- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
198

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den påfliga bannlysningsbullan emot Luther. Ett blad ur den tyska reformationens historia. F. F. - Romerska bilder. Tabularium och Senatorspalatset

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vilja bevisa oäktheten af den romerska bullan. Det
vore orimligt, menar han att påfven sjelf kunde vara
upphofsman till slikt vanvettigt påfund. Men denna
fingerade ståndpunkt kunde dock Luther icke i längden
finna hållbar. Redan under någon af de första dagarna
i November utgaf han derföre en annan afhandling
»Emot Antikrists bulla» (Adversus exsecrabilem
Antichristi Bullam Martinus Luther)
. »Eho som har
författat denna bulla,» så skrifver han här, »han
är antikrist. Jag betygar inför Gud och vår Herra
Jesus Kristus och hans heliga englar, att jag af hela
mitt hjerta förkastar denna bullas fördömelsedom,
hvilken bulla jag förbannar såsom en kyrkoförhärjande
fiende och en hädelse af Kristus, Guds son och vår
Herra. Deremot bekänner och fasthåller jag med hela
min andes tillförsigt de i den fördömda artiklarna,
och förkunnar dessa af mig bekända artiklar för alla
kristna, under straff af evig förbannelse och att
för Antikrister skola hållas, alla de som bifalla
denna bulla, hvilka jag äfven genom denna skrift,
i öfverensstämmelse med alla Kristi rätte vänner
och lärjungar, för hedningar håller och undviker
enligt vår Herras Jesu Kristi bud. Amen. Detta vare
min återkallelse, o bulla, du bullornas sannskyldiga
dotter!»

Sålunda hade då Martin Luther afgifvit sitt
svar. Man kan svårligen förebrå honom, att han dervid
gjorde sig skyldig till några sväfvande uttryck,
som kunde tydas både på det ena och andra sättet,
både till godo och ondo. Såsom öfverallt annars,
så älskade han ock här i främsta rummet rent och
ärligt spel. Med Rom var derföre oåterkalleligen
en brytning gjord. Hvad derefter skedde i ord och i
handling, det är blott och bart att betrakta såsom en
bekräftelse af det redan försiggångna. Hit hörer, att
Luther den 17 November förnyade sin tvenne år förut
gjorda appellation till ett allmänt kyrkomöte. Men
såsom tillförene, så lemnades ock nu hans ansökan
utan afseende. Och så inlopp dertill efterhand
underrättelsen om att universiteten i Köln, Löwen
och Mainz redan förverkligat bullans bestämmelser,
genom att välvilligt draga försorg om uppbrännandet
af erkekättarens skrifter. Då trodde Luther stunden
vara inne, att också för sin del betala påfven med
lika mynt. Icke så till förståendes, som om hvad han
nu stod i begrepp att göra, i sig sjelf skulle hafva
särdeles mycket att betyda eller kunna uträtta några
stora ting; det var ett studentstämt, om man så vill,
en drastisk symbol allenast af den ohjelpliga brytning
med det gamla, som nu en gång för alla var en afgjord
verklighet på andens område. Sjelf hade reformatorn
mer än en gång otvetydigt förklarat, hurusom konsten
att bränna böcker var ganska ringa, och alldeles icke
något osvikligt kännetecken på stor skarpsinnighet;
i sådant fall skulle ju bödlarna vara de lärdaste
doctores på jorden, hvilket dock ingen ville påstå.

