Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tänkespråk ur Talmud - En midsommarsdag. Skiss af Sylvia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ett annat språk karakteriserar de olika slagen af
lärjungar: »Den som snart fattar och snart glömmer,
går miste om vinsten för skadan; hos den som sent
fattar och sent glömmer, upphäfves skadan genom
vinsten; den som snart fattar och sent glömmer,
han har en god gåfva; den som sent fattar och snart
glömmer, han har en dålig gåfva.»
Ännu ett språk i Mischnah beskrifver de fyra olika
slagen af välgörenhet: »Den som sjelf gerna gifver,
men icke vill att andra gifva, är missunnsam på annans
egendom. Den som vill att andra gifva och sjelf icke
gifver, är missunnsam om egen egendom; den som sjelf
gifver och äfven vill att
andra gifva, är from; den som sjelf icke gifver och
ej heller vill att andra gifva, är ond.»
Vi sluta med ett tänkespråk af Jehoschuah Ben
Perachja: »Sök dig en god lärare, vinn en god
vän och döm hvarje menniska efter förtjenstens
vågskål. Allting är gifvet mot underpant och ett
nät är lagdt för allt lefverne. Boden står öppen,
handelsmannen lånar ut, boken är uppslagen och
handen skrifver in; den som vill låna, han kan det;
indrifvarne göra oaflåtligt sin rund alla dagar och
indrifva skulden af menniskan, med eller mot hennes
vetskap. Något är, hvarpå hon kan förlita sig: rätten
är en sanningens rätt och allt är till måltid beredt.»
En midsommarsdag.
Skiss af Sylvia.
Luften var klar och genomskinlig, det låg som guld i
den, och solen stod högt på himlen. Kyrkan syntes på
långt håll, dess hvitmenade murar skimrade i kapp med
fönsterrutorna och, till hälften dold af fruktträd,
framskymtade byn nere i dalen.
Gossar och flickor hade rusat ner till ängen, den de
sköflade på dess grannaste blommor. Hurra, så muntert
och gladt! Pelle hade skurit sig en vasspipa och
blåste på den af anda och kraft och lyfte på benen
i en gladelig marsch.
En killing sökte gräl med hunden Moppe, som gläfste
och syntes böjd för näsvisheter. Hans utmanande skutt
återspeglades på insjön, som låg der så mörkblå och
blank, medan här och der små vindfläktar krusade
dess spegel. En liten dusch skall afkyla Moppes
humör. Snart har Jens gripit honom och kastar honom
med ett lustigt »hej!» långt ut i vattnet så att det
liksom gnistrar kring honom. Fiskarna, som sola sig
vid strand, slå härvid med stjerten, rymma förskräckta
sin kos och dyka till botten.
Flickorna låna tråd af hvarandra och binda
kransar. Lotta, den sextonåriga, gömmer förstulet en
prestkrage, rycker några blad ur den och hennes läppar
röra sig, liksom ville de säga: »han älskar mig af
hjertat». Det ligger sol i hennes blick, och hennes
tankar fara långt bort, ända bort till herrgårdens
stalldräng – ja, sjelfva brukspatronen kan icke se
förmer ut än han! Om söndagarna bär han en så skinande
hatt, blankade läderstöflar och styfva fadermördare,
och det ser ut som kunde han knappt röra på halsen,
och ändå så ... nog hade han tittat på henne, huru
långt bakom honom hon än satt på kyrkogolfvet.
Huru varmt det var, och huru solen baddade på! Dess
strålar foro öfver berg och backar och lekte mellan
löfhvalfven, och tuppen på tornspiran lyste som
puraste guld.
Sockenskomakaren hade kastat undan becktråd och läst
och stämde fiolen. Bygdens ungdom släpade hem väldiga
löfruskor, i det de öfverlade hvar majstången skulle
stå, och prestgårdsmamsellerna skänkte med gifmilda
händer färgade äggskal och fladdrande band.
Långsträckt, grönklädd, förnämlig, snörad och rak,
ligger majstången framme på gräsvallen. Inspektoren
fäster med högstegen hand svenska flaggan i dess
topp, under det han ser på byns vackraste flicka,
som är så röd och hvit i ansigtet som ett nyutslaget
lingonblomster.
Nu kommer spelmannen med fiolen, den hvilar
under hans haka, och högra armen far som en
lärkvinge. Huj! stråken gör de underligaste löpningar,
som sluta med en marsch. Allas ögon stråla, allas
läppar le, högljudda, stormande äro glädjeropen,
och midsommarens ståtliga sinnebild är rest.
Äggskal och kransar darra i kapp, långsamt och
högtidligt breder flaggan ut sig i rymden. Marschen
förbytes plötsligen till en polska. Ack, de välkända tonerna,
man kan ej låta bli att sjunga till dem. Klar som
en silfverklocka klingar herrgårdsfrökens röst – den
unge komministern ser blygt bort till henne. I ring,
i ring! Alla fötter röra sig i takt, unga och gamla,
fattiga och rika hoppa hastigt åstad – tufvorna ristas
upp och dammet står i högan sky.
Polskan aflöses af en vals och valsen af en polska –
allt yrare blir dansen, allt högljuddare glädjen,
och solen i vester tyckes för evigt vilja spegla sig
i insjön.
Glädjen, nyss koncentrerad på en punkt, sprider sig
allt mer omkring. När och fjerran höras jublande
röster, och sprakande eldar garnera kullarna med
fladdrande lågor.
Midsommarsvakan har börjat, Baldersbålen brinna.
De brusande tonerna från en dragharmonika afbrytas
med ropet: »Sista paret ut!» Det bär så konstigt till,
Lars får ständigt fatt på Lena.
En sakta susning far genom lunden, här och der
qvittrar någon fågel och skuggorna falla allt djupare
mellan löfhvalfven.
Fiolen ljuder ännu – i ring, i ring! Klockor smälla,
kjortlar vifta; ett och annat par slår sig hviskande
ned på gräsvallen.
Solens strålar falla allt längre och längre, de glöda,
de brinna, dess purpur blir bjertare, insjöns spegel
lågar och några röster sjunga:
"Flyende sol, dröj qvar!"
Purpurstrålarna slockna. Eldarna brinna i allt klarare
lågor och jorden är höljd som i en lätt genomskinlig
slöja. Den blir tätare och skuggorna sjunka i endrägt
samman.
Vågorna rulla entonigt mot strand, – mer och mer
afmätt slå deras långsamma, melodiska, plaskande
takter. Vinden susar ej mer, den har stannat af och
slumrar bland blommorna, hvilka öfver ängen utbreda
en ånga af vällukter, och näktergalen rullar en
fulltonig, dröjande löpning.
Fram öfver blommande fält sväfva några lätta qvinliga
gestalter. Deras eljest så talande tunga ligger
stum inom läpparnas rosor – ett skämtsamt minspel
vexlas. Huru väl dessa flickor förstå hvarandra! Nu
stanna de vid en korsväg, de böja sig ned – skymningen
döljer den blyga rodnaden. Skola de väl drömma om
honom i natt, skola de få se sin hjertanskär? Här
vid korsvägen äro nu nio sorters blommor plockade –
de skola hvila under hufvudkudden. – Ila fort hem,
se er icke om! I drömmen få ni då skåda er blifvande
brudgum.
Tyst, der borta vid häcken hviska några röster – de
tala om kärlek och tro – band hafva blifvit knutna,
band som komma att hålla genom en hel lifslängd,
i lust och i nöd.
Känslornas midsommarsdag har randats, belyst af
kärlekens eviga sol.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
