Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - S:t Maria eller Vårfrukyrkan i Visby. C. J. Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af de i inskrifterna vanliga slutorden: »requiescat
in pace» (hvile han i frid) eller »Got sei em gnedich»
(Gud vare honom nådig).
Bland märkliga personer, hvilkas grafvar här
finnas, må nämnas: prins Erik, konung Albrechts
af Mecklenburg son, död 1397, och begrafven i
kapellet. Bröderna Olof och Filip Axelsöner Thott,
den förre dansk höfding på Gotland, båda döde 1464 och
först begrafne i S:t Hans, hvarifrån den genom sina
bilder och sin omskrift praktfulla, men beklagligen
stympade stenen, och troligen äfven likkistorna,
blifvit hitflyttade. Vidare: trenne danska länsherrar
och berömda män, begrafne uppe i högkoret, nemligen
Henrik Rosenkrantz (död 1537), Kristoffer Hvitfeldt
(död 1559) och Herman Juel (död 1607). Rosenkrantz’
grafsten visar i upphöjdt arbete hans bild i full
ridderlig skrud. När han från Visborgs slott på en
eldig häst, och ännu eldigare sjelf, red ned till
hamnen för att välkomna sin unga fästmö, Clara
Bilde, som nyss anländt från Köpenhamn, började
hästen skena, kastade af sin ryttare och trampade
honom så, att han kort derefter afled. – Bredvid
honom ligga hans fränka, fru Karine Rosenkrantz,
och hennes syster jungfru Mette Hardenberg, döda på
Visborg 1549; deras å stenen väl skulpterade bilder
äro af värde äfven för kännedomen om den tidens
drägter: samma qvinnobilder äro framställda å en i
högkoret hängande, på trä utförd oljemålning. Juels
vackra grafsten visar hans och hans hustrus bilder,
omgifna, liksom de nyssnämda, af många vapensköldar. I
de förnäma grafrummen närmast högaltaret blefvo, i
senare tider och tilldess (år 1830) alla begrafningar
i kyrkan upphörde, landshöfdingar, biskopar och
borgmästare jordfästade. Och år 1821 begrofs i
Rosenkrantzska grafven handelsmannen Kristoffer
Gazelius, af gotländsk bondeslägt: genom flit
och sparsamhet hade han samlat den (på Gotland)
betydliga förmögenheten af några tunnor guld,
hvilken enligt hans testamente till största delen
blef använd till fromma stiftelser för fattigvård
och folkundervisning. Den enkle, tarflige köpmannen
blef hedrad med grafplats i domkyrkans högkor:
bondesonen från Fårö har multnat i samma grift som
Danmarks mest ädelborne riddersman. Medborgerlig dygd
har ock sitt adelskap. – Af svenska landshöfdingar
äro här begrafne: friherre Grönhagen (död 1738) och
Hökerstedt (död 1757). – Om det stora antal högre
och lägre danska och Lübeckiska sjöofficerare, som
här begrofvos år 1566, skall nedanföre talas. – Af
högtuppsatte andlige män, som här hafva sina grifter,
må nämnas: danske superintendenterne Bilefeld (död
1596) och Strelow, krönikeskrifvaren (död 1656),
samt svenske dito Stiernman (död 1692) och Esberg
(död 1734).
Kyrkans väggar och pelare voro till år 1830 till stor
del betäckta med större och mindre minnestaflor, dels
af trä och dels af sandsten, hvilka voro uppsatta
öfver eller i närheten af deras grafvar, åt hvilkas
ära de voro egnade. De väggfasta äro qvar; nästan alla
de öfriga äro uppflyttade på kyrkans vind. I högkoret
ser man ett väl arbetadt och bildrikt monument af
gotlands-sandsten, egnadt åt minnet af Ingeborg Kaase,
död 1582, länsherren Emmike Kaases hustru. Utom
denna minnestafla finnas sex andra, äfvenledes
af sandsten och rika på figurer, färger och guld,
omslutande målade midtelstycken. Sten-omfattningen
prydes af evangelister, englar, qvinliga bilder,
som föreställa menniskokärleken, styrkan m. m., samt
frukter, blommor och musslor, dödskallar och timglas,
samt andra förgängelsens sinnebilder. Oljemålningen i
midten framställer vanligen en hel familj. Husfadren
(än en »ridefoged» på Visborg, än en landsdomare, än
en borgmästare, än en köpman, o. s. v.) står der med
sönerna på den ena sidan, och husmodren med döttrarna
på den andra, stundom fem eller sex af hvartdera
könet, alla i 1600-talets stela, högtidliga drägter,
med allvarliga anleten och med händerna hopknäppta
till bön omkring psalmboken. Äfven de i unga år
hädangångna barnen äro afbildade, hvilande på hyenden
i svepningsskrud vid föräldrarnas fötter; ingen fick
saknas i familjeringen. Dessa minnesvårdar från 1600-
talet bevisa, att ännu då fanns det, åtminstone
hos flere enskilda härstädes, både rikedom och
smak. I Antwerpen, Brüssel och Köln får man
knappast se präktigare minnesvårdar, med undantag
dock af porträtterna, som der merendels äro målade
af verkliga konstnärer. – De nämda taflorna äro,
enligt inskrifterna, uppsatta »Gud till ära, kyrkan
till sirat, och N. N. till åminnelse». Dessa
1600-talets familjer, i lifstiden gudfruktiga,
kyrksamma och ärbara, ville äfven efter döden i
bildlig måtto vara tillstädes i Guds hus. Under det
att det lefvande slägtet derstädes höjer sin lofsång
och sin bön, tyckas dessa allvarliga gestalter på
väggtaflorna liksom deltaga i gudstjensten, och med
hopknäppta händer, fastän med stumma läppar, hviska
sin förhoppning om »en fröjdefull uppståndelse».
