- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
208

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eken - Rättvisa åt åsnan, aktning för gåsen! (Om ordspråk) Renh. Carlén

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

uppmärksamhet mest af en tall och en gran. Den förra
höjde sig som en furste bland den öfriga ungskogen,
och en i dess stam ännu läslig inskrift förtalde
om, att redan för öfver hundra år sedan hade ett
förnämt sällskap under dess yfviga krona intagit sin
middag. Det skall ock vara under denna tall (eller en
annan i dess närhet), som den grefve Brahe dolde sