- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
189

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Signes minnesblad. Tecknade af Lilly

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

godhet och välvilja, som kommit Sven att sysselsätta
sig med mig, och att han velat göra hvad han kunde,
för att väcka och lifva mina bättre känslor. Deraf
hans lärorika och angenäma samtal, hvilka jag dubbelt
saknade, sedan de så lång tid varit mig förnekade. Och
nu for han långt bort till fjerran länder, utan att
jag på något sätt fått tillfälle att höja mig i hans
aktning. Men som jag genom mitt eget förvållande
gått miste om denna skatt, återstod mig endast att
med tålamod och undergifvenhet foga mig i mitt öde.

Några dagar efter det Gurli underrättat oss om Svens
afresa, inträdde han i vårt förmak. Att det var
afskedsvisit förstod jag genast, och hade all möda
att bibehålla ett lugnt och sansadt utseende, som
ingenting förrådde af det som borde döljas. Samtalet
underhölls af Sven och min mor, som med stort intresse
gjorde sig underrättad om hans resplaner.
Slutligen sade min mor:

»Äfven jag funderar på att göra en resa, ty Signes
helsa har på sista tiden ej varit rätt god.»

O, huru gerna hade jag ej velat tillbakahålla den
brännande rodnad som färgade mina kinder vid Svens
forskande blick! Men det var mig lika omöjligt,
som att yttra ett ord. Svens svar kunde jag ej
uppfatta, men sedan sade min mor:

»Åhnej, blott till Marstrand, vår läkare föreskref det just i går.»

»Ja, det tyckes vara af högsta nöden, ty Signe ser
verkligen ej frisk ut.»

Då Svens blick vid afskedet hvilade på mig och min
hand var omsluten af hans, sade han med något af sin
forna vänlighet i rösten:

»Du bör ej alldeles åsidosätta din helsas fordringar,
utan vårda den bättre, åtminstone for din mors skull

De sista orden yttrades med sänkt röst och en sakta
tryckning af handen. Min blick höjde sig omedvetet och
sjönk djupt in i hans – o, för sista, sista gången
på lång tid. Men nu släppte han min hand, och jag
kunde räkna de få sekunder jag ännu fick njuta af hans
åsyn. Nu tog han sin hatt, lade handen på låset och –
var försvunnen.

Tomhet och mörker fyllde min själ, och nu märkte jag
först hela styrkan af min kärlek, huru hvarje hjertats
fiber hängde fast vid honom, som nu lemnade hem och
land och drog till okända verldstrakter. Hvem kunde
veta, om han någonsin skulle återvända! Men hvad
man med säkerhet visste var, att mången fara skulle
möta honom i det främmande landet, och som han var
stark och modig, skulle han mindre akta sig derför,
än försigtigheten bjöd.

Trots alla mina bemödanden, undgick det ej min
mors vaksamma öga att något tyngde mitt sinne; hon
började derför med ifver rusta allt i ordning för
vår badresa, ty hon hoppades att ombytet och den
friska hafsluften skulle göra mig godt. Vi befunno
oss alltså i Marstrand i början af Juni. Åsynen af
hafvet utöfvade ock ett mäktigt inflytande på mina
nedstämda lifsandar. I lugnet låg det så majestätiskt,
en slumrande jättekraft, som dock hastigt af stormen
väcktes till lif och som då i ursinnigt raseri häfde
skyhöga vågor mot strandens klippor. Det utgjorde
mitt nöje att högt upp på en bergspets åskåda detta
storartade skådespel, och ofta kunde min mor ej förmå
mig att lemna min plats, förrän det yrande skummet
genomträngt min tunna sommartoilett.

Som Marstrand denna tid af året var öfverfyldt
af gäster, hade jag godt tillfälle att göra nya
bekantskaper, men som jag ej var road deraf, gjorde
jag helst mina promenader i min mors sällskap och
drog mig undan de publika tillställningarna så ofta
jag kunde. Detta lyckades dock ej alltid, och för
hvarje gång jag bivistade något nöje, var jag säker
att vid min sida finna grefve S., en liten ful, mörk,
rödblommig personlighet, hvilken tycktes sätta ett
ofantligt värde på sitt eget jag, sin rikedom och
sina anor. Hans konversation var föga underhållande,
ty de enda ämnen han varierade voro: »min egendom,
mitt jern, mina skogar.» Att mina svar voro tröga,
fick han ursäkta, hvilket jag ock tror att han gjorde,
ty han talade helst ensam. Hade han varit en person
med mindre egenkärlek, borde han sett, att hans
sällskap besvärade
mig; men nu skulle en sådan möjlighet förefallit
honom rent af orimlig.

