- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
195

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den påfliga bannlysningsbullan emot Luther. Ett blad ur den tyska reformationens historia. F. F.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Hvarföre förlita sig på hans utsagor, hvarföre utvälja
just honom till ombud? Det minsta man billigtvis
kunde fordra, var väl, att innan man afgaf sin dom,
hela spörsmålet underställdes oväldige mäns pröfning,
de der voro förfarna i slika ärenden. För öfrigt var
ju vid närmare eftersinnande saken redan en gång –
och det med höga vederbörandes goda begifvande –
hänskjuten till erkebiskopen af Trier. Hvarföre icke
först afbida hans utslag? – Till råga på olyckan hade
dessutom samma kurfurste några dagar förut rådfört
sig med Erasmus angående den förkättrade Luther och
hans reformsträfvanden. Det besked han då af honom
fick, var just icke egnadt att stämma honom mycket
gynnsamt emot de påfliges förfaringssätt. Ett bref
från kurfurstens hofpredikant Spalatinus, som sjelf
var närvarande vid detta tillfälle, anför Erasmi
utlåtande. Den lärde mannen skall först, vid han
tillspordes, hafva stått utan att säga ett ord, och
blott smackat skälmaktigt med tungan. Då uppspärrade
kurfursten sina ögon, såsom hans sed var, då han ville
hafva ett bestämdt och förståndigt svar af folk. Men
Erasmus sade: »Luther har felat i tvenne stycken,
han har rört vid påfvens krona och munkarnas magar.»
– Det var ett svar, som hans kurfurstliga nåde icke
så lätt mäktade förgäta. I förhållande derefter lade
han ock sina ord inför påfvens nuntie.

Medan detta försiggick vid Rhen, var Eck ingalunda
overksam inom de trakter, dit hans särskilda uppdrag
förde honom. Men icke heller honom ville lyckan vara
synnerligen bevågen. Visserligen hade det så till vida
gått honom väl i händer, som han redan under de åtta
dagarna emellan den 21 och 29 September i allsköns ro
hunnit uppspika sin bulla i Meissens, Merseburgs och
Brandenburgs domkyrkor. Men så mycket mindre lysande
voro hans framgångar på andra ställen. I Leipzig
kungjordes Michaelidagen på tio olika håll anslag
emot honom, och den allmänna förbittringen gaf sig
luft i nidvisor öfver hans person, hvaraf gatorna
till höger och venster genljödo. Det blef honom i
längden olidligt att visa sig ute ibland menniskor,
och han var glad att finna en fristad i ett i staden
befintligt Paulinerkloster. Men icke ens här var han i
nog säkert förvar. Oförsyntheten banade sig väg genom
sjelfva klostermurarna, hvadan Eck till slut såg sig
nödsakad att hals öfver hufvud en skum natt öfvergifva
den gudlösa staden åt sitt öde. Men kunde detta hända
honom i Leipzig, der han dock sanningsenligt kunde
berömma sig af att ega både landets hertig och delvis
äfven stadens råd på sin sida, huru mörka skulle väl
då icke annorstädes utsigterna vara för honom. Också
gick hans bulla på de allra flesta håll ingen glad
framtid till mötes. I hans eget Ingolstadt motsatte
man sig dess offentliggörande. Och bekant är hvad
som inträffade i Erfurt. Universitetets rektor och
lärare utfärdade ett manifest, hvari stadens invånare
uppmanades att rifva i stycken »den djefvulska
bannlysningsbullan emot den oskyldige Martin och
hans anhängare». Så skedde ock. Man sönderslet de
öfverkomna exemplaren och kastade dem i vattnet. »Det
är ju en bulla,» sade man; »den må simma.» (Ordet
bulla betyder nemligen egentligen vattenblåsa.)

Återstår nu att tillse, huru denna samma bulla upptogs
i Wittenberg, reformationens grundsäte och »lejonets
håla», såsom det kallades, der den af lätt begripliga
skäl just företrädesvis var ämnad att slå ned som en
bomb, förhärjande och ödeläggande. Alltsedan den 21
September, då den offentliggjordes i Meissen, var den
här bekant; från den stunden måste den ock anses hafva
trädt i laga kraft öfver Luther och hans vänner. Men
först den 3 Oktober lyckades det Eck att ifrån
Leipzig, der han för tillfället hade sitt tillhåll,
insmugla ett exemplar i händerna på universitetets
dåvarande rektor, Peter Burkard. Det åtföljdes för
yttermera visso skull af en officiös skrifvelse,
der vigten och nödvändigheten af bullans omedelbara
kungörande på det bestämdaste framhölls. Sjelf
egde dock icke Eck mod att personligen öfverbringa
den. Det Wittenbergska lejonets rytande hade ju redan
på afstånd injagat skräck i hans ådror. Burkard å sin
sida aktade sig visligen att löpa såsom en legodräng i
Roms ärenden. Han sammankallade universitetets lärare
till rådplägning – Luther sjelf tillstaddes att taga del i
öfverläggningen – och slutet af alltsammans blef,
att de akademiska fäderna förklarade sig icke vilja
offentliggöra den förhatliga bullan, hvarifrån de ock,
på grund af sina privilegier, ansågo sig frikända. Och
dervid blef det. Äfven med bästa vilja förmådde icke
Rom på detta stora afstånd göra sina anspråk gällande.

