- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
182

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl den elfte i Åhus prestgård. C. H. R. - Mjölnarens monolog. -m.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

bohvetegröt, under det att han med den mognade
mannens allvar lyssnade till prostens meddelanden
om hvad denne kunnat utforska angående fiendens
planer. Plötsligt inträder drängen Jeppa, – möjligt
också att han hette Ola eller Måns, historien har
icke förvarat hans namn, – gör en tafatt skrapning
med foten vid dörren, klår sig bakom örat och gifver
stammande tillkänna, att »lika såsom att någonting
misstänkeligt» visat sig i skogsbrynet på andra sidan
om hagen. Vid denna underrättelse lemnar prosten
hastigt bordet, knuffar undan Jeppa eller Måns och
rusar på dörren; inom fem minuter är han tillbaka
igen, mumlar i skägget några ord om annalkande
filisteer, fattar sin häpne gäst vid handen och för
honom med sig öfver gården in i vestra längan. Der
öfvertalar han konungen att klättra upp i rökfånget
till en spis, hvarpå prosten tillsköt spjellet, så
att konungen kunde stå på detsamma, under det han var
gömd uppe i skorstenspipan. Sedan detta var gjordt
återvände prostfar till sin prostinna och tillsade
henne att vispa till mera pannkakssmet, emedan nya
gäster voro i antågande. Några minuter senare rusade
ganska riktigt en trupp danskar in i prestgården; de
hade försport att svenska kungen skulle vara der, och
började, trots prostens och prostinnans förnekanden
och protester ett ifrigt letande i rum, sängar, skåp,
vindar och källare. Allt förgäfves!

Då danskarna sågo att deras sökande var fåfängt,
gjorde de ett förskräckligt väsen och hotade att
bränna upp huset, om ej Rönnow godvilligt utlemnade
konungen; men presten stod på sig, och förklarade
att han var för ärlig dansk att lemna tillflykt åt
den svenske »gautyv».

Trötta efter letandet satte sig nu danskarna att hemta
en stunds hvila i prostens kammare och infordrade
mat och förplägning. Prostinnan, sin man lydaktig
såsom Sara, frambar med suckande hjerta men leende
min sina förråder af skinka, ägg, korf och ost; allt
öl som fanns qvar af julbrygden tappades på stånkor,
hvilka framställdes för de törstiga danska gästerna,
och till desert bjödos de på några fat af dessa sköna
fläskpannkakor, för hvilkas tillagning prostinnan
Rönnow var berömd i sin ort. Prosten sjelf utöfvade
värdskapet med oförliknelig godlynthet, talade om
sitt gamla landsmanskap med danskarna och drack med
dem för det olyckliga Skånes
befrielse från svenskarnas ok och lyckliga
återförening med det älskade gamla moderlandet.

Den ymnigt åtnjutna välfägnaden gjorde danskarna
snart rusiga och tunga, och då – berättar Fryxell –
smög sig Rönnow obemärkt ur kammaren och till det rum
der konungen var dold, fick denne ned ur skorstenen,
iförde honom drängkläder, sotade hans ansigte och lade
honom en korg brännkol på ryggen. I denna skepnad,
och åtföljd af den trogne Jeppa, gick konungen midt
igenom de danska vakterna och lyckades återkomma
till Ljungby.

Rönnow blef för sin ådagalagda tillgifvenhet kungligt
lönad med gåfvor och befordringar. Riksregistraturet
upptager icke mindre än sju särskilda bref till
räddarens fördel, af hvilka tre utfärdade på en
och samma dag. Viby och Rinkaby socknar lades
som annexer till hans pastorat, och konungen
förordnade att Rönnows barn och efterkommande skulle
i evärdeliga tider vara sjelfskrifne innehafvare
af Åhus prestgäll. Detta förordnande egde bestånd
och tillämpning ända till början af 1850-talet, då
det, i anledning af Rönnowska slägtens fullkomliga
utslocknande, af Kongl. Maj:t upphäfdes.

Rummet med spisen, der Carl den elfte var gömd,
bibehålles ännu i sitt forna skick. En liten låg
dörröppning leder ditin. Vid inträdet har man midt
framför sig den stora simpla spisen, öfver hvilken
är uppsatt en marmor tafla med en latinsk inskrift,
upplysande om den tilldragelse, hvaraf denna gamla
spis hemtat sin märkvärdighet.

Sedan Englands och Amerikas turister på Stockholms
slott beskådat plafonderna, som tala om de storverk
Carl den elfte utfört, på Drottningholm målningarna af
hans bataljer och i Nationalmuseet den hatt, som han
bar i slaget vid Lund, försumma de icke gerna att på
hemvägen göra den lilla afkroken från Christianstad
till Åhus, för att egna några ögonblicks uppmärksamhet
åt den enkla minnestaflan öfver en hjelte, om hvilken
de för öfrigt äfven på basrelieferna på en af Paris’
triumfbågar skola kunna finna en erinran, men hvars
namn dock skönast glänser på svenska historiens
blad, der slutomdömet om hans regering lyder, att
folket var lyckligt och att Sverige aldrig hade
varit så mäktigt, hvarken inom eller utom landet.

C. H. R.


Mjölnarens monolog.

Och strömmen han brusar, och qvarnarna gå,
Det surrar och rörs i hvar eviga vrå,
Och dammet det hvirflar omkring en.
Här nere stå säckar i hundradetal,
Der oppe de ligga, hur mycket jag mal,
Och vänta att komma i bingen.

Och ute de hålla med vagn och med häst;
Men den ska ha först, som har bjudit till gäst
Per Damström till helgen att komma.
Och nämdemansdrängen han kommer ibland
Och helsar från mor med en flaska i hand,
Och tårtor han drar ur sin lomma.

Af säckar jag tullar så mycket jag vill,
I påsar der lägger jag förr lite till;
Ty mest genom ärlighet vinnes.
Och våg bry sig ärliga bönder ej om,
Men aldrig en backstuga blifver så tom.
Att der ej en träbetsman finnes.

God säd mal jag groft, men den dåliga smått,
Den sämsta som om genom sikten den gått –
Besitta om detta är galet!
Man äter väl icke den hafren ändå.
Men de som begripa, de kunna förstå.
Jag kan göra kärna af skalet.

Och ute i dammen en andflock jag har,
Som simmar och dyker och kommer och far
Och solar sig sedan på stranden.
Och snart de sig samla vid dörren i hop
Och skrika för hafre med enhälligt rop
Och trängas att äta ur handen.

Och råttorna lemnar jag städse i fred,
De luffa med mig opp för trappan och ned,
Så roliga, feta och runda.
Och tomtarna traska båd in här och ut,
Men jag pyntar qvarnen, när veckan är slut,
Och fruktar ej hvad som kan stunda.

När qvällen han kommer, då tänder jag på
Min pärta och pipa, och qvarnarna gå
All natten, om så är nödvändigt.
Bland påsar och säckar jag slumrar så sött
Och vaknar så trygger, ty tomten har skött
Allt kring mig så snällt och behändigt.

Och metspö jag eger och det som ä’ bra,
Ty ofta jag brukar ur vikarna dra
En gädda så stor jag kan bära.
Och mororna kunna förtälja derom,
Att pojken, när senast från qvarnen han kom,
En sådan dem kunde förära.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0186.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free