- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
206

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En lejonjagt - Kung Jans port. J. R.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

skulle de velat vända om – jag kastade mig upp
på hästen och gaf honom sporrarna. Lejonet gjorde
ännu rätt snabba språng på sina tre ben; jag nådde
det likväl med en kula och på fyrtio stegs afstånd
sprang jag ur sadeln. Skottet hade träffat djuret i
svansroten och krossat ryggraden; det släpade sig in
i ett snår, och uppgaf förskräckliga rytanden. Jag
måste gifva det ytterligare två kulor i bröstet,
för att bringa det till tystnad.

Det var ett gammalt lejon, stort och starkt bygdt,
och dess ofantliga gula klor voro trubbiga och på
framtassarna inskränkta till fyra på hvardera.

Den dystra aning, som uppstått hos mig vid åsynen
af dödskallen, hade varit mycket nära att gå i
fullbordan.

Hvarför sätter menniskan sitt lif på spel, utan att
egentligen ha något att vinna? Det är ett problem, som
jag ej vill försöka att lösa. Allt hvad jag kan säga
är att man i segern finner en inre tillfredsställelse,
som uppväger alla de
faror man löper, till och med om det icke finnes
någon närvarande, som skänker segraren sitt bifall.

Jag ville ega samma skildrande förmåga som den
inföding, hvilken berättade mitt äfventyr för
sina kamrater; ingen skådespelare hade kunnat
låta mig bevittna något dylikt. Jag kunde icke
uppfatta ett ord af hvad han sade; men hans
ställning, hans åtbörder, hans fysionomi voro af en
utomordentlig vältalighet. Hans ögon slungade blixtar,
svettdropparna perlade öfver hans kinder, och jag
kände en rysning då han började ryta. Omöjligt att
bättre måla hästens förskräckelse, hans vilda satser,
min ställning, mina sporrhugg, hästens stegringar
och språng, alla omständigheterna under jagten! Jag
hade nöjet se, att han ställde mig mycket högt i sin
aktning; efter denna stund öfverhopa mig masaranerna
med stora, vördnadsbetygelser; de bära till mig ved
och vatten utan att jag behöfver anmoda dem derom."


Kung Jans port.

På höjden af den branta sandås, hvarifrån Gustaf Eriksson
en sommarmorgon år 1521 i läglig tid upptäckte
den förrädiske Trolles manstarka här framrycka
öfver Kungsängen mot Upsala, lade han tjugoåtta år
derefter grunden till den konungaboning, som sedan
blef skådeplatsen för så många i hans ätts historia
betydelsefulla tilldragelser. Då detta slotts både
utseende och byggnadshistoria torde vara temligen
allmänt bekanta, behöfva vi icke här uppehålla oss
med en omständligare skildring af dess öden. Vi
erinra oss blott, att det fullbordades först under
Kristinas regering, och att det sedan afbrann i
den stora eldsvåda som 1702 ödelade största delen
af staden. Efter denna olycka var man länge betänkt
att nedbryta de qvarstående murarna för att använda
teglet till slottsbyggnaden i Stockholm, men den
gamla Vasaborgen räddades af Adolf Fredrik och blef
i sitt nuvarande skick åter färdig 1762, med undantag
af södra tornet, som först 1820 blef uppmuradt till
sin fulla höjd.

Teckningen å föregående sida från Upsala slott visar
oss det vackra och ännu rätt väl bibehållna porthvalf,
som genombryter den södra flygelns höga och långt åt
venster fortsatta grundmur. Genom hvalfvet kunna vi se
Gustaf Vasas bröstbild och Drottning Kristinas klocka
på »Styrbiskop», inom samma ram minnen af stamfadrens
kraft och den sista ättlingens vankelmod. Låtom
oss göra ett kort besök på borggården och då för
ovanlighetens skull inträda just genom denna port. I
dagligt tal får man höra den kallas Sturehvalfvet,
men den är af Johan III uppförd, och dess rätta namn
är Kung Jans port. Genast till venster i hvalfvet ha
vi dörren till det rum, der sista akten uppfördes i
det sorgespel, som vi känna under namn af Sturemorden
eller morden i Upsala. Dörren är stängd, och vi komma
ej dit in; men gå vi upp på den så kallade Gröna
Kullen – en återstod af det runda torn, som fordom
utgjorde den södra flygelns afslutning i vester –
så ligger det genom sina minnen så hemska rummet
öppet för våra blickar, enär dess tak för länge sedan
instörtat. Här, der vi nu stå, må vi erinra oss den
sorgliga tilldragelsen.