Thinnapfel och »det stora skeppsbrottet».
I högkoret sitter en tafla, som framställer en åldrig
man i präktig rådsherredrägt, med knäppta händer
knäböjande vid Frälsarens kors; bakom honom synes ett
stormande haf; spillror af krossade skepp flyta här
och der, och en redlös farkost kämpar med vågorna. Der
ombord håller man på att kasta en menniska i hafvet:
en hvalfisk öppnar redan sitt gap för att uppsluka
offret – man känner igen den fromma historien om
profeten Jonas. Den vid korset knäböjande mannen är
Bartholomæus Thinnapfel, borgmästare i Lübeck och
chef för denna stads flotta; det stormande hafvet,
m. m., betecknar allegoriskt hans död i vågorna på
redden af Visby 1566. Historien derom – en märklig
episod i »det nordiska sjuårskriget» (1563-1570) –
är i korthet följande: Den mot Sverige förenade
danska och lübeckiska flottan hade efter ett mindre
lyckligt sjöslag med svenskarna lagt sig för ankar
utanför Visby, för att åt en skjuten förnäm dansk
skeppsbefälhafvare, Kristoffer Mogensen, i land och
»i kristen jord» bereda en hederlig begrafning. Danske
ståthållaren på ön hade dock i tid, men förgäfves,
låtit varna den danske amiralen Hans Lauritzen för
den öppna, osäkra redden. Medan en del af folket var i
land för likbegängelsens skull, uppväxte en förfärlig
storm, d. 29 Juli, som kastade båda amiralskeppen
och tolf andra större krigsskepp på strand, der de
sönderslogos och sjönko.
[1]
Af danska flottans befäl
omkommo amiralen (nyssnämde Lauritzen), »flaggmannen»
Jens Ulfstand, nio skeppschefer och många officerare,
samt af manskapet mer än 4000 man; af lübeckarne
omkommo amiralen (nyssnämde Thinnapfel), tre
skeppschefer och 2000 man. De af befälet, hvilkas lik
hittades, begrofvos inne i S:t Maria. Utom de nämda
må anföras Franz Bilde, hvars harnesk länge hängde
på väggen i högkoret. Bland de öfriga voro flere
af Danmarks yppersta adel. – Thinnapfels grafsten
innehåller endast hans namn i upphöjda bokstäfver.
S:t Peters kista.
Mellan Visby och Novgorod var redan före
hanseförbundets början en mycket liflig
förbindelse. Så stiftade köpmän från Gotland i nämda
ryska stad ett »Hof» (residens med köpmanskontor
och handelsdomstol), hvilket stod under S:t
Peters beskydd, och gotlänningarna hade der tvenne
kyrkor. I den äldsta skråförfattningen för »Hofvet»
i Novgorod var stadgadt, att årliga öfverskottet
af residensets inkomster skulle efter gammal sed
icke föras annorstädes än till Gotland, der det
skulle nedläggas i S:t Peters kista i Mariakyrkan,
till hvilken kista åldermännen för Visby, Lübeck,
Soest och Dortmund hade hvar sin nyckel. Härtill
kom, att man i tvistiga handelsmål fick vädja från
Novgorods »Hof» till rådet i Visby, hvilket allt
bevisar, hvilken betydande ställning Visby en lång tid
innehade med hänsyn till den indrägtiga handeln på
Ryssland. – I S:t Maria finnas flere mycket gamla,
väldiga, upptill hvälfda, nästan helt och hållet
med jernbeslag klädda och med många lås försedda
ek-kistor: huruvida någon af dem varit S:t Peters
kista, är obekant; men sjelfva saken är bestyrkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
