- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
188

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Signes minnesblad. Tecknade af Lilly

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kavaljererna ofta ej finna tid att egna någon annan sin
uppmärksamhet!»

»Ja, du har fullkomligt rätt,» svarade en annan
röst, »hon för sitt hufvud så högt, som vore hon
en drottning, i stället för en liten enfaldig
landtfröken; hon förstår ej att det är rikedomen
som förlänar hennes person en så underbar
tjusningsförmåga.»

»Detta är också min öfvertygelse,» återtog den första,
»de fattiga militärerna behöfva säkerligen nya
galoner på uniformen och tänka nu taga tillfället i
akt att på lätt sätt förskaffa sig både galoner och
– uppehälle.»

Jag hörde ej mera, de talande sväfvade förbi
dörren, bakom hvilken jag stod, och jag igenkände
dem såsom tvenne unga damer af medelmåttig skönhet
och tvifvelaktig ungdom, d. v. s. att de ansågos
närmare 35 än 25. Jag var uppbjuden till denna dans
af Sven, men hade ej lust att gå ut och leka glad,
då jag kände en sådan förbittring öfver de ord jag
nyss så oförmodadt fått höra. Jag kunde ej undgå att
finna att de hade rätt, till en viss grad åtminstone,
men just derför harmades jag ännu mera, och inom
en kort stund jäste mitt sinne till höjdpunkten af
vrede och smärta, och jag stod i harnesk emot hela
verlden. I detta olyckliga ögonblick hörde jag Gurlis
röst utanför yttra dessa ord:

»Hon är ej der.» Men icke desto mindre nalkades
välbekanta steg. Sven öppnade dörren och utropade,
då han fick se mig:

»Jaså, lilla kusin sitter här och har glömt att jag
fått löfte om denna dans, hälften deraf är redan
gången. Behagar du följa mig?»

Jag hade så mycket af min gamla känsla af aktning
qvar för honom, att jag reste mig för att taga hans
arm och försöka följa honom. Förmodligen öfverraskad
af min tystnad och synbara liknöjdhet, stannade han,
och, betraktande mig uppmärksammare, utbrast han:

»Signe, hvad har händt? Mår du ej väl?»

»Händt! Ingenting har händt!»

Han skakade misstroget på hufvudet, fixerade mig
skarpt ännu en gång och sade: »Något är det, men
hvad? Säg mig det, jag ber dig, Signe!»

Detta yttrade han med mild allvarlig stämma, bjudande
mig en stol.

Hans vänlighet, som vid hvarje annat tillfälle skulle
gladt mig så mycket, kunde jag nu ej bära. Hastigt
lösgörande min arm från hans, utbrast jag: »Jag
tackar för ditt visade deltagande, men jag är ej i
behof deraf, du kan gå!»

»Signe, lugna dig, jag ber! Kan du ej åt mig anförtro
hvad som plågar dig? Tro mig, du eger i mig en sannare
vän, än du kanske anar, en vän, som endast önskar ditt
väl, och hvars högsta fröjd det vore att se dina rika
anlag utvecklade till det goda.»

Men nu måste mitt häftiga sinne få luft, jag såg i all
hans godhet endast falskhet och förställning, hvarföre
jag med af sinnesrörelse darrande röst utropade:

»Gå du och uppvakta någon rikare än jag. Nu har jag
fått ögonen öppnade och kan bedöma edra artigheter
efter deras värde.»

»Signe!»

»Åhja,» återtog jag alltmera upphettad, och glömmande
sista skymten af qvinlig värdighet, »det lönar ej
mödan för dig att spela helgon, du är ej bättre än
de andra, och jag är viss på, att det endast är mina
usla penningar, du eftertraktat!»

En mörk sky drog vid dessa ord öfver hans anlete,
det blixtrade till i hans ögon, hvilka blefvo alldeles
svarta, och lätt bugande svarade han:

»Om du behagar närmare öfverväga hvad du nyss yttrat,
skall du, som jag hoppas, finna att du misstagit dig
både om min person och mina afsigter.»

Härmed lemnade han mig att återkomma till besinning.

Och nu stod jag der, stum af förfäran öfver mina
vanvettiga ord, utan förmåga att kalla det sagda
tillbaka, hade jag än velat gjuta mitt hjertblod
derför.

