- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
199

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romerska bilder. Tabularium och Senatorspalatset - Vallflickan. Reinhold Winter - S:t Maria eller Vårfrukyrkan i Visby. C. J. Bergman

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

de Albaniska bergen och bergskedjan Gennaro; en
hel stad af tempel och monumenter i ruiner, Titus’
triumfbåge, Neros hus, Constantins basilika ... hela
perspektiv af ruiner, som sträcka sig så långt ögat
når och förlora sig i fjerran mot campagnans blå
azur. Det är nog för att göra ett
outplånligt intryck. Och tätt under åskådarens fötter
utbreder sig, ödsligt och högtidligt, midt i ett
folkrikt qvarter, det gamla Forum romanum, kanske den
minnesrikaste plats, som jorden eger, och på hvilken
ett politiskt lif, som icke har sin like, kämpat
igenom alla grader af stats- och rättsutveckling.


Vallflickan.

Det rodnar i öster och morgonen gryr.
Vak upp, vak upp, min slumrande hjord!
Re’n lärkan sin kosa mot himlen styr
Och sjunger sin sång öfver grönskande jord.
Re’n blomman i dalen sitt öga slår opp
Och skogsbäcken sorlar så gladt i sitt lopp
        Och dufvorna kyssa hvarandra
        I hängbjörkens bugande topp.

Det flägtar så friskt öfver sjö, öfver dal,
Men knappt ett ljud ur skogen man hör.
Den klara daggen på gräset käns sval;
Men stor sak i det! den mig skada ej gör.
Den flödat så förr kring min blottade fot. . . .
– Båd värme och köld står en vallflicka mot –
        Är hjertat blott varmt uti barmen,
        Så ler hon åt stormarnas hot.

Tolf somrar all’redan i skogen jag gått,
Hvart träd, hvar sten jag känner igen. . .
Vid stranden här har jag drömmande stått
Och suckande tänkt på min trofaste vän.
Och der, uti dungen, jag gömt mig en gång,
Der satt jag och hörde hans klangfulla sång
        Och svarade – innan han ropat;
        Ty väntan mig syntes för lång.

De susande tallar på lutande häll
Ha hört hvar suck, som gått ur mitt bröst.
Vid dem har jag talt båd’ morgon och qväll,
Båd sommar och vinter, båd vårtid och höst.
I blommande ljungen jag slumrat ibland,
Då sol’n stått på fästet i lågande brand
        Och tvungit min jord till att hvila
        I skuggan på skogsbäckens strand.

Och fjellet, der borta, som reser sin vägg
Så stel och mörk, bak gungflyt och mon,
Der granarna ståta med alnslångt skägg*
Och örnarna kretsa omkring sina bon,
Hur hemskt det mig syntes, då barn jag än var;
Der fanns det små dvergar, så sade min far,
        Och visst bo de ännu derinne,
        Ty nog har min fruktan jag qvar.

Men bort alla tankar på gastar och rå!
Den rätt kan bedja, har skyddsvärn nog.
Han lugnt och säkert sin bana kan gå
Igenom den mörkaste sjumilaskog.
Jag derföre räds ej, fast hjertat det slår
Och barmen i vågor så stormande går;
        Ty dvergar och elfvor och tomtar
        Försvinna då solen uppgår.

Hur blir det i dag? Månn’ hans väg går förbi
Den trakt, dit nu jag min boskap för?
Det söndag är. Han är ledig och fri.
Jag tror ock förvisst att mig sällskap han gör.
Då blefve det ljuft i den doftande lund,
Då flöge nog fram uppå vingar hvar stund,
        Fast eljest de bruka att smyga
        Så sakta kring himmelens rund.

Nu höjer sig solen på glänsande pell.
Vak upp, vak upp, min slumrande hjord!
Re’n ljusvågor flöda kring dalar och fjell
Och morgnad och skön står den grönklädda jord.
Allt sjunger och jublar, allt strålar af fröjd,
Allt glittrar och doftar i dal och på höjd,
        Och – om nu min vän blott vill komma
        Skall jag ock bli lycklig och nöjd.

Reinhold Winter.


S:t Maria eller Vårfrukyrkan i Visby.

Denna kyrka har, efter all anledning, icke kunnat
räknas bland de skönaste af stadens sexton kyrkor. I
arkitektoniskt hänseende är hon icke så öfverraskande
och egendomlig som Helgeandskyrkan; hon tyckes ej
hafva haft den enkla storhet och manliga skönhet,
som dominikanerkyrkan S:t Nikolaus; hon eger ej den
formernas finhet och det qvinliga behag, som smyckat
franciskanerkyrkan S:t Katarina; men hon är dock
utmärkt af ett kraftfullt allvar, af stora dimensioner
och många synnerligt sköna detaljer. Ursprungligen
ämnad till ett monument i romansk stil, har hon
sedan af gotiken erhållit många förändringar, tills
slutligen rococon och renaissancen på några hennes
yttre delar tryckte sin egendomliga stämpel.

I tvenne hänseenden har emellertid S:t Maria framför
alla Visby-kyrkorna ett afgjordt företräde: hon är
nemligen den enda, hvilken icke vid de fiendtliga
anfall och eldsvådor, som i forna tider öfvergått
staden, blifvit till ruin förvandlad: hon är nu
stadens enda, till gudstjenst begagnade tempel
och stiftets domkyrka. Vidare är hon den enda,
hvars ålder man känner med full visshet: urkunden
om hennes invigning af Linköpings-biskopen Bengt I,
d. 6 Aug. 1225, samt om de vid
invigningen henne förärade, frikostiga privilegierna äro
i behåll, och för Visby’ konsthistoria är nämda
tidsbestämning särdeles vigtig.

I följd af den
omständigheten, att denna kyrka undgått förödelsen,
finnas der många märkliga lemningar qvar dels
af hennes ursprungliga, dels af hennes i senare,
men från oss aflägsna tider erhållna inredning. Så
finnas der ännu: hög-altarets väldiga stenbord (hvars
finslipade skifva utgöres af en enda häll, som är 6
fot 4 tum bred, 10 fot 4 tum lång och 5 tum tjock);
dopfunten; en Kristus- och en Maria-bild, samt
några helgonbilder (bland dem en Riddar S:t Göran
till häst), en gammal, särdeles kostbar korkåpa,
talrika grafvårdar och minnestaflor af dels
sandsten, dels trä; ännu talrikare grafstenar, af
hvilka någras ålder går ända till 1200-talet, m. m.;
samt vidunderliga vattenrännor och särdeles sköna
stenornamenter å portar och fönster. Att mycket af
templets forna karakteristiska delar och dyrbara
prydnader blifvit förstördt, eller förändradt och
naturligtvis försämradt, är att beklaga. Emellertid,
såsom kyrkan befinnes, har en fullt tillförlitlig
konstdomare (Fr. W. Scholander) ansett henne värd att
kallas: »ett af Sveriges betydligaste, bäst bibehållna
och vackraste byggnadsverk från medeltiden.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0203.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free