- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
178

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Beatrice Cenci. En italiensk brottmålshistoria från slutet af 1500-talet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Beatrices fader ärfde såsom son till Paul den femtes
skattmästare 160,000 piaster. Denna förmögenhet
gjorde Frans Cenci till en bland de rikaste af Roms
patricier och tillförsäkrade honom ett betydligt
inflytande. Han hade en ädel och stolt hållning,
var mycket väl växt, fast mager, och ansågs för att
vara utomordentligt stark. Hans ögon voro stora och
uttrycksfulla; hans fina läppar gåfvo hans småleende
ett egendomligt behag. Men detta småleende blef
fruktansvärdt inför en fiende, och vreden kom hans
kropp att skakas af en krampaktig och oöfvervinnelig
skälfning. Ännu såsom äldre brukade han rida från Rom
till Neapel och tillryggalade denna väglängd på tjugo
timmar. Han reste alltid ensam, utan att bekymra sig
om banditer. När hans häst var trött, köpte eller
tog han sig en annan. Framställde man invändningar,
afgjorde han tvisten med ett knytnäfslag.

Sådant var hufvudet för Cenciernas familj under
Gregorius den trettondes påfvedöme. Frans var då 48
år gammal. Hans hustru var död och hade efterlemnat
sju barn; han gifte sig då med Lucretia Petroni,
hvars skönhet var berömd. Från 1549 hade hans rykte
vuxit. Det är visserligen sannt, att det låg något
mörkt och allvarligt i folkets tal om honom. Man hade
aldrig sett honom gå in i någon kyrka; man sade, att
han berömde sig af att icke tro på Gud. Han törstade
efter underbara äfventyr, oväntade ödets vexlingar,
och trodde, att han aldrig kunde köpa en njutning
för dyrt. Han blef slutligen, sade folkpratet, så
öfvergifven af himmelen, att hans passioner antogo
en motbjudande karakter, och att hans utsväfningar
blefvo sådana, för hvilka ingen förlåtelse gifves.

Liksom för att bekräfta dessa rykten blef Frans Cenci
tre gånger fängslad på grund af en anklagelse, som
återkallar alla forntidens förargligaste förvillelser.

Med sådana passioner blefvo hans pligter såsom
familjefader honom förhatliga. Hans två äldsta
söner foro på hans befallning till universitetet i
Salerno. Der lät han dem qvarstanna utan att gifva
dem det ringaste understöd. De båda unga männen
nödgades återvända till Rom till fots, tiggande
sig fram. Fadren fördubblade då sin stränghet emot
dem till den grad, att de slutligen kastade sig för
Gregorius den trettondes fötter och anropade honom
om beskydd. Rörd öfver deras elände tvang påfven
Frans Cenci att betala till hvardera af sina söner
en pension af 2000 scudi. Kort derefter blef den ene
af dem mördad af en korfhandlare, och året derpå föll
den andre för Paul Corsos dolk.

Sedan hans söner hade undsluppit hans tyranni,
vände sig hans raseri mot hans hustru och mot hans
två döttrar af första giftet. Han behandlade dem
på det ovärdigaste, och han lät dem till och med
vara närvarande vid sådana scener, som hittills
blott Henrik den tredjes hof hade känt. Den äldsta
af döttrarna var nog lycklig att komma i tillfälle
att till påfven öfversända en böneskrift; den helige
fadren gjorde ett slut på hennes lidanden genom att
gifta henne med Carl Gabrielli af en ringa familj
och genom att tvinga Frans Cenci att gifva henne en
anständig hemgift. Men följderna af detta ingrepp i
hans myndighet blefvo fruktansvärda för hans hustru
Lucretia och den unga Beatrice. Hon var vid den tiden
fjorton år gammal. För att undgå ett upprepande af
händelsen med den äldre systern, inspärrade hennes
fader henne, hindrade henne från att ha förbindelse
med den yttre verlden och dref sin försigtighet så
långt, att han sjelf förde maten till henne.

Denna inspärrning, som i sig sjelf var grym för ett
sorglöst och leende barn, blef ännu svårare genom
den gamle Cencis råhet, hvilken betraktade alla
yttringar af dottrens frihetslängtan såsom tecken till
upproriskhet. Folkets mummel gick ännu längre. Man
har påstått, att under gubbens skenbara hat dolde
sig en afskyvärd kärlek, som han sökte förmå dottren
att dela.

Beatrice fördrog fadrens hårdhet med en dotters
tålamod. Men hon var nära sexton år. Plötsligt
föregick en förändring hos henne. I sin faders slott
hade hon ofta sett monsignor Guerra, en man med ett
förnämt sätt, dessutom
mycket vacker och tilldragande. Den unga enslingen
greps af en häftig kärlek till honom, och från denna
stund vaknade den energiska italienskan; hon önskade
icke längre friheten, hon fordrade den. Hon hade
sammankomster med sin styfmor, hvilken var förnärmad
i sin egenskap af qvinna och maka, och de beslöto
båda att låta upphofsmannen till deras elände dö. Det
förorsakade dem icke mycket besvär att vinna Jacob
Cenci, den ende öfverlefvande af de tre söner, som
Frans Cenci hade behandlat med så mycken hårdhet;
den olycklige unge mannen var då gift, fader till
sex barn och utan alla hjelpmedel. Monsignor Guerra
lät också vinna sig för deras förehafvande, och snart
fattades dem icke annat än medlens ordnande för att
utföra planen. Frans Cenci skulle tillbringa sommaren
i borgen Petrella på neapolitanskt område. Man
tänkte först låta mörda honom under vägen. Två män,
Marcio och Olimpio, hvilka hade goda skäl att hata den
gamle herrn, skulle lägga en skara banditer i bakhåll
för honom, men man öfvergaf snart denna plan, och
de sammansvurne beslöto att låta honom dö i sjelfva
borgen. Det var den 9 November 1598 Frans Cenci om
aftonen drack en dosis opium, som de två qvinnorna
skickligt bringat i hans vanliga dryck. Kort derefter
föll han i en djup sömn. Marcio och Olimpio, hvilka
redan hade smugit sig in i borgen, blefvo förda till
den slumrande gubben.

Lucretia och Beatrice väntade i rummet bredvid. Då
de sågo de två männen komma tillbaka med bleka och
förstörda ansigten, trodde de att allt var förbi,
men de kommo blott för att gifva sina betänkligheter
luft. De ansågo det vara alltför fegt att mörda en
sofvande man och gjorde sig en samvetssak deraf.

Beatrice kunde icke återhålla sin vrede.
Hon ropade:

»Hafven I, män, icke mod att mörda en sofvande? I
skolen då långt mindre våga se honom under ögonen
när han vaknar. Och det är för att sluta på detta
sätt som I togen emot penningar! Eftersom er feghet
då ändtligen vill så ha det, skall jag sjelf mörda
min far, och I skolen icke lefva länge!»

Denna förebråelse och dessa hotelser bevekte Olimpio
och Marcio. De gingo tillbaka till den gamle, och med
en hammare borrade de en lång spik genom hans öga och
en annan genom hans hals. Mördarne lemnade det ännu
varma liket och mottogo sin belöning. Efter att ha
utdragit spikarna, insvepte Beatrice och hennes mor
den döde i ett lakan, släpade honom genom en lång
korridor och störtade honom genom ett hål ned på
några träd. De hoppades att man skulle tillskrifva
hans död ett nattligt fall. Så skedde verkligen
äfven, då man om morgonen fann liket. Det uppstod
stor förvirring i borgen; den aflidnes hustru och
dotter låtsade vara mycket bedröfvade; man gaf den
döde en högtidlig begrafning. Då dessa pligter voro
uppfyllda, återvände de till Rom för att njuta friden
och friheten, som de så länge hade efterlängtat.

Den neapolitanska polisen hade emellertid blifvit satt
i rörelse genom rykten från borgen Petrella. Medan
familjen Cenci trodde sig fullkomligt säker i Rom,
skred man på brottets skådeplats till en mycket
noggrann undersökning; man undersökte liket, man
förhörde borgens invånare. Bland annat talade en
tvätthustru om ett blodigt kläde, som hon fått
af Beatrice. Den romerska polisen mottog alla
dessa underrättelser utan att derföre arrestera
Cencierna. Brottslingarna hade kunnat fly, men de
rörde sig icke, antingen det nu var af sorglöshet
eller okunnighet.

Underrättad härom, utsände monsignor Guerra folk,
som skulle rödja Olimpio och Marcio ur vägen. Blott
den förstnämde kunde ertappas i Terni; den andre
satt redan i fängelse i Neapel och hade bekänt allt.

Bekännelsen skickades till Rom och hade till följd att
Jacob Cenci och Lucretia arresterades; de fördes till
fängelset Corte Savella, medan Beatrice bevakades i
fadrens slott. Så snart Marcio var förd från Neapel,
konfronterades han med de båda qvinnorna, hvilka
förnekade allt, i synnerhet Beatrice. Hon vägrade
att igenkänna banditen och talade med så mycken kraft
och myndighet, att till och med Marcio tappade modet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0182.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free