Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - "Baran." Alfr. L. - Kanariefåglarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Första baran omtalas hafva blifvit »gjord» i Upsala
på sextonhundratalet, men hade då en annan förmåga
än att kunna stjäla.
Sägnen förtäljer, att nämde tid vid Upsala akademi
legat en fattig student, hvilken var inackorderad
i en ganska förmögen familj, som, efter mannens
frånfälle och andra ogynnsamma händelser, kom i
fattiga omständigheter, så att studenten måste
flytta. Dervid kunde han icke betala sin skuld
för kost och husrum, men lemnade i stället såsom
ersättning åt sin värdinna en bit papper, försedd med
några skrifna ord, omkring hvilken hon skulle göra ett
nystan, genom hvars begagnande efter hans föreskrift
hon kunde bota allehanda ögonsjukdomar. Med sitt
förunderliga nystan gick enkan omkring och botade
alla, som anlitade henne, och som förmodligen
då liksom nu många studenter hade klena ögon,
hade hon sin utkomst. Men slutligen blef hon såsom
trollpacka gripen, inställd för rätta och anklagad
för trolldom. Såsom domare i rätten skall då hafva
suttit den förr hos henne inackorderade studenten,
hvilken sjelf lärt henne konsten att med nystanet
bota ögonsjukdomar. Trollmedlet framhades,
domaren uppvirade detsamma och fann deri samma
bit papper, som han sjelf gifvit henne, såsom en
beståndsdel i baran. Enkan frikändes och räddades
från bålet. Hvilka öden sedermera mötte henne förmäler
icke sägnen, hvars grund man förmodligen skulle kunna
uppsöka i Upsala rådstufvurätts arkiv.
Utom förlusten af sin fattiga själ äfventyrar
trollpackan lätt upptäckt, hvilken framkallas
derigenom, att barans exkrementer antingen kokas
i en aldrig begagnad fingerborg, eller att desamma
piskas i en korsväg med qvistar af nio olika träslag,
då egarinnan ovilkorligen skall komma springande med
det hon för tillfället har i händerna, om det ock
vore grötslefven full med rykande gröt.
Man skulle vara benägen antaga, att tron på ett
sådant ting, som baran, för länge sedan upphört, men
detta är icke händelsen. På landsbygden påstås baran
finnas i nästan hvarje större by. Senast i Augusti
månad förlidet år piskade några personer i Vestra
Bolken, en folkrik by, en half mil från Umeå stad,
som de förmodade, barans exkrementer, för att få veta
barans förhatliga egarinna; att de piskade förgäfves
behöfver ej nämnas.
Alfr. L.
Kanariefåglarna.
Kanariefåglarna hafva, som bekant är, erhållit sitt
namn af Kanariska öarna, hvarifrån de härstamma
och från hvilka de i början af sextonde århundradet
fördes till Europa, hvarest de under denna långa tid
blifvit så kringspridda, att de numera kunna anses
som inhemska.
Ehuru man vanligen under benämningen kanariefågel
tänker sig en gul fågel, så variera de dock betydligt
till färg. Några äro en-, andra flerfärgade, och ju
egendomligare färgteckningen är, desto högre brukar
man uppskatta fåglarna. Någon egentlig färgskilnad
mellan de gamla och ungarna finnes ej. Hanar och honor
kunna icke heller skiljas genom färgen, lika litet
som genom storleken. Det enda säkra kännetecknet på
hanarna är den sig snart visande driften att sjunga,
under det att honorna endast qvittra.
Kanariefåglarnas karakter visar sig vara mycket
olika. Det finnes bland dem glada och drömmande,
fredliga och stridslystna, trotsiga och läraktiga,
svartsjuka eller anspråkslösa varelser. Denna
karakterernas olikhet visa de icke blott mot
hvarandra, utan äfven mot sina vårdare. Om man
t. ex. sticker in ett finger i buren till en
af dem, så visar sig mången vredgad, under det
att andra synbarligen fröjda sig öfver detta
vänlighetsbevis. Vid häckningstiden framträder
i klar dager hanarnas lynne. Under det somliga på
allt upptänkligt sätt söka vara honan till hjelp och
glädje, äro andra för henne verkliga plågoandar.
Hanarna sjunga vanligen hela året, utom under
ruggningen. Somliga af dem äro icke särdeles flitiga
sångare, under det att andra sjunga öfver höfvan. Man
kan dock uppmuntra de lata sångarne genom att sjunga
för dem, låta dem höra musik, stryka med stråkar
på glas o. s. v. Dylika medel måste man noga akta
sig att begagna mot de flitiga, emedan dessa då
kunna anstränga sig, ända till dess att en lungåder
springer. Sådana fall hafva äfven inträffat vid
parningstiden, då hanarna ofta sjunga mera, än de
stå ut med.
En kanariefågel uppnår vanligen en ålder af 15-20
år; några kunna till och med blifva 30 år och
derutöfver. Med den tilltagande åldern förlora de
sångförmågan, fjädrarna blekna, flere sjukdomar
inställa sig, klorna affalla och fågeln blir blind.
Liksom hvarje burfågel, fordrar kanariefågeln
god vård, om han skall trifvas. Hit hör i främsta
rummet friskt, klart vatten och ett ofta förnyadt
sandlager. Mot gul eller röd sand måste vi varna,
emedan fåglarna icke trifvas med den. Bäst är vanlig
hvit flodsand, som dock naturligtvis ej får läggas
in våt. Sjelfva buren bör helst vara fyrkantig,
en eller två kubikfot i omfång och flätad af blank
ståltråd samt så tät att fågeln icke kan sticka ut
hufvudet genom gallret. Naturligtvis kan man efter
behag gifva buren en smakfullare
form, dock torde det böra varningsvis nämnas, att
messingstråd och oljefärgsanstrykning lätt kunna
blifva skadliga för fågeln emedan han kan picka upp
något af ergen eller oljefärgen och derigenom förgifta
sig. Pinnarna i buren få ej vara för glatta. Rörpinnar
brukar man använda åt sådana fåglar, som äro plågade
af ohyra, emedan parasiterna krypa in i rören; medlet
torde ej vara utan sin nytta, dock naturligtvis med
det vilkor att rören dagligen ombytas. Skulle fågeln
icke desto mindre plågas af ohyra (Acarus avium),
hvilket ses deraf att han mycket noppar sig och får
kala fläckar på sidorna af bröstet, så tager man
försigtigt ut honom ur buren och fuktar hufvudet
och undersidan af vingarna med lefvertran. Dessutom
tvättas buren med varmt vatten och bestrykes likaledes
med tran, hvarefter den flyttas på annat ställe.
Kanariefåglarna älska dagsljus, solvärme och bad. Dock
måste man varna mot det ganska allmänna misstaget att
hänga buren midt i ett soligt fönster. Den starka
hettan pinar fågeln, och om, såsom stundom händer,
vattnet i koppen af värme torkar ut, får den lilla
fången lida svåra plågor af törst. Icke heller bör
man om vintern hänga buren nära en kakelugn.
Huvudbeståndsdelen i kanariefågelns föda bör vara
roffrö. Detta slags födoämne är ensamt nog att godt
uppehålla fågeln; dock kan man gerna gifva honom mera
blandad näring, såsom t. ex. hampfrö och, om man kan
erhålla det, hirskorn och bohvete, hvilka alla tre
utgöra delikatesser för honom.
I afseende på den mängd af föda som behöfves äro
meningarna mycket delade: några gifva hvarannan, andra
hvarje dag. I det senare fallet torde två theskedar
frö vara nog. Man bör alltid gifva fågeln lika mycket
föda på bestämda tider, emedan annars en onaturlig
fettbildning lätt inträder. Blott då ruggningen
nalkas, må rikligare och bättre kost gifvas.
Grönsaker, såsom sallad, kål, groblad, äplen och
päron (de sistnämda dock utan skal) äro i allmänhet
tjenliga; dock få de icke vara för våta, lika litet
frusna eller betäckta med honungsdagg.
Socker och bakverk äta kanariefåglarna mycket gerna,
och man kan utan skada någon gång gifva dem deraf. I
större mängd förderfva de dock såväl mage som
näbb. Ett kraftigt och i synnerhet för sjuka eller
i ruggning stadda fåglar stärkande näringsämne är
hårdkokta ägg, synnerligast gulan.
Kanariefåglarnas sjukdomar äro desamma, som förekomma
hos andra burfåglar; man kan dock antaga, att de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