Om sjelfva tilldragelsen den 10 December berättar ett
åsyna vittne följande. Genom ett offentligt anslag på
svarta taflan underrättades Wittenbergs akademiska
ungdom (den kunde vid denna tid belöpa sig till
ett antal af mellan fem och sexhundra studenter),
att kl. 9 på morgonen de
antikristiska dekretalerna skulle uppbrännas. I stora
skaror drog man till förbränningsplatsen, som
var belägen icke långt från fattighuset (utanför
Elsterporten). Då uppreste en magister ett bål,
på hvilket sedan Luther lade de antikristiska
dekretalerna. Men den påfliga bullan kastade Luther i
elden med de orden: »Emedan du har bedröfvat Herrans
helige, så bedröfve och förtäre dig den eviga elden.»
(Jos. 7, 25). Härpå vände Luther tillbaka till staden,
åtföljd af en stor skara doktorer och magistrar och
andra vetenskapens idkare. Men de studerande stannade
qvar. Somliga sjöngo ett Te deum, andra höllo en
likbegängelse. På eftermiddagen föranstaltade
de en procession till bullans bespottelse, som
likaledes slutade med eld. Men Luther sade dagen
derefter: »Denna uppbränning betyder ingenting, utan
derpå kommer det an, att äfven påfven d. v. s. den
påfliga stolen uppbrännes.» »Om I icke», tillade han
allvarligt, »af hela hjertat vänden eder ifrån påfvens
rike, kunnen I icke frälsa edra själar. Så olika
är påfvens rike och Kristi rike, att det är bättre
att lefva i en öken och aldrig se någon menniska,
än att stanna i detta antikristiska rike. Vakte
sig derföre hvar och en, som hafver omsorg om sin
själ, att han icke derigenom, att han håller med de
eländiga påfvarna, förnekar Kristus. En hvar måste
här eller der gå förlorad, som icke motsäger detta
villfarelsens ofog; men den som det gör, han gör det
med fara för sitt lif. För min del vill jag dock
hellre här i verlden vara i fara, än betunga mitt
samvete med ett stillatigande, för hvilket jag måste
aflägga Gud räkenskap. Derföre afskyr jag af hela
mitt hjerta denna den romerska kurians babyloniska
pest. Och det vill jag förkunna mina bröder, så länge
jag lefver. Kan jag icke motstå sådan själafara,
så måste dock de våra bevaras, att icke också de
fara till helvetet. Må andra göra hvad de vilja;
det är tid att vi göra bot.»

Sålunda var då tärningen kastad. Luther stod der å
ena sidan såsom det unga, efter nationel och religiös
frihet sträfvande Tysklands käcke banérförare, som
helsades med jubel från månget håll; å andra sidan
såsom det gamla Roms oförbätterlige motståndare och
erkekättare, på hvars hjessa kyrkans bann redan
hvilade tungt. Mycket af vigt återstår nu ej att
tillägga rörande detta ämne. Så mycket må blott
till slut för fullständighetens skull anmärkas,
att Luther sökte rättfärdiga sitt sista steg genom
en kort derefter utgifven skrift, der han angifver
de skäl han hade att uppbränna de påfliga böckerna
(Quare Pontificis Romani et discipulorum ejus libri
a Doctore Martino Luthero combusti sint)
, samt att
han i medlet af påföljande Januari månad år 1521
äfvenledes i en skrift (Assertio omnium articulorum
Martini Lutheri per Bullam Leonis X novissimam
damnatorum)
inlät sig på ett sakligt försvar af alla
sina i bullan fördömda satser. Härmed hafva vi, om
än endast i flygtiga drag, genomfört vår teckning af
denna i så många hänseenden märkliga bullas historia,
hvars slutmoment målas läsaren för ögonen i den tafla
af Lessing, som utgjort närmaste anledningen till
nedskrifvandet af denna uppsats.

F. F.


Romerska bilder.

Tabularium och Senatorspalatset.

Af de byggnadsverk, som i forna dagar betäckte
det så kallade capitolinska berget, finna vi bäst
bevarade de gamla murmassor, öfver hvilka det
nuvarande senatorspalatset höjer sig. Denna byggnad
var det forna Tabularium, det år 78 f. Ch. af
konsuln Q. Lutatius Catulus uppförda statsarkivet,
hvilket hvilar omedelbart på de murar, som omgärda
berget och som på etruskiskt vis bestå af stora,
på hvarandra lagda qvaderstenar: substructum saxo
quadrato
, såsom Livius beskrifver detta enkla men
varaktiga byggnadssätt.

När man från Tabularium begifver sig uppför
senatorspalatsets trappor, träffar man i muren
anbragta porthvalf, hvilka förskrifva sig från
Vespasianus, som återuppbyggt öfre delen
af den då afbrända byggnaden. Ingenting kan så mycket
öfverraska den besökande, som att här, der hvarje
sten bevarar minnen från Roms storhetstid, träffa
embetsmän, notarier, skrifvare, vaktmästare, kommande
och gående med pappersluntor, idel representanter
således af det moderna byråkratväsendet.

Men väl kommen uppför dessa trappor och korridorer
samt undsluppen åsynen af de olyckliga tjenstemännens
hvardagsfysionomier, kan man från något af de bakre
fönstren i palatset, hvilka utifrån synas så små,
men i verkligheten äro ofantligt stora, kasta en
blick öfver det omgifvande gamla Rom. Massor af en
byggnad, som tjugutvå sekler småningom rest i höjden;
den strålande horisonten begränsad af

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0202.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free