Hvilken olycksalig makt hade beherrskat mig, att
jag kunnat så glömma mig! Hvad hade jag yttrat? Jo,
en direkt anspelning på, att jag trott hans afsigt
vara att begära min hand! Detta var något, som
utgjort min ljufvaste dröm, men aldrig hade jag
vågat öfverlemna mig åt hoppet derpå, ej ens då
jag uppfört mina grannaste luftslott. Nu hade jag
i min besinningslösa häftighet likväl så tydligt
låtit honom förstå, att jag väntat mig en sådan
anhållan! Hvad skulle han tänka derom och om mina
orättvisa beskyllningar, ty att de voro orättvisa,
insåg jag nu fullkomligt. En mera ädel och guldren
karakter än hans, kunde svårligen finnas. Ehuru min
omdömesförmåga var föga utvecklad, hade jag dock
från första stunden insett, att hans moraliska värde
vida öfversteg de flesta andras. Men här kunde jag ej
ostörd öfverlemna mig åt mina nedslående betraktelser,
utan måste blanda mig med det öfriga sällskapet. Ovan
som jag var vid sjelfbeherrskningens svåra konst, var
det mig omöjligt att återtaga mitt obesvärade sätt och
min glada min; jag dansade, talade och rörde mig som
en automat, och min enda önskan var att få resa hem.

Ändtligen kom den efterlängtade stunden. Under vägen
frågade min mor hvad som fattades mig; jag föregaf
trötthet, men sömn och hvila tänkte jag ej på, då
jag nått den lugna hamnen i mitt lilla rum. Tårar
utgöt jag der, och bittra, brännande blygseltårar var
det. Nu föreföll mig alldeles ofattligt det språk jag
fört inför honom, som var så ädel, så upphöjd öfver
alla låga, egennyttiga beräkningar; dessutom kunde
han ej genom mig vinna någon fördel, af hvilken han ej
förut var i besittning. De veckor, som sedan följde,
voro ej egnade att upplifva mitt sinne, jag använde
dem till ett ganska nedslående sjelfstudium. Det
var bittert att upptäcka endast fel och svagheter,
der jag förut trott mig ega förtjenster. Att ödmjuka
sin egensinniga och sjelfviska natur går ej heller
så lätt. Dessutom marterades jag af vissheten att
ha fallit i hans aktning, sjunkit, der jag ville stå
högst och renast. En inre darrning genombäfvade hela
min varelse hvar gång hans namn nämdes, och jag undvek
alltid hans blick, då den någon gång föll på mig,
ty jag läste deri endast ogillande. Han tilltalade
mig aldrig numera, och vi undveko båda sorgfälligt
en sådan nödvändighet.

Genom dessa inre strider förändrades min yttre
menniska helt och hållet; ifrån att vara glad,
liflig och öfvermodig, blef jag dyster, sluten och
misstänksam. Min mor, orolig öfver dessa symtomer,
rådfrågade läkare; de förklarade att det endast var
svaghet, och ordinerade en mängd stärkande medel,
hvilka dock ingenting uträttade. Men ännu mera skulle
hända som vållade mig smärta. Gurli Hjelm kom en dag
på besök. Jag såg genast att hon hade något ovanligt
att meddela och bäfvade, ty jag fruktade – jag vet
ej rätt hvad.

Hennes första ord, då hon tagit plats, voro dessa:

»Vet du, Signe, jag har en stor nyhet att berätta
dig.»

»Har du det, hvilken då?»

»Jo, Sven tänker resa till Egypten i vetenskapliga
forskningar.»

»Till Egypten!»

Slaget hade kommit, jag kände mig nästan förlamad.

»Ja, till Egypten,» återtog Gurli, »och han blir
kanhända borta åratal; är det ej förfärligt?»

»Han har väl länge tänkt derpå?»

»Nej bevars, åtminstone har han ej talat derom förrän
på sista tiden. Då mamma frågade hur han så hastigt
kommit på den idén, svarade han, att han nu var trött
att vistas på samma ställe af jorden, och att det
var skada att sitta hemma, då det i främmande länder
fanns så mycket märkvärdigt att se.»

Hvad jag än kände vid dessa ord, försökte jag att
dölja det, och jag tror att jag lyckades. Mitt rum
blef åter min enda förtrogna; då jag sent på aftonen
kom ditin, sjönk jag ned på knä för att bedja, men
kampen var het, innan jag med uppriktigt hjerta kunde
säga: »Icke min vilja, utan Din.» Jag lärde mig dock
inse, att allt detta var ett rättmätigt straff och
en pröfning som sändes mig, för att helt krossa mitt
upproriska sinne. Jag förstod nu att det endast var

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0192.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free