Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Signes minnesblad. Tecknade af Lilly
- Gossen och ringen. Oskar
- Irrskenet på heden. W. Th. Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
genomvätt våra kläder, voro för mycket för min
mors helsa, hvilken förut ej var stark. Hon sjuknade
följande dag och sjukdomen tilltog i allt betänkligare
grad; slutligen underrättade mig läkaren, att intet
hopp om räddning fanns. Min sorg och förtviflan var
gränslös, men så länge hon ännu behöfde min vård,
måste den undertryckas. Jag telegraferade efter tant
Hjelm, ty min mor, som visste sitt slut vara nära,
ville ännu en gång träffa henne. Hon kom, och det i
hög tid. På dödsbädden anbefallde min mor mig i hennes
vård, och hon gaf det löftet att anse mig som sin
andra dotter. En stund derefter började dödsarbetet,
och så var det slut, slut för alltid.
*
En lång tid härefter var det mig, som om både tanke
och känsla försvunnit, jag kunde hvarken gråta
eller klaga, och tant började tro att mitt förstånd
sväfvade i fara; men slutligen vek denna onaturliga
domning bort, och jag blef åter en varelse med fullt
medvetande i stället för en lefvande bildstod. Kampen
mot smärtan var hård, men min starka natur segrade
och behöll öfverhanden.
Tant Hjelm sökte ock i sin godhet och mildhet lindra
min sorg så mycket i hennes förmåga stod, men all
hennes ömhet kunde dock ej komma mig att glömma det
jag nu stod fader- och moderlös i verlden, fastän
jag bemödade mig att visa ett lugnt yttre.
Under vårt vistande i Marstrand hade Gurli
blifvit förlofvad med en ung possessionat från
Upsalatrakten, och på hösten firades hennes
bröllop. Detta medförde naturligtvis en mängd bestyr
och förströelser, men sedan lefde tant och jag i ett
behagligt lugn, ty att jag skulle stanna hos henne,
var afgjordt. Under denna tid lärde jag känna tant
Hjelm såsom ett fruntimmer med utmärkt förstånd,
men ännu bättre hjerta. Ingen kunde mera ömma för
en fattig och usel likes nöd än hon, och ingen kunde
på ett behagligare sätt lindra densamma. Hon förstod
att vända tacksamheten för den erhållna hjelpen emot
Gud såsom all god gåfvas gifvare, helt och hållet
förbiseende sig sjelf. – Från Sven anlände ofta bref,
och alltid innehöllo de glädjande underrättelser
om de upptäckter han gjorde. Det var med verklig
själsnjutning jag genomgick deras innehåll; hans
manliga, ädla karakter uppenbarade sig deri på
hvarje rad.
På detta sätt förflöt för oss ett år under angenäm
sammanvaro.
Tants beständiga längtan var, att Sven måtte
återvända hem, och äfven jag önskade det, för att
få vistas inom samma land åtminstone och för att ej
behöfva ängslas af tanken på de faror han under sitt
vistande i det främmande landet dagligen löpte. Men
före hans hemkomst måste jag förskaffa mig ett annat
hem, ty jag ville ej, att han skulle nödgas hvarje
dag se en person, som han ej kunde skänka hvarken
aktning eller vänskap. Jag fruktade ock, att ej nog
kunna dölja mina känslor för honom, och han fick ej
ana min svaghet, det måtte kosta mig huru mycket
som helst. Jag var derför betänkt på att söka mig
en antaglig förevändning att lemna tant före Svens
återkomst. Och en sådan skulle ej fattas mig, fastän
den kom i en hård och oväntad form.
Min förmögenhet var, för att rätt väl förvaras,
innestående i ett som särdeles säkert ansedt
handelshus, men utgången visade att man bedragit sig;
ty jag förvandlades hastigt från rik och oberoende
till fattig och medellös. Det tillfälle jag sökt,
att lemna tant, kom på detta sätt, ty nu måste
jag sjelf förtjena mitt uppehälle, jag var för
stolt att vilja bero af någons godhet, ej ens af
hennes. Då jag meddelade henne mitt beslut att söka
plats som lärarinna, blef hon i hög grad bedröfvad
och bestört, hon använde alla upptänkliga argumenter
för att förmå mig ändra min plan, men jag stod fast,
jag kunde ej låta öfvertala mig. Midt i all denna
bedröfvelse anlände det länge efterlängtade budskapet
om Svens återkomst till våren. Jag måste dock lofva
att uppskjuta min flyttning till dess, på det att
tant ej måtte blifva allena under vintern. Men att
i hennes hus invänta hans ankomst, var mera än jag
förmådde. Min dåraktiga obetänksamhet hade jag att
tacka derför, att jag nu lik en brottsling måste
fly undan, jag fick ej se de ädla, de kära dragen,
ej höra den kraftiga, klangfulla stämman, ej hugnas
af ett vänligt ord – nej, enslig gick min stig genom
törnen och snår. I afskedets stund aftvang mig tant
det löftet, att alltid anse hennes hus som mitt rätta
hem och återvända dit, om jag ej funne mig i de nya
förhållandena, eller »om jag blefve barmhertigare
stämd mot henne,» som hon uttryckte sig. Och sålunda
begaf jag mig på kondition.
(Forts.)
Gossen och ringen.
Det var en kall decembernatt. En fattig gosse, hvars
moder var död och hvars fader ingen kände, hade
satt sig i månskenet vid foten af ett gammalt träd,
på hvars grenar rimfrosten hängt sina hvita fransar,
liksom hade någon af himlens englar kastat sin slöja
till ett liktäcke öfver det värnlösa barnet. Hungrig
och förfrusen, lutade gossen sitt hufvud intill det
gamla trädet, under hvars hårda bark dock ej klappade
något modershjerta. Då kastade månen
en af sina vänligaste strålar ned på gossens panna
och hans ögon slöto sig samman. Framför honom stod
en qvinna med en krans af röda rosor i sitt hår. Hon
satte en ring på hans finger och på ringen stod ett
L, begynnelsebokstaven till hennes namn. »Du är min
trolofvade,» sade hon och tryckte en kyss på hans
läppar. Då vaknade gossen och förstod, att det var
med Lyckan eller Lidandet han blifvit trolofvad.
Oskar.
Irrskenet på heden.
W. Th. Söderberg.
musik
Du blek ros på hedens
Ett sken i månlös qväll du
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:29:20 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1874/0194.html
