- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
187

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Signes minnesblad. Tecknade af Lilly

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

allt stort och skönt, så inom mensklighetens som
naturens område. Jag svärmade för forntidens djerfva
vikingar och för medeltidens ädla riddare; de förre
beundrade jag för deras styrka och tapperhet och
de senare för den sjelfuppoffrande hängifvenhet,
som de förenade med tapperheten. Skog och sjö voro
mina käraste uppehållsorter, och der tillbragte
jag mången njutningsrik timme i drömmar om hvad som
fordom varit och hvad som komma skulle; och visst
är, att fantasiens hägringar voro mera omgjutna af
rosenskimmer, än verkligheten sedan uppenbarat. Sådan
var jag, Signe Rosenstjerna, vid sjutton års ålder.

Till lek- och studiekamrat åt mig hade mina föräldrar
upptagit en aflägsen slägting, en flicka jemnårig med
mig. Fanny Borg, så var hennes namn, hade ett tyst
och stilla väsen, och var städse färdig att gifva
vika för mina infall, hvilket gjorde att jag just ej
värderade, men ändå fann mig väl i hennes sällskap.

*



Mitt lif skulle kanhända fortfarande ha förflutit
på detta lugna sätt, om ej en stor olyckshändelse
alldeles oväntadt drabbat oss. Som min far var mycket
road af att segla och fiska, sysselsatte han sig ofta
dermed. En vacker dag i slutet af Juli for han ut
på sjön, endast åtföljd af en trädgårdsgosse. Medan
han var ute, uppstod en häftig storm – nog af, vi
återsågo honom aldrig lefvande. Jag älskade innerligt
och varmt min far, och trodde derför att denna min
första stora sorg skulle alldeles förinta mig, men
jag hade en stark natur, och smärtan blott döfvade
mig för en tid. Huru mycket jag med min häftiga och
oförnuftiga sorg ökade min stackars mors, förstod jag
ej då, och hon var för god att någonsin förebrå mig
detta; hennes förlust var dock lika stor som min; ty
han hade för henne varit den ömmaste make. Lyckligt
var för oss båda, att vi under denna svåra lid
egde Fanny, hon gick omkring som en tröstens engel,
lindrande och stillande vår smärta. Hennes milda och
allvarliga föreställningar hade jag till en stor del
att tacka derför, att jag efter en tids förlopp kunde
tala lugnt och utan tårar om min far.

Ännu en pröfning, fastän jemförelsevis lätt,
förestod mig inom kort; min mor kunde ej finna
sig uti att stanna qvar på ett ställe, der hon
med sin alltför tidigt bortgångne make njutit så
mycken sällhet och der hon städse skulle erinras om
sin djupa förlust. Hon fattade derför det beslutet
att flytta till hufvudstaden, der hon egde många
anförvandter. Förberedelserna till flyttningen
bedrefvos med största skyndsamhet, på det att julen
skulle finna oss i det nya hemmet. Också nu var Fanny
oss till stor hjelp, och jag, som på sistone lärt mig
betrakta alla hennes goda egenskaper i deras rätta
ljus, började med uppriktig saknad tänka på den tid,
då hon skulle upphöra att vara en af oss. Hon hade
kort före min faders död blifvit trolofvad med en ung
läkare, och deras giftermål var utsatt att firas den
instundande våren.

Skilsmessan från det gamla kära hemmet blef oss alla
svår, i synnerhet mig, som der var född och uppfödd,
och som i dess sköna natur framlefvat de gladaste
barndomsdagar. Det sista och mest uppskakande
afskedet var dock från min faders graf, och då min
mor slutligen med mildt våld förde mig derifrån,
var jag så öfverväldigad af sorg, att om dödsbudet
i den stunden kommit och bjudit mig följa, jag gerna
och villigt hörsammat dess manande röst.

