- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
177

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sankt Bernhardshunden - Beatrice Cenci. En italiensk brottmålshistoria från slutet af 1500-talet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Sankt Bernhardshunden.

Det stora kraftfulla djur, som afbildas å motstående
sida, är den för sin skarpsinnighet och trohet
beryktade St. Bernhardshunden, hvars egenskaper redan
förut torde vara bekanta för något hvar af våra
läsare, hvarföre vi endast beledsaga den af djurtecknaren
Specht utförda förträffliga teckningen
med några få ord.

Enligt någras åsigt är bernhardinerdoggen en
mellanrace af den engelska doggen och den spanska
vaktelhunden; enligt andras utsago skall racen
härstamma från en dansk dogg, som en neapolitansk
grefve Mazzini medförde från en resa i norden
och parade med wallisiska herdehundar. Djuren
hafva fortplantat sig rent genom fyra led, men
nu finnas de icke mera förhanden i ren race,
sedan de omkommit under sin trogna tjenst bland
lavinerna. En närbeslägtad race håller i stället på
att uppdragas. Djurets hemort är hospicen på Sankt
Bernhard, 7,880 fot öfver hafvet – detta ogästvänliga
bergpass, der i det närmaste råder en åtta till nio
månaders vinter, hvarunder termometern nedsjunker
ända till – 35° C., under det att på de varmaste
sommarmånaderna och på hela året icke komma tio
riktigt klara dagar utan storm och snöglopp, och der,
i korthet sagdt, den årliga medeltemperaturen står
lägre än vid Nordkap. Om sommaren falla här blott
stora snöflockar, om vintern deremot torra små skarpa
iskristaller, som äro så fina, att vinden förmår att
drifva dem genom hvarje dörr- och fönsterfog. Dessa
snöflingor hopas ofta af vinden, synnerligast i
närheten af hospicen, till 30 à 40 fot höga, lösa
snöväggar, hvilka betäcka alla stigar och afsatser,
och vid den ringaste rubbning störta ned i djupen.

En färd öfver detta gamla bergpass är blott om
sommaren och vid mycket klart väder utan fara; under
stormig väderlek deremot och om vintern, då de många
springorna och klyftorna betäckas af snö, är den för
vandraren lika mödosam som farlig. Hvarje år kräfver
berget ett antal offer. Än störtar en pilgrim ned i en
klyfta, än begrafves han af en lavin, än insvepes han
i en dimma, så att han tappar gångstigen och omkommer
af hunger och trötthet, än öfverraskas han af en
sömn, hvarur han icke mer uppvaknar. Utan de ädla
munkarnas äkta, kristliga och uppoffrande verksamhet
skulle Bernhardspasset blott få månader eller veckor af året kunna
öfvergås. Alltsedan det åttonde århundradet egna
de sig åt det fromma kallet att rädda och vårda
de resande. Dessas skötsel och förplägning gifves
utan ersättning. Fasta stenbyggnader, i hvilka elden
aldrig slocknar på härden, kunna i nödfall herbergera
ett par hundra menniskor. Men det egendomligaste är
den städse handhafda vakttjensten, som väsentligt
understödjes af de verldsberömda hundarna. Hvarje
dag gå två klosterdrängar öfver de farligaste
delarna af passet: en från klostrets lägsta hytter
upp till hospicen, den andra nedför passet. Vid
oväder eller lavinfall tredubblas antalet och en
skara klosterbröder sluter sig till »sökarne», som
beledsagas af hundarna och äro försedda med spadar,
stänger, bårar och förfriskningar. Hvarje misstänkt
spår följes oaflåtligt, ideligen ljuda signaler,
hundarna observeras mycket noga. De äro ytterst
väl dresserade för att söka efter menniskospår
och genomströfva ofta frivilligt hela dagen om alla
klyftor och bergvägar. Finna de en förfrusen, så
springa de på kortaste vägen tillbaka till klostret,
skälla häftigt och ledsaga munkarna, som alltid hålla
sig beredda, fram till den olycklige.
Påträffa de en lavin, så undersöka de om de här icke
kunna upptäcka spåret af en menniska, och i fall
deras fina väderkorn ger dem visshet derom, så äro
de genast beredda att gräfva upp henne, hvarvid deras
starka klor och stora kroppskrafter komma dem väl till
pass. Vanligtvis bära de omkring halsen en liten korg
med förfriskningar eller en flaska med vin, ofta äfven
på ryggen ett par ylletäcken. Antalet menniskolif,
som blifvit räddade af dessa kloka hundar, är mycket
stort, och de antecknas samvetsgrannt uti hospicens
krönikeböcker. Den berömdaste hunden af denna race
var Barry, som under sin outtröttligt verksamma
lefnad räddade mer än fyratio menniskor från att
omkomma i snö och köld. När Barry blef gammal och
orkeslös och icke mer kunde tjena menskligheten,
underhölls han på offentlig bekostnad, och när han
till sist dog, blef han uppstoppad och till ett minne
för efterverlden uppställd i museet i Bern. Ingen,
som besöker museet, underlåter att beträda rummet,
der hunden är uppställd, och ofta ser man personer
vördnadsfullt blotta sitt hufvud för den gamle,
ädle Barry.




Beatrice Cenci.
(Efter en tafla af Guido Reni.)


Beatrice Cenci.

En italiensk brottmålshistoria från slutet af 15OO-talet.

Nästan alla främlingar, som komma till Rom, låta
föra sig till galleriet Barberini. De dragas
dit af minnet om ett blodigt sorgespel, hvars
hjeltinna genom folkets medlidande bibehållit
något af det intresse, som fäster sig vid ödets
offer. En af galleriets taflor visar oss Beatrice
Cenci, vandrande till afrättsplatsen. Det är ett
af Guidos mästerverk.

Målaren har kastat fliken
af ett intetsägande skynke öfver den unga flickans
skuldra och prydt hennes hufvud med en turban; man
skulle kunna frestas att säga, att han varit rädd
att framställa henne i de lifdömdas drägt. Trots
hennes fruktan, som snarare är antydd än uttryckt,
är Beatrices hufvud mildt och skönt; hennes ögon
äro stora, hennes blick genomträngande, förvånad;
hon ser ut som en ung flicka, som öfverraskas midt
under sina tårar.

Denna hänförande varelses historia lyder så här. Vi
öfversatta den från en af den tidens krönikor.

Frans Cenci, Beatrices fader, föddes i Rom år 1527.
Hans hus, ett af de äldsta i hela Italien, berömde
sig af att vara stiftadt af den berömde konsuln
Crescentius, som i det tionde århundradet egenmyndigt
herrskade öfver påfvarnas makt, frihet och lif,
tills kejsar Otto den tredje fängslade och afrättade
honom (996). Under Gregorius den sjundes påfvedöme
bannlystes en Cenci. Ursinnig öfver bannlysningen
inträngde den biltoge i Mariakyrkan midt under
midnattsmessan, störtade rakt fram till altaret,
grep den fruktansvärde Hildebrand – Gregorius den
sjunde – i håret och släpade honom hem med sig såsom
fånge. Denna hänsynslöshet blef gemensam för alla
Cencierna.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0181.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free