- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
203

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - S:t Maria eller Vårfrukyrkan i Visby. C. J. Bergman - En lejonjagt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

genom ännu befintliga dokumenter. Skulle kistan
ännu vara i behåll, så är ett af den gotländska
hansestadens största minnen skrinlagdt under dess
fornåldriga lås och reglar.

Inventariet.

Att kyrkan fordom haft stora skatter, torde synas
otvifvelaktigt, om man besinnar stadens välmakt
och sättet, hvarpå medeltidens borgare använde
sina rikedomar. Dock har man om kyrkans egodelar
inga äldre underrättelser än från år 1427, då
inventariet, bland mycket annat, upptog följande
dyrbarheter: en bild af guld, stor som ett fem års
gammalt barn. En Maria-bild af silfver, behängd
med smycken och spännen, skepp och fiskar m. m.,
uppträdda på ett snöre. Sex apostlar, flere englar,
kalkar, patener, monstrantser, m. m., af silfver
med eller utan förgyllning. Fyra »myssivende som
gode äro af guld». Ett kors af guld, innehållande ett
stycke af Frälsarens kors. Silfverbeklädda englar med
vingar af purt guld. Silfverkärl och kistor, fulla
med reliker. En silfverpall för högaltaret, m. m. –
Strelow, som aftryckt inventariet i dess helhet,
tillägger naivt: "Men den som hade kyrkans inventarium
innan konung Valdemar (1361) plundrade henne!»

Dernäst känner man ett inventarium af år 1585: det
är med hänsyn till ädla metaller mycket tarfligt,
lätt och tunnt. Ännu tarfligare är förteckningen på
kyrkans nuvarande tillhörigheter.

Men i ecclesiologiskt och konsthistoriskt hänseende
har kyrkan på sin vind och i sina hvälfda sidokamrar
talrika (förut kortligen antydda) dyrbarheter,
t. ex. af träskulptur: en vacker Kristusbild och en
lika vacker Maria med Barnet, båda under höga, fint
och rikt sirade baldakiner, en Riddar S:t Göran till
häst, som förut tillhört Visborgs slottskyrka, m. m.,
samt en mängd adliga och borgerliga minnestaflor med
vapensköldar, porträtter och inskrifter. Af marmor
finnes en S:t Gertrud. –

Slutligen några ord om de sägner, som tillhöra
denna kyrka.

»Jättebenen.»

På en afsats å en af pelarne i södra sidogången lågo
före år 1830 några väldiga knotor, om hvilka det
hette, att de voro lemningar af en jättelik sköldmö,
Visna, af hvilken staden skulle ha fått sitt namn. Vid
byggandet af Mariakyrkan blef hon tvungen att biträda,
och efter hennes död blefvo hennes qvarlefvor der
förvarade. Många lefva ännu, som minnas, hur de fromma
gummorna, när de vandrade fram i gången, stannade
framför dessa knotor, nego och signade sig. Men redan
Linné, vid sitt besök i kyrkan (1741), skingrade det
underbara skimmer, hvarmed vantron omgifvit dessa ben,
genom förklaringen, att »jättebenen, som här bevarades
såsom underverk, voro hvalfiskben». De förvaras nu
i elementarläroverkets samlingar.

Domedagsfisken.

När kyrkans grundvalar lades, framsprang ur jorden
en källa, och i den fångades en underlig fisk,
som skrek och grät liksom ett barn, så att alla,
hvilka hörde det, förundrade sig storligen. Vidundret
blef med ett tåg upphängdt först inne i kyrkan och
sedan i kapellet; och så var sagdt, att när fisken
tre gånger fallit, skulle yttersta domen stunda. –
Enligt Strelows berättelse fångades den gråtande
fisken just »den 28 Februari 1282» (således långt
efter kyrkans anläggning),
och han tilläger, att dess hufvud liknade ett
lejons. – Äfven detta »underverk» tog Linné i
skärskådande, och förklarade, att det var en helt
naturlig fisk (piscis malacopterygius cauda bifurca
etc.). »Enfaldiga hopen sade» – tillägger han – »att
om denna fisk vore det spådt, att då den blifvit
förtärd, skall domen komma: måste alltså icke vara
långt igen.» – Sedan fisken fallit ej blott tre,
utan trettio gånger och än flere, ledsnade man vid
det otillförlitliga oraklet, och kastade de multnande
qvarlefvorna afsides.

