sig
göra lät rustad att mottaga sina fiender, och då kunde
äfven dess generalstab – donna Maria, kapten Enao,
los padres Restrepo och Marin, pastorn i Salamina –
som fattat posto på platåns högsta punkt, genom kikare
nere i dalen urskilja insurgenternas mångfärgade
bluser och blänkande gevär.

Kapten Enao fördelade nu sitt manskap till
striden. Små plutoner af åtta till tio man fördelades
vid alla mynningar af uthuggningarna, från hvilka
delar af vägen kunde bestrykas. Hufvudstyrkan,
fördelad i troppar, utplanterades i temligen
vidsträckt spridning på en skarpt sluttande bergplatå
nära staden, till hvilken vägen utmynnade med ett
smalt pass efter att i skarp kurva hafva passerat
mellan tvenne höga bergväggar.

Man behöfver alls icke vara strateg för att inse huru
stark denna ställning var: de detascherade trupperna
kunde sjelfva, skyddade af skogen, anställa stor
skada bland den uppför vägen, under en tropisk sol
långsamt framtågande fienden, samt efter förrättadt
värf genom röjningarna snabbt förena sig med närmast
ofvanför posterade trupp, hvarigenom motståndet
mot de anryckande ständigt komme att tilltaga i
styrka. Hufvudstyrkan slutligen var så uppställd, att
den först vid fiendens framryckande ur passet kunde
observeras samt dessutom spridd, hvarigenom verkan af
de ur passet framkommandes salvor betydligt skulle
förminskas. Dertill var passet smalt, så att lång tid
skulle åtgå innan ett tillräckligt antal hunne fram
ur defilén för att kunna aflossa en verksam salva
eller företaga en stormning af den starkt sluttande
bergplatån.

Alla de lokala fördelarna äfvensom de moraliska:
öfverraskningen för den intet anande fienden och
öfvertygelsen hos de försvarande om rättmätigheten
af den sak, för hvilken de stridde, voro sålunda på
patrioternas sida – men det behöfdes väl mot en mer
än dubbelt starkare fiende.

Långsamt rörde sig fiendens oordnade tåg uppför den
branta vägen. Vid första krökning helsades de af
några skott, som knappast mera än öfverraskade dem
– någon särdeles skada kunde de ej åstadkomma. Men
redan i nästa vinkel af vägen blef elden starkare,
och ju högre de stego, desto mera oroades de vid
hvarje krökning af vägen af den envisa och allt
starkare blifna gevärselden. Dertill kom, att det
led långt fram på dagen: solen brände hett, vägen
var brant och mödosam, intet vatten fanns. Den långt
största delen af insurgenttruppen var till fots,
endast de som innehade ett sjelftaget högre befäl voro
beridna. En efter annan stupade och lemnades efter,
antingen träffad af en fiendtlig kula, af solens
mördande pilar eller under inflytelsen af
omåttligt njutet aquardiente, tillgripet af törst och
förtviflan. Starkare och tätare föllo fiendens skott,
allt glesare blefvo de anryckandes leder. Slutligen
nådde man en röjning, der vägen vidgade sig till
en bred plan och skogen drog sig tillbaka från
densamma; här gjordes halt. Underbefälhafvaren
Galindo rådde till att detaschera en trupp, som
skulle framrycka på den direkta gångstigen genom
skogen och rensa densamma, under det hufvudtruppen
långsamt framryckte på vägen, men anföraren för
insurgenterna, öfverste Vesga, ville ej lyssna till
detta råd. »Ingen sådan försigtighet vore behöflig
mot en odisciplinerad bondhop, anförd af en qvinna.»
Han gaf order om att den ena hälften af truppen
skulle stanna såsom reserv der de nu voro, den andra
deremot oförtöfvadt framrycka genom det krokiga
bergpasset mot staden. Sjelf tog han befälet öfver
reserven och lemnade åt sin närmaste man, Galindo,
det kinkiga uppdraget att forcera passet. Under
jemn manspillan trängde denne vidare uppåt vägen,
inträngde i defilén och hann till dess mynning; men
då hans trupp derifrån skulle utrycka på platån,
mottogs den af en så mördande eld att den ryggade
tillbaka. Patrioternas ringa antal ingaf dock
insurgenterna nytt mod, och ännu ett försök gjordes
att forcera mynningen af defilén, men den salva, af
hvilken de nu möttes, var ännu kraftigare, och bland
de svårt sårade befann sig äfven Galindo. Under den
förvirring, som uppstod häraf, framsprängde donna
Marias bror med underrättelse att en förstärkning af
400 man patrioter var i antågande. Uppmuntrade häraf
grepo de tappre patrioterna till bajonetten och
inom kort var Galindos trupp omringad och fången. De
som lyckades fly trängde genom defilén tillbaka
till reserven och utbredde genom sin berättelse om
nederlaget och Galindos sår och tillfångatagande en
panisk förskräckelse, som snart dref reservtruppen
med sin chef i spetsen i vild flykt tillbaka utför
den förderfliga bergvägen.

Tjugofyra officerare och
130 man tillfångatogos, och i spetsen för dessa och de
jublande segrarne intågade Maria Martinez i Salamina,
helsad af befolkningens och truppernas
lefverop. Hon hade från en höjd åsett hela striden;
hon hade uppmuntrat de uttågande patrioterna och genom
sin närvaro eldat deras mod, och nu, då segerjublet
ljöd som högst, då vaknade qvinnans instinkter,
och hon gick att med en stab af deltagande qvinnor
på slagfältet trösta och bispringa de sårade – vän
och fiende lika.

Insurrektionen var krossad genom detta slag.
Alla statsfångar voro befriade, och i Medellin, dit Maria fördes i
triumf, fick hon omfamna sin make.

I sin rapport till regeringen om striden vid Salamina
omnämde kapten Enao Maria Martinez såsom en bland de
medverkande vid kontrarevolutionen samt lofordade
hennes mod, uppoffring och patriotism. Regeringen
beslöt att tilldela samtliga deltagarne i striden
medaljer, och bestämdes det derjemte, att den
tappra amazonen skulle erhålla samma medalj som
officerarne. Vi meddela här ofvan en afbildning
af densamma.

Maria Martinez, den ädla amazonen, är ej mer, men
minnet af hennes patriotism lefver oförbleknadt hos
hennes landsmän liksom minnet af hennes uppoffrande
kärlek hos hennes make, hvilken vi hafva att
tacka för de data, efter hvilka vi i korthet
upptecknat berättelsen om hennes djerfva bragd.
[1]

L.


[1] Dr Nisser, som under en längre tid uppehållit
sig härstädes för inledandet af handelsförbindelser
mellan Sverige och Columbia, har öfverlemnat den
ofvanomtalta medaljen till nationalmuseet. Till
Columbia medför han ett minne i svensk marmor att
lägga på den saknades graf.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0179.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free