- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
207

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kung Jans port. J. R. - Vägvisaren. (Sann händelse.) Fr- - Eken

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Från dessa sorgliga minnen vända vi oss nu bort,
och sedan vi en stund njutit af den vackra utsigten
från kullen, fortsätta vi vår vandring öfver
borggården mot norr. Midt för slottet reser sig
här den kolossala bröstbilden af dess grundläggare
och Vasaättens vördade stamfader. Bysten, som är
modellerad af Fogelberg, upprestes 1827, och kring
densamma samlas hvarje år den 12 Maj studenterna
för att med fosterländska sånger fira minnet af vårt
fäderneslands befriare. Några steg härifrån möta vi
slutligen något, som återkallar i vår hågkomst den
frejdade konungastammens sista ättling, drottning
Kristina, som så gerna vistades på Upsala slott,
der hon delade sin tid mellan sitt hofs glada lekar
och lärda samtal med de akademiska fäderna, och der
hon slutligen, trött vid regeringsbestyren, nedsteg
från sin fäderneärfda tron. Jag menar klockan der i
stapeln på den gamla bastionen »Styrbiskop». Hvarje
morgon och afton höra vi än i dag
hennes silfverklara toner förtälja oss sägnen om denna
drottnings ånger öfver sitt affall från den tro,
för hvilken hennes fader hade offrat sitt lif. Det
berättas nemligen, att Kristina, då hon sista gången
besökte slottet, skall hafva skänkt denna klocka,
för att man med den måtte kunna dagligen ringa frid åt
hennes själ. Det är vid klockljuden från »Styrbiskop»
som Wennerberg låter Glunten och Magistern sjunga
den bekanta vackra sången:

"Hör, hör slottsklockans toner i stilla qväll!
Ack, som englar de sväfva från rymden ned;
Mana till bön och på darrande vingars par
Föra bäfvande den upp till Allfaders tron."

Och i en bön för drottning Kristinas frid instämma
vi väl gerna? Hon var ju dock, trots sina fel,
den store Gustaf Adolfs dotter, såsom Oxenstjerna
suckande yttrade vid hennes tronafsägelse.

J. R.


Vägvisaren.

(Sann händelse.)

Det var en afton i den sena hösten.
Från trädens grenar voro bladen fallna,
Och inga fåglar sjöngo mer i lunden.
Hvart jag mig vände, såg jag blott en tafla
Af vemod och förgängelse och död.
Nyss hade solen sjunkit bakom skogen;
I hennes spår på horisontens rand
Låg ännu qvar ett bleknadt rosenskimmer.
Jag gick förbi den stora kyrkogården,
Der mången skön och lofvande förhoppning
Midt i sin blomning sjunkit ned i mullen.
Mitt öga bländades utaf ett sken
Ifrån nordvestra sidan af densamma:
Det var som om en stjerna hade fallit
Och hastigt slocknat ut uppå en graf.
Jag stod och undrade, dock trodde jag,
Att denna syn blott var en optisk villa. –

När våren kom, och solen från sin höjd
Med varma strålar smälte vintrens drifva,
Då göto också mina ögon tårar.
En huld och älskad moder var förbleknad,
Och hennes milda blick för alltid slocknad.
Allt, hvad för mig på jorden kärast var,
Med henne sänktes ned i grafvens sköte.
Hon fick sin hvilostad på samma plats,
Der jag i höstens qväll såg stjernan släckas.

Jag kände mig så arm, så öfvergifven.
En afton gick jag ut till kyrkogården,
För att ge luft åt mina sorgsna känslor.
Men jag gick vilse der; det var ej möjligt
Bland denna mängd af kors och monumenter,
Att finna grafven, som jag sökte nu.
Då kom en fjäril sväfvande i luften,
Liksom en härold ifrån ljusets land.
Han skimrade af rika färgers prakt.
Än flög han hit, än dit, som om han sökte
En plats att finna, der han ville stanna.
Mitt öga honom följde, men till slut
Försvann han mellan några minnesvårdar.
Jag stod med häpen blick och stirrade
Åt detta håll: den sköna flyktingen
Var spårlöst borta – men på samma ställe,
Der han så nyss försvann, hvad fick jag se?
Ett kors, som var mig ganska väl bekant,
Ty det var korset på min moders graf.

Nu fattade jag tydligt himlens mening.
Min tanke fästad blef på den förening,
Som ej skall slitas mer af dödens hand –
Och tröstad gick jag fram till grafvens rand.

Fr-


Eken.

Liksom det i all slags vetenskap eller i allt slags
sökande efter sanningen gifves tvenne metoder: den
analytiska och den syntetiska, den nemligen, som
upplöser det hela i sina delar, betraktar dem efter
hvarandra och på det sättet framtränger till vetande,
och den, som bit för bit skapar sin uppfattning
och från detaljerna höjer sig till sammanhanget, så
gifves det ock två sätt att fatta och att beundra
naturen. I ena fallet riktar jag ögat, beväpnadt
med förstoringskraften i ett mikroskop, på föremålet
och ser deri idel underverk; det lilla, det nästan
osynliga, blir då jättelikt, och hvad jag ej trodde
mig kunna ens ana, står fram såsom en verklighet,
många gånger mera tjusande än fantasiens skapelser. I
andra fallet irrar min blick öfver allt, som i en
herrlig natur möter den: berg, vatten, skog, allt
förenar sig till ett totalintryck, som så helt fyller
själen, att man först förlorar sinnet och hågen att
såsom barnen plocka sönder det, för att undra öfver
huru konstrikt och stort det blifvit hopfogadt,
men slutligen gör så för att se huru harmoniskt,
lärorikt allt är.

Det är utan tvifvel den senare metoden för sin
naturbetraktning de flesta använda; det är på
det sättet man vanligast tycker sig märka »anden
i naturen». Och skulle man nu fråga någon, om han
känner eken, om hans blickar med fängslad förtjusning
hvilat på denne våra skogars konung, så skall han
tvifvelsutan svara, att detta träd hör till det för
honom mest bekanta, och att föga behöfver kännas
för att för honom höja betydelsen af det mäktiga,
hvaraf eken är ett uttryck.

Jag vill då berätta något, som passerade förliden
sommar. Några vänner hade bedt mig vara deras
vägvisare vid det vackra herresätet Rydboholm, som
är beläget vid Stora Värtan, en och en half timmes
färd från Stockholm. Vi styrde först vår kosa till
de i närheten belägna Storholmarna, bekanta för sin
trädgård, der för några tiotal af år sedan en af
Sveriges förnämsta pomologer uppdrog och vårdade en
stör mängd af de herrligaste fruktsorter, och der
de ljufvaste lundar af resliga björkar omkransa
blomsterfyllda ängar. På en udde prunkar en tät och
frodig barrskog, och der fästes vår

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0211.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free