Kyrkostölden och järtecknet.

Kyrkogårdens norra port är märklig såväl för sin ålder
och vackra arkitektur, som ock för ett järtecken,
hvilket der skall hafva inträffat. Portens genomgång
är betäckt med ett högspetsigt tunnhvalf och håller
8 fot i bredd och 6 fot tvärsigenom. Golfvet bestod
förut af en »rist» eller ett galler (för att utestänga
hundar och andra kreatur), och under risten var en
fördjupning i jorden: af nyssnämda »rist» kallades
porten »norra kyrkristen». Byggnadens spetsiga gaflar
hafva, liksom gaflarna å många gamla, hanseatiska
hus i Visby, trappstegs-lika afsatser och på öfversta
spetsen en med knopp och ros smyckad toppsten. Inne
i porten är på hvardera sidan en nisch med sittplats,
der den nu troligen trötte läsaren behagade hvila en
stund, medan vi berätta om följande mirakel.

En natt år 1496 hade en djerf och gudlös tjuf
brutit sig in i S:t Maria och der lyckats tillgripa
några af kyrkans apostlabilder och andra dyrbara
silfverpjeser. Androm till varnagel blef vid nästa
högmessa den ännu okända tjufven af prosten från
predikstolen högtidligen belagd med kyrkans vrede och
bann. Händelsevis var brottslingen sjelf i kyrkan,
när bannlysningen förkunnades. Förfärad och uppskakad
dröjde han qvar till messans slut; men då klockorna
ringde och ljusen släcktes, smög han sig ut. När
han stapplande kommit till norra kyrkogårdsporten,
förmådde han icke gå längre, utan sjönk ned på
stenbänken i ena sittnischen, och hvilade mot gallret
de afdomnade benen. Men då uppenbarade sig makten af
kyrkans vrede: jernstängerna böjde sig undan, mannen
halkade till en del ned genom öppningen i gallret,
hans fötter sjönko i jorden, och jernstängerna slöto
sig med sina spetsar omkring hans midja. Och der stod
syndaren fången. Snart samlades dit mycket folk: han
bekände sitt brott, och bönföll att få återställa
det stulna. Då förbarmade sig kyrkan öfver honom:
presterna kommo i procession med krucifixer och
reliker i händerna; korgossar buro under sång
standarer och rökelsekärl. Så erhöll tjufven,
efter många ceremonier, fullständig absolution:
fängelsegallret öppnade sig – han återfick sin frihet
och kyrkan sina skatter.

Jöran Wallin, superintendent på Gotland och pastor i
S:t Maria 1735-1744 samt författare till »Gothländska
Samlingar», har i sina efterlemnade handskrifter
om denna kyrka en anteckning, som anspelar på
ofvanstående sägen: »År 1744 stal en tjuf bort alla
penningarna i fattigstocken; men icke sporde jag,
att någon sjönk i jorden, fastän en person var
skäligen misstänkt.» – Förklaringen torde ej vara
svår. Miraklernas tid var då längesedan förbi. Men
de gamle »præpositi» (prostarna) och »curati»
(kyrkoherdarna) vid de katolska kyrkorna samt munkarna
vid klostren visste nog, hur man præventivt skulle
kurera begärelsen till kyrkans skatter, och derföre
satte de sådana historier, som den ofvan anförda,
i omlopp bland en fåkunnig och lättrogen menighet.

C. J. Bergman.


En lejonjagt.

Vi ha redan i föregående årgångar gjort våra läsare
bekanta med den väldige jägaren William Charles
Baldwin
och hans äfventyr på en expedition från
Port Natal till Zambezi-fallen i Sydafrika. På
illustrationen å sidan 205 finna vi honom åter i en
situation, som i äfventyrlighet
tyckes lemna alla andra bakom sig och den
han sjelf skildrar såsom ett af de farligaste
ögonblick, han någonsin upplefvat. För att gifva
färg åt teckningen vilja vi beledsaga den med ett
ordagrannt utdrag ur Baldwins egna dagboksanteckningar
under resan.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0207.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free