Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Beatrice Cenci. En italiensk brottmålshistoria från slutet af 1500-talet - "Baran." Alfr. L.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och drog sig tillbaka. Han dog kort derefter utan
att ha sagt ett enda ord, som kunde blottställa
den unga flickan. Det enda vittnets död syntes
tillintetgöra hela anklagelsen; man hade redan
fört de anklagade till borgen Sankt Angelo, då den
bandit blef arresterad, som hade mördat Olimpio. Hans
bekännelse var nära att föra monsignor Guerra för
rätten, men underrättad i tid, hade denne, förklädd
till kolbärare, lemnat Rom och flytt från Kyrkostaten.
Dessa omständigheter gjorde ett ofantligt
intryck. Cencierna blefvo ånyo förda till
fängelset Savella; man använde tortyren mot dem,
och de tillstodo allt. Blott Beatrice uthärdade utan
att tappa modet tortyren med repet och förvirrade
genom sina listiga svar den berömde domaren Ulysses
Moscati. Clemens den åttonde ville sjelf genomgå
ransakningshandlingarna; efter att ha läst dem,
anförtrodde han saken åt en ännu strängare domare,
och denne öfverlemnade den unga flickan ad torturam
capillorum, det vill säga, hon blef upphängd vid håret.
Denna energiska och passionerade själ, som hvarken
vittnenas krossande berättelser eller hennes
anhörigas modlöshet, hvarken hennes älskares flykt
eller kroppsliga marter kunnat böja, gaf nu efter för
koketteriet. Hon var rädd för att mista sitt vackra
blonda hår; hon ville bevara denna strålglans af
ungdom och skönhet till schavotten.
»Tag ned mig,» sade hon till rättstjenarne, »och låt
mig läsa min mors förhör; jag vill bekänna det som
skall bekännas.»
Hennes bekännelse var mycket uppriktig. Den helige
fadren läste den och befallde, att brottslingarna
skulle bindas vid svansarna af vilda hästar och på
detta sätt släpas till döds.
Men hela Rom var gripet af medlidande med denna
familj. Beatrices mod hade förvärfvat henne en mängd
beundrare. Kardinaler och furstar bönföllo hos Clemens
den åttonde om att gifva sin tillåtelse till, att de
dömda skulle få besvära sig. Med knapp nöd erhöllo
de tjugofem dagars uppskof. Roms förnämsta advokater
använde denna tid till att skrifva försvarsskrifter
för Cencierna. Påfven ville blott ogerna höra dem. Ett
ögonblick syntes han taga intryck af den berömde
Farinaccis vältaliga ord, och man gjorde sig redan
hopp om en benådning. Olyckligtvis erfor man just
i samma vefva, att Paul Santa-Croce hade mördat sin
mor. Den helige fadren blef rädd; han trodde sig böra
gifva ett afskräckande exempel, och aflägsnande sig
från sina mildhetstankar lät han kalla guvernören
i Rom och sade till honom: »Vi öfverlemna åt dig
Cenciernas sak, på det rättvisan utan dröjsmål må
vinna tillfyllestgörelse genom dina händer.»
Klockan sex på morgonen lördagen den 11 September
1599 kungjorde man för de olyckliga, som sofvo
lugnt, den ödesdigra nyheten. Den unga flickan
hade i första ögonblicket icke kraft att kläda sig;
hon utstötte genomträngande skrik och var alldeles
förtviflad. Hennes styfmor uppmanade henne att finna
sig i sitt öde, och Beatrice, som åter kom till sig
sjelf, var lika stark som förut. Klockan åtta biktade
de båda qvinnorna, afhörde messan och mottogo
sakramentet, De voro klädda i långa, rikt veckade
drägter, sådana som nunnorna bära, utan den ringaste
prydnad. Lucretias var af svart siden; Beatrices af
blått taft, sammanbunden om lifvet med ett tjockt rep.
På platsen vid bron S:t Angelo hade man upprest
en schavott, på hvilken höjde sig en mannaja (ett
slags guillotine). Efter messan förde det heliga
brödraskapet sitt stora krucifix till fängelsets
port. Jacob Cenci utgick först. Han kastade sig
på knä på dörrtröskeln, läste en bön och kysste
kristusbilden.