Det var i Maj månad 1567, »Kung Eriks
olyckligaste år», såsom han sjelf kallar det i
sin dagbok. Konungens lynne var i högsta grad
sjukligt, och hans oro och misstänksamhet hade nu
inga gränser. Riksdagen var samlad i Upsala, och de
oskyldigt anklagade herrarna Svante Sture med sina
båda unga söner Nils och Erik samt Abraham Stenbock,
Ivar Ivarsson till Strömstad, Sten Axelsson Baner
och Sten Eriksson Lejonhufvud afbidade i sina
fängelserum på slottet Ständernas dom. Deras sak
hade varit före på en stormig sammankomst, vid
hvilken Ständerna visat sig vara af en helt annan
åsigt om de fängslades brottslighet, än den konungen
hyste. Ingick så den ödesdigra 24 Maj. Erik hade klädt
sig i en svart spansk riddaredrägt. Han var ovanligt
lugn och sansad den dagen, och de försonande samtal,
han vid middagstiden haft både med gref Svante och
Lejonhufvud,
gåfvo anledning tro, att allt skulle sluta godt. På
eftermiddagen gjorde kungen emellertid en längre
spatser-tur i sällskap med presten Petrus Caroli,
en af Göran Perssons handtlangare. Hvad derunder
afhandlats, vet man ej, – presten uppgaf vid
förhöret, att de haft ett »kristeligt» samtal – men
vid återkomsten var Erik häftigt upprörd. Med dragen
dolk och baretten djupt nedtryckt i pannan skyndade
han, åtföljd af några drabanter, in till Nils Sture,
hvilken hördes sjunga Luthers psalm:

Må jag olyckan ej undgå,
Men ogunst få
Af verlden och dess första.

Men konungens sinne var nu icke tillgängligt för
psalmsång, och hvad som närmast härefter tilldrog
sig är alltför väl bekant för att vi här skulle
behöfva upprepa det. Vi skola blott ihågkomma, att
efter all sannolikhet var den olycklige ädlingens
fängelserum beläget i en numera försvunnen träbyggnad
på sluttningen utanför Kung Jans port.

Den kunglige mördaren rusade derefter öfver borggården
in till den dräptes fader, som satt fängslad i en
liten flygelbyggnad, hvilken då var belägen på norra
sidan mellan den så kallade Styrbiskop och norra
tornet. Gripen af ånger och förtviflan kastade han
sig på knä för grefven och bad för andra gången om
tillgift för allt det onda, han tillfogat Svantes
familj. Grefven ville gerna förlåta honom allt, »blott
icke hans son lidit någon skada till sitt lif». Dessa
ord blefvo den gamles dödsdom. I vansinnigt raseri
lemnade konungen fängelset och slottet och skyndade
utåt vägen till Flottsund, sedan han dock först
gifvit drabanterna befallning att genast döda alla
de fängslade herrarna utom herr Sten, en befallning,
hvars tvetydighet räddade både Baners och Lejonhufvuds
lif. I öfrigt utfördes den punktligt. Början gjordes
med gref Svante, och den scen, som nu uppfördes
mellan honom och hans bödlar, liknar i mycket den,
som Shakspeare så rysligt skildrar i Richard III,
akt 1. sc. 4. Derefter kom turen till Stenbock, som
lät utan motstånd nedhugga sig. Slutligen upphemtades
den yngste Sturen, Erik, – han var blott 21, år – och
herr Ivar, och under förevändning, att kungen benådat
dem med ett bättre fängelse, infördes de i rummet,
som ligger innanför Kung Jans port, och i hvilket vi
här från Gröna Kullen kunna blicka ned. Detta rum hade
då förut varit användt till kök, och en vedhög hade
der blifvit qvarlemnad. Anande hvad som förestod,
tillgrepo de båda herrarna genast hvar sitt vedträ,
och nu börjades i det nästan mörka rummet en olika
strid, i hvilken två af de med hellebarder väpnade
knektarna fingo plikta med lifvet, innan de arma
offren blefvo öfvermannade och nedstuckna. Hit
inkastades sedan de tre andra liken, och här fingo de
ligga i sitt blod i flere veckor, innan det tilläts
de mördades anförvandter att taga vård om dem.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0210.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free