Första tiden af vårt vistande i Stockholm förflöt för
mig under dyster tillbakadragenhet och rädsla för alla
förströelser utom hus. Men så kommo tillredelserna
till Fannys bröllop och sedan firandet deraf,
hvarigenom jag blef uppryckt och indragen i en del af
min mors bestyr. Denna sysselsättning var mig mycket
helsosam, och jag började allt mer och mer återfå
mitt forna friska och spänstiga lynne. Småningom lät
jag öfvertala mig att deltaga i åtskilliga af mina
jemnårigas förströelser och att odla bekantskapen med
dem af min mors anförvandter, hvilka mest behagade
mig. Der jag fann mig synnerligen väl, var hos en
kusin till min mor, enkefriherrinnan Hjelm, ett
älskvärdt och bildadt fruntimmer. Familjen bestod
dessutom af en son och en dotter. Sonen, Sven Hjelm,
hade nyligen med stor utmärkelse förvärfvat sig
lagerkransen; hans håg stod företrädesvis åt
författarebanan, på hvilken han redan gjort sitt
namn aktadt. Han hade en reslig figur, krusigt
ljusbrunt hår, en hög och hvit panna, vittnande om
mycken inneboende viljekraft, och stora underbara,
skiftande ögon, hvilka, då han hänfördes af sitt ämne,
blixtrade af snille, lif och kraft. Jag tror ej att
han af menniskor i allmänhet ansågs vacker, men den
prägel af intelligens och ädel stolthet, som stämplade
hela hans väsen, ersatte åtminstone i mina ögon rosiga
kinder och regelbundna anletsdrag. Gurli Hjelm var en
blond skönhet, enkel och väl uppfostrad, och derigenom
ännu mera intagande. Vi blefvo inom kort oskiljaktiga
vänner, oaktadt olikheten i våra karakterer, men man
får ju rätt ofta se den innerligaste vänskap förena
personer med de mest skilda lynnen och böjelser.

Gurli hyste en gränslös tillgifvenhet och beundran för
Sven, så att, då våra samtal vände sig omkring honom,
såsom de oftast gjorde, då vi voro ostörda, blef hon
i sanning vältalig. Genom sina lifliga skildringar
meddelade hon mig samma beundran, som hon sjelf hyste,
och denna beundran ökades för hvarje gång jag såg
honom. Hvilket nöje var det ej att lyssna då han
talade, gömma hans ord i minnet och sedan åter och
åter genomgå dem. De ljödo så förunderligt kärnfulla
och kraftiga bland alla de innehållslösa fraser,
som eljest förekomma i sällskapslifvet. Verkligt
artig och uppmärksam var han ständigt, men aldrig
förnedrade han sig till det tillgjorda fjesk, som
ungherrar i allmänhet anse såsom artighet och skyldig
uppmärksamhet mot damerna. Också detta tilltalade
mig särdeles; hans manlighet och menniskovärde
framlyste klart derigenom. Jag, som förr helst spelat
herrskarinna, böjde mig här villigt för hans starkare
ande – ja, det gjorde mig till och med ett nöje att
erkänna min underlägsenhet.

Dagar och veckor gingo och sommaren förflöt vida
angenämare, än jag för en kort tid sedan vågat
tänka. Min mor hade hyrt sommarnöje i närheten af
tant Hjelms, och detta gjorde att Sven, Gurli och
jag voro oftare tillsammans än någonsin. Den ena
skogsvandringen och båtfärden aflöste den andra,
och vi njöto i fulla drag af allt det sommaren och
en herrlig natur erbjuder. Svens glada skämt och
underhållande, själsupplyftande samtal utgjorde en
värdig text till allt det sköna, som tedde sig för
våra förtjusta blickar.

Men all fröjd är kort, och snart kom hösten och gjorde
slut på det glada sommarlif vi fört. Vi flyttade åter
till staden, och vintern inträdde snart, förande
med sig konstlade nöjen i vexlande mångfald. Till
en början deltogo vi föga i sällskapslifvet, men
småningom blefvo vi alltmera indragna deri.

Den uppmärksamhet, med hvilken jag öfverallt
blef emottagen, förvånade mig i förstone, men
småningom blef jag van dervid och ansåg den såsom
en mig tillkommande rättighet, hvarför jag blef
mera högdragen och pockande än förr. Jag märkte ock
att Svens vänliga sätt mot mig aftog, i samma mån de
andra ungherrarnes artigheter ökades. Huru djupt detta
grämde mig, ville jag ej låta någon förstå, derför
visade jag mig, synnerligast då Sven var närvarande,
mera intresserad af de artigheter, för hvilka jag
utgjorde föremålet, än jag i sjelfva verket var. Min
beundran för honom var snarare i till- än aftagande,
fastän mitt trotsiga sinne oftast besegrade mitt
bättre jag. Men snart nog inträdde en vexling i mitt
lif, som kom mig att betrakta mycket med andra ögon
än hittills.

Min mor och jag voro en afton hos tant Hjelm på
supé. Ungdomen roade sig med dans, allt var så gladt
och angenämt, jag i mitt goda lynne och Sven vänligare
än han på länge varit. Under en dans hände mig det
lilla missödet, att en blomma lossnade ur mitt hår,
hvarför jag efter dansens slut gick in i Gurlis
lilla kabinett för att fästa den upproriska på sin
plats. Som för tillfället ingen befann sig i rummet
utanför, stängde jag ej dörren, utan lemnade den
halföppen. Då jag stod i begrepp att återvända till
sällskapet, fästes min uppmärksamhet vid följande ord:

»Hon är då bra löjlig, den Signe Rosenstjerna,
hon tror sig visst vara säsongens yppersta skönhet,
derför att

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0191.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free