Då min mor och jag en afton togo vår vanliga promenad,
varseblefvo vi grefve S. på långt håll, kommande med
ovanlig brådska och styrande kurs rakt på oss. Då
han kommit närmare, ropade han:

»God afton, mina damer!»

Vi besvarade hans helsning och stannade, ty vi befunno
oss nu midt emot honom.

»Jag var just på väg för att göra damerna min
visit! Men jag får nu tillfälle att framställa
den anhållan, jag tänkte göra. Jag skulle nemligen
bedja herrskapet göra mig den äran att deltaga i ett
mindre segelparti, som jag ämnar arrangera i morgon
eftermiddag, om väderleken så tillåter. Jag försäkrar,
att sällskapet är utvaldt.»

Min mor tackade och samtyckte, hvarpå grefven
fortsatte sin väg, förmodligen för att anmoda flere
af det »utvalda sällskapet». Jag nästan önskade att
ett riktigt oväder måtte bryta löst för att hindra
grefvens tillställning, ty jag hoppades ej på något
nöje i hans »utvalda sällskap»; men till min ledsnad
sken solen klart den bestämda dagen, och en lagom bris
krusade vattenytan. Vi begåfvo oss alltså ut på det
gungande haf, och bortfärden var någorlunda angenäm,
ty jag manövrerade så, att jag fick min mor mellan
mig och grefve S., så att jag ej nödgades uteslutande
lyssna på hans konversation, utan fick sysselsätta mig
med min granne till venster. Vid framkomsten till den
lilla holmen, dit färden ställdes, blefvo vi ganska
angenämt öfverraskade vid åsynen af tvenne stora bord,
öfverhopade med förfriskningar af alla slag. Grefven,
som eljest var god hushållare, ville i dag visa sig
på styfva linan, också underlät han ej att påpeka
den och den fruktens dyrbarhet vid denna årstid.

Sällskapet spred sig i grupper och betraktade
utsigterna från olika punkter. Jag tänkte just sluta
mig till den trefligaste afdelningen, då grefven kom
och bjöd mig armen med dessa ord:

»Behagar fröken skänka mig sin uppmärksamhet för
några ögonblick?»

Så direkt uppmanad, kunde jag ej neka, utan måste
till min ledsnad följa honom. Då vi aflägsnat oss så
långt att ingen kunde höra hans ord, sade han:

»Fröken har säkert gissat, hvem denna tillställning
egentligen gäller?»

»Nej, derom sväfvar jag verkligen i djupaste
okunnighet.»

»Åh, ni behagar skämta, min nådiga, jag hoppas ni
förstått, att festens föremål är ni sjelf!»

»Huru, herr grefve!»

»Jo, min bästa fröken, så är verkligen
förhållandet. Jag hade dessutom tänkt, att vi vid
detta tillfälle kunde eklatera vår förlofning; ty
jag har härmed äran anhålla om er hand!»

Så långt hade det då kommit, att denne man i
sin blinda egenkärlek talade om att eklatera vår
förlofning, oaktadt min tydligt visade motvilja. Han
var således alldeles oförberedd på mitt nekande
svar, och den bestörtning han visade, var ganska
komisk att åse, den uttryckte bättre än ord: Skall
du ej med tacksamhet antaga den högborne grefvens
anbud, då han hedrat dig dermed? Men jag var nog
oförsynt att stå fast vid mitt beslut. Grefvens hela
tillställning var sålunda fullkomligt förfelad, då
hans mening varit, att den skulle tjena honom till
eklateringskalas. Som hotande moln började sammandraga
sig, skedde uppbrott förr än ämnadt var, men icke
desto mindre hade vi ej hunnit hälften af återvägen,
förrän det häftigaste regn utbrast, vinden blef allt
starkare och öfvergick till fullkomlig storm, så att
de små båtarna slungades än upp och än ned. Nu blef
det en jemmer bland sällskapet, många trodde sin sista
stund vara inne, och det såg i sanning rätt farligt
ut. Min mor och jag tryckte oss närmare tillsammans
och tänkte på honom, som vi förlorat; båda voro vi
lugnare än de flesta. Ändtligen uppnådde vi land, men
i hvilket tillstånd! Genomvåta och drypande både af
regnet och hafsvattnet, som spolat öfver bord. Dock,
hvad betydde detta, då intet lif var spildt. Men
för mig skulle den dagen medföra den sorgligaste
följd. Stormen och regnet, som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0193.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free