Dock, Luther tillhörde det att göra något mera. Han
var den i främsta rummet angripne; han måste ock
upptaga den en gång utkastade stridshandsken. Icke
långt efter sedan underrättelsen om bullans tillvaro
nått hans öron (slutet af September), finnes ett bref
af hans hand, som kommit till vår kännedom. Det är
skrifvet till Konrad Saum i Brackenheim. »Icke med
kött och blod», heter det der bland annat, »hafva
vi att kämpa, utan med helvetets våld. Och icke
heller med oss är det egentligen som satan kämpar,
utan med Kristus. Är Gud för oss, ho kan då vara
emot oss? Eck, detta hin ondes eländiga verktyg, går
nu och drifver i Leipzig, utbasunande sin bulla. Hvad
som komma skall vet jag ännu icke. Blott det vet jag:
den i himmelen bor, han har af evighet förutsett både
början, fortgången och slutet af denna sak. Utan hans
vilja faller intet blad af träden; så skola ock vi
blott falla dithän han vill.»

Följa vi nu Luther steg för steg ända till den punkt,
då han genom »eldtecknet», eller bullans och den
kanoniska rättens uppbrännande den 10 December detta
samma året 1520 slungade – för att låna ett uttryck
frän en främmande författare, som behandlat detta ämne
– brandfacklan i de sista skepp, som hade kunnat föra
honom tillbaka i den romerska kyrkans bugt; följa vi
honom ända till denna afgörande vändpunkt i hans lif,
hafva vi att i en möjligast kortfattad framställning
af sakförloppet hufvudsakligen fästa oss vid följande
stödjepunkter för utvecklingen.

I början af Oktober utgaf reformatorn sin
märkvärdiga skrift om kyrkans babyloniska fångenskap
(De captivitate babylonica præludium D. Martini
Lutheri)
. Det var hans första offentliga litterära
framträdande, alltsedan han gjort den påfliga
bullans bekantskap. Den ståndpunkt han här intager,
är bestämmande för framtiden. Och denna skrift är
så långt ifrån att kunna gälla för en återkallelse,
att den fast hellre må anses beteckna ett modigt
fortskridande på angreppens bana. Här är det nemligen
som han går det romersk-katolska kyrkoväsendet
hänsynslöst på lifvet; utan förskoning riktar han
sina hugg emot det i sjelfva dess medelpunkt,
sakramentläran. Det sjelftagna och förvända i
fastställandet af sakramenternas sjutal uppvisas med
en för hvarje oförvilladt sinne bindande logik. »Han
förkunnar här ordet för att frälsa sin själ; verlden
må se till om den vill följa det. Den skrift han
nu skrifver, vill han skall vara ett stycke af hans
blifvande återkallelse, en återkallelse, hvars make
den romerska stolen aldrig förr har hört eller sett.»

Kort derefter vidtager han, egendomligt nog, en
åtgärd, som på visst sätt kan tyckas angifva ett
nedsjunkande ifrån den höga ståndpunkt, han hittills
såsom en andens stridsman oförskräckt intagit,
och hvilken han allt fortfarande var fast besluten
att med Guds hjelp till det yttersta behålla; han
skrifver ett ödmjukt bref till den helige fadren
i Rom. Med denna skrifvelse förhåller det sig
sålunda. Det fanns i Sachsen en påflig legat, Carl
von Miltitz, en hal natur, bekant för Luther från
de första dagarna af året 1519, då de med hvarandra
hade haft ett samtal i Altenburg, der allt till det
yttre aflupit så stilla och försonligt, att icke ens
afskedskyssen saknades då de åtskildes. Denne Miltitz
hade sedan dess under tiden allt djupare invaggat
sig i den sjelfkära föreställningen, att han och
ingen annan vore kallad att spela en förmedlares
roll i denna olycksaliga strid, som så plötsligt
upplågat och nu hotade att vålla en oberäknelig
splittring i sinnena. Till den ändan sökte han gång
på gång inverka på Luther, för att, så vidt det stod
i hans makt, afhålla detta brushufvud – ty någonting
annat och mera var knappast för honom reformatorn –
från att gå alltför obetänksamt och bröstgänges till
väga. Senast hade han nu den 12 Oktober

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0199.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free