De lifdömde begåfvo sig nu på väg till
schavotten. Lucretia och Beatrice hade hufvudet
betäckt af en slöja. Beatrice bar dessutom öfver
axlarna en slöja af silfverskir; på fötterna hade
hon hvita sammetstofflor, besatta med prydliga
karmosinröda snören. Fastare än sin styfmor, utgöt
hon inga tårar, men vändande ögonen mot hvar och en
af de kyrkor, förbi hvilka processionen passerade,
föll hon på knä och sade med fast stämma: Adoramus te,
Christe! Då de kommo till kapellet vid schavotten,
träffade de der Jacob, som redan hade blifvit torterad
med glödgade tänger.
Signora Lucretia Petroni gick först till döden. Då
hon stod på schavotten och man tog slöjan af henne,
led hon mycket af att utsättas för massans blickar med
nakna skuldror och blottadt bröst. Hennes blygsamhet
kränktes ännu mer genom den ställning hon nödgades
intaga för att utsträcka sig på brädet. Hon gjorde
motstånd, och innan hon mottog det dödsbringande
hugget, sårade hon sig djupt i bröstet. Den första
akten af dramat följdes af en annan händelse,
som hade mångas död till följd: en fylld läktare
sammanstörtade, och en mängd menniskor, som kommit
för att se Beatrice lida döden, gingo i grafven för
hennes skull.
Ett ögonblick derefter visade processionens fana sig
åter vid foten af schavotten, och Beatrice uppsteg
efter att ha bedt för sin moders själ och efter att
ännu en sista gång ha öfverlemnat sig åt den himmelska
barmhertigheten. Hon undgick att beröras af bödelns
händer och att visa sig blottad för mängden. Hon
nödgades länge vänta på det dödsbringande hugget. Sjuk
af sorg, hade påfven lemnat Rom den föregående
dagen och vistades på Monte Cavallo, inväntande
afrättningens timme. Då Beatrice lagt hufvudet på la
mannaja underrättade ett kanonskott från borgen Sankt
Angelo den helige fadren derom, och han gaf genast den
unga flickan fullständig syndaförlåtelse in articulo
mortis. Det förtjusande hufvudet föll efter detta
dröjsmål, som var så grymt i ett sådant ögonblick.
Det allmänna intresse, som Beatrice Cenci väckt,
förhöjdes ännu mer då man erfor innehållet af
det testamente hon samma morgon uppgjort. Bland
andra legater var det äfven ett på 100,000 scudi
till femtio unga flickors utstyrsel. Under sådana
omständigheter är det ej att undra öfver, att rörande
legender småningom knutit sig till denna förfärliga
historia, och att erkänslan och fromheten förvandlat
fadermörderskan till en pligtens och ärans hjeltinna.
»Baran.»
En eller annan läsare torde undra, hvad »baran» är
för ett ord, om det är namnet på en fisk eller fågel
eller om ordet ens är svenskt. Det är nu intetdera,
utan en provincialism, härstammande från ordet bära, hvilket
man tydligen ser deraf, att baran i vissa provinser heter
»bjäran», i åter andra kallas han »puke».
Baran är benämningen på ett ondt ting, som har förmåga
att bestjäla folk på smör och mjölk, hvilka varor han bär
till sin egarinna.
Baran påstås uppkomma på det sättet, att den, som
önskar ega baran, vid nattvardsgång på ett eller annat sätt
spar en bit af det utaf presten mottagna brödet. Omkring
denna bindes ullgarn, som blifvit »kardadt och spunnet i sju
torsdagar» tills det uppkomna nystanet fått en storlek af 3
à 4 tums diameter. Midsommarnatten klockan tolf gjuter
trollpackan en, endast en, droppe blod från venstra lillfingret
i nystanet under uttalande af trollformeln: »mjölk och smör
skall du draga åt mig, och jag skall brinna i fanders för dig.»
Genom dessa åtgöranden får nystanet lif och börjar sin verksamhet,
att förskaffa sin egarinna – endast gamla gummor
omtalas »ha baran» – smör och mjölk, hvilka varor dock
stjälas endast från förmöget folk. De, som tro sig hafva sett
den sålunda uppkomna onda varelsen, påstå att han genom
rullande efter marken fortskaffar sig med utomordentligt stor
hastighet. När han icke är ute på jagt, skall hans favorittillhåll
vara i smörtjernan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
