- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
194

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den påfliga bannlysningsbullan emot Luther. Ett blad ur den tyska reformationens historia. F. F.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

dess minsta uttryck. Man var långt ifrån att
vilja åsamka sig ansvaret för någon klandervärd
öfverilning. Såsom ett betecknande drag för den
ifver och det deltagande, hvarmed denna angelägenhet
omfattades, berättar man om kardinal Kajetanus, att
han, som för tillfället var ganska illa sjuk, icke
desto mindre hvarje gång samvetsgrannt lät bära sig
till församlingsrummet; hans brinnande nitälskan för
den goda sakens framgång och kyrkans väl tillät honom
nemligen icke för något pris att vara frånvarande
vid dessa öfverläggningar.

Men icke nog med denna redigering. Ännu en tredje
ansågs behöflig. För detta ändamål sammanträdde
en mindre konferens hos påfven sjelf på hans
landtgods. Och sålunda kom då omsider den 15 Juni,
såsom ofvan är angifvet, denna ödesdigra bulla till
stånd, på hvars utarbetande i formelt hänseende Rom
för öfrigt hade nedlagt det bästa af sin retoriska
konst. »Länge nog», heter det i en skrifvelse, som
Leo ungefär samtidigt med bullans utfärdande aflät
till kurfursten Fredrik den vise af Sachsen, »länge
nog hade man lagt undseende och eftergifvenhet i
dagen. Nu vore det på tiden att använda ett starkt
läkemedel, på det att icke genom det skorfviga
fåret hela hjorden måtte blifva nedsmittad.» Och
dock, framtiden skulle komma att utvisa, att detta
läkemedel var valdt i en särdeles olycklig stund. Ja,
man kan med fullaste rätt på denna af påfliga stolen
vidtagna åtgärd tillämpa Talleyrands berömda yttrande
om något, som icke blott var en förbrytelse utan rent
af en dumhet. Ty hvad annat kunde väl följden häraf
blifva, än att icke blott det kristliga samvetet
måste, kosta hvad det ville, allvarligen höja sin
röst för att gent emot en sådan dödsfiende till all
andlig frihet göra gällande sin oeftergifliga rätt
i detta hänseende; utan på samma gång allt, hvad
tyskt nationalmedvetande hette, drefs af sig sjelft
att i hela sin styrka uppresa sig emot detta hotande
öfvergrepp, detta spotska maktspråk från landet på
andra sidan Alperna.

Följande är i korthet denna bullas innehåll. Den
anropar Gud, den helige Petrus, den helige Paulus
och alla helgon att upphäfva sig till beskyddare
af kyrkan, i hvilken ett vildsvin, en barbar, en
ny Porphyrius inträngt, och det från en nation,
åt hvilken ju den romerska kyrkan öfverlåtit den
kejserliga värdigheten, och hvilken äfven städse
bevisat sig nitisk vid kättarnes undertryckande. Derom
vittnade den i Kostnitz öfver Hussiterna och
Wiclefiterna uttalade fördömelsedomen; derom det
emot böhmarne utgjutna blodet; derom desslikes den
icke mindre lärda än fromma vederläggningen af nu
ifrågavarande villomeningar, hvilken vederläggning
utgått från universiteten i Köln och Löwen, dessa de
frommaste och gudfruktigaste vårdarinnor af Herrans
åker. På det att nu icke detta gift vidare måtte gripa
omkring sig, anser man sig särskildt böra framhålla
41 af dessa villfarelser, hvilka äro af en sådan
beskaffenhet, att hvar och en kristen med vanligt
sundt förstånd kan inse, huru förderfliga, farliga,
anstötliga, förföriska o. s. v. de äro. Efter en
sorgfällig pröfning, som dessa satser underkastats af
kardinalerna, ordnarnas priorer eller generaler, samt
flere teologer och rättslärde, hafva de måst förklaras
för sådana, de der strida emot kyrko- och skriftläran,
emot fädernas bestämningar, emot kyrkoförsamlingarnas
stadganden och påfvarnas lagar. I kraft af den
allsmäktige Guden, de helige apostlarna Petrus
och Paulus och vår egen maktfullkomlighet fördöma,
förbjuda och förkasta vi dessa antingen kätterska och
anstötliga eller förföriska och den katolska sanningen
motsägande artiklar, och besluta och förklara,
att de af alla katolska kristna måste betraktas
såsom fördömda, förbjudna och förkastade. Derefter
hafva sig alla både andlige och verldslige att
rätta. Ingen får uttala, bekräfta, försvara, predika
eller på något sätt befordra dessa villfarelser. Men
emedan de innehållas i en viss Luthers arbeten,
så fördöma, förbjuda och förkasta vi härmed alla
dennes skrifter. Dem får ingen läsa, ej heller på
tungan föra, ej heller berömma, ej heller trycka, ej
heller offentliggöra, ej heller försvara, ej heller i
sitt hus hafva, utan de skola genom dertill utsedda
personer offentligen och högtidligt i närvaro af
klerus och folk uppbrännas. Hvad åter Martin
sjelf angår, så, gode Gud, hvad är väl som vi
hafva underlåtit, hvad är väl som vi icke hafva
gjort, för att förmå honom att öfvergifva sina
villfarelser! Genom en legat och trenne bref hafva
vi förmanat honom; under erbjudande af fri lejd
och penningar hafva vi inbjudit honom till oss; han
skulle komma och efter vår Frälsares och Pauli sed
öppet föra sin talan. Hade han det gjort, så skulle
han hafva insett sina villfarelser, och solklart
skulle vi hafva bevisat för honom, att de romerska
påfvarna, våra företrädare, aldrig tagit fel. Men
långt ifrån att visa sig lydaktig, har han vädjat
till ett allmänt concilium, ändock sådant enligt en
förordning af Pius II är ett kätterskt tilltag. Utan
vidare hade det derföre stått i vår makt att straffa
honom såsom kättare. Men af barmhertighet uppfordra
vi honom och hans anhängare att göra bot; de skola,
om de verkligen ådagalägga hörsamhet, finna oss
välvilligt stämda. Emellertid måste Luther afhålla
sig från allt predikande. I det fall att han för sin
del icke skulle vilja göra bot, så må han åtminstone
dertill uppfordra sina anhängare. Sextio dagars
anstånd är honom medgifvet. Vill han göra bot,
så skall han nedlägga och till oss öfversända sin
återkallelse i ett offentligt dokument, försegladt af
tvenne prelater. Men sker icke detta, så förklara vi
honom och hans anhängare för kättare, och såsom sådana
för fördömda och hemfallna under alla de straff,
hvilka för kättare äro bestämda. Ingen kristtrogen
får hädanefter läsa någon af hans skrifter, på det
att hans åminnelse må fullkomligt varda utplånad af
jorden. Vid hotelse af bann får ingen med sådana
kättare pläga umgängelse, eller eljest bevisa dem
någon kärlek. Efter förloppet af denna anståndstid
skola alla kristna: patriarker, erkebiskopar
o. s. v. äfvensom alla konungar, kurfurstar, hertigar,
markgrefvar, grefvar o. s. v. vara förbundna att
tillfångataga och till Rom föra Martin och hans
anhängare, till tack hvarför dem lofvas att undfå
en god belöning.

