Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den påfliga bannlysningsbullan emot Luther. Ett blad ur den tyska reformationens historia. F. F. - Eken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sammanträffat med honom i Lichtenberg. Här sökte han
intala honom, att bullan ingalunda vore ett uttryck
för Leos egen mening, utan blott och bart ett verk
af Ecks intriger och konststycken. Vare med hans
förmåga att göra sig trodd af Luther huru som helst,
han lyckades dock omsider aflocka honom det löftet,
att inlemna en i den hofsammaste ton hållen skrifvelse
till påfven. Allt skulle då, menade Miltitz, blifva
godt igen.
Men dröjom här ett ögonblick. Det kan synas rätt
mången underligt, att Luther midt under de stora värf,
med hvilka hans ande vid denna tid var sysselsatt,
dock grep efter ett sådant halmstrå, som denna
möjlighet till försoning väl i sjelfva verket var,
för att rädda sig och sin sak. Men den som känner
Luthers hjertelag å ena sidan och den historiska
kontinuitetens betydelse å den andra, han skall
icke undgå att finna allt ganska förklarligt och
berättigadt. Det var ju aldrig för att skapa sig ett
stort och lysande namn ibland sina medmenniskor, som
augustinermunken hade uppträdt emot kyrkans lära och
praxis, derpå gick heller aldrig hans sträfvande ut;
utan den var helt och hållet af religiös art, den
hänförelse som hade bemäktigat sig honom. Samvetet,
intet annat, var det som dref honom att handla såsom
han handlade. Deraf följer, att en brytning med det
en gång bestående kyrkosamfundet ingalunda tedde
sig såsom något önskningsmål för hans blickar, utan
alldeles tvärtom. Han beskrifver sjelf mångenstädes
sin fasta hängifvenhet för den makt, som egde så
höga och dyrbara traditioner att stödja sig på, han
menade de tusende och åter tusende blodsvittnena,
allt ifrån Petrus och Paulus. Och hade han ännu sett
och hört så mycket, att han snart sagdt måste anse
det höra till omöjligheterna att bringa till stånd
en verklig reformation »till hufvud och lemmar» inom denna samma kyrkas
eget sköte, han ville dock icke bära ansvaret för
att hafva visat ifrån sig detta sista anbud till
försoning och frid, som sålunda nu räcktes honom. Från
denna, såsom det vill förefalla oss, enda berättigade
synpunkt hafva vi att uppfatta det steg han tog. Han
skrifver väl, och skrifver hofsamt, utan att dock
sjelf kunna hoppas på synnerligen rik frukt af sin
ödmjukhets utsäde; men han skrifver ingenting ovärdigt
och lågt, som skulle kunna göra intrång på hans egen
ära och vår aktning. Sanningen och tron, sådana han
hade fattat dessa makter, svek han icke heller nu.
Den var affattad både i latinsk och tysk
text, hans skrifvelse, och i stället för den 13
Oktober, dess rätta datum,
daterad tillbaka till den 6 September, d. v. s. 15
dagar före bullans offentliggörande. Detta skedde
nu allt på Miltitz’ uttryckliga inrådan. Man ville
nemligen härigenom gifva saken det utseende, som
stode den utom allt förhållande till denna sista
påfliga åtgärd. Och dock, det behöfves icke mer än
att kasta en helt flygtig blick i brefvets innehåll
för att öfvertyga en hvar derom, huru fåkunnigt det
hade varit att häraf på allvar vänta sig en lycklig
upplösning af den nu en gång redan så hårdt tilldragna
knuten. Rom hade i sådant fall icke varit hvad det
var. Allraminst kunde brefskrifvaren sjelf vara nog
illa underrättad, för att i detta afseende invagga
sig i några ljufva illusioner.
»Det romerska hofvet», skrifver han, »är visserligen
en röfvarekula öfver alla röfvarekulor, ett syndens och
dödens och fördömelsens förpestade näste. Emellertid
sitter du, helige fader Leo, såsom ett får ibland
ulfvarna, såsom Daniel ibland lejonen, såsom Hezechiel
ibland skorpionerna. Det skulle väl vara din och alla
kardinalers uppgift att afvärja en sådan jemmer. Men
denna sjukdom drifver gäck med läkemedlet. O du allra
olycksaligaste Leo, som sitter på den allra
farligaste stol! Måste redan Bernhard beklaga
sin Eugenius, huru mycket mera vi dig, då ju på
dessa trehundra år ondskan så väldeligen har tagit
öfverhand. – – – Alltså kommer jag nu, helige fader
Leo, och faller dig till fota, bedjande dig, att du
måtte tygla smickrarnes tunga, hvilka föregifva frid
och dock äro fridens fiender. Men att jag skulle
återkalla min lära, deraf blifver ingenting. Icke
heller lider jag någon regel eller något rättesnöre
för Skriftens uttolkning; ty Guds ord, som lärer all
frihet, hvarken skall eller får tagas till fånga.» – – –
Jemte nämda skrifvelse bifogade Luther sin samtidigt
utgifna afhandling »Om en kristen menniskas frihet»
(Tractatus de libertate christiana), en bok,
som alltigenom andas broderskap och försoning,
och som aflägger det skönaste vittnesbörd om den
ostörda och lefvande känsla af barnaskap hos Gud
och salighet i förening med honom, som Luther egde,
i trots af fiendskapen och spliten på alla sidor. Den
är Noachsdufvan likasom med fridens oliveblad i sin
mun, midt under denna stora syndaflod af grämelse
och förbittring utan ända. Men ännu var ej himmelen
klar. Ännu skulle mången åska draga fram, innan luften
blef ren.
Ungefär i medlet af samma Oktober månad utkom en ny
skrift af Luther. Den bär titeln: »Om de nya Eck’ska
bullorna och lögnerna.» Författaren gifver sig här
sken af att
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