Med denna bulla begåfvo sig nu
trenne det heliga palatsets högtbetrodde män, Eck,
Aleander och Caraccioli till Tyskland. Man hade
visserligen äfven i sjelfva Rom åtskilligt att
anmärka emot dessas personligheter, hvilka sålunda
blifvit utkorade till det maktpåliggande värfvet
att i dessa stormiga tider och i stormarnas land
med ära och framgång föra kyrkans talan. Det var
nemligen icke fritt, att ju Eck var ganska begifven
på dryckenskap; och hvad angår Aleander, så stod i
början honom hans judiska härkomst i vägen. Men med så
väl det ena som det andra förlikte man sig snart på
högsta ort derigenom, att man också, såsom billigt
var, tog lumpenheten hos det folk i betraktande,
dit de sändes såsom legater! De kunde derföre just,
tyckte man, passa för hvarann. Ingen redlig man fanns
heller att tillgå, som skulle hafva velat låna sig
åt ett så vanskligt företag. Och så drogo då desse
åstad, berusade af det ärofulla i sin vunna lycka och
mättande sitt hjerta med förespeglingen af blifvande
triumfer. Deras öfvermod gick ända derhän, att en af
dem berättas i känslan af sin maktfullkomlighet hafva
yttrat till Erasmus Rotterdamus, humanisternas store
banerförare, att påfven har afsatt så många hertigar
och så många grefvar, att han väl skall veta att taga
sig fram med »några lusiga skolmästare» (pediculosi
grammatistæ)!
Men öfvermod har ännu aldrig varit
detsamma som öfvermakt. Det skulle snart visa sig
att de hade jublat för tidigt.

Rollerna de trenne sändebuden emellan fördelades
sålunda, att Aleander och Caraccioli skulle tillgodose
den diplomatiska sidan af saken, och följaktligen i
främsta rummet vända sig till öfverhetspersonerna och
de makthafvande, under det att Eck i sin ordning fick
på sin lott att träda i förbindelse med universiteten,
städernas borgerskap och det egentliga folket. På
intetdera hållet kröntes emellertid de gjorda
bemödandena med önskad framgång. Aleander fick
icke ens hos kejsar Carl obetingadt medhåll, och
det bemötande han rönte af kurfursten af Sachsen,
hos hvilken han på hösten erhöll företräde i Köln,
var allt annat än blidt. Kurfursten var i hög grad
och med skäl förtörnad öfver den partiställning,
som romerska stolen så obefogadt intagit i denna
sak. Eck var ju Luthers personlige vedersakare.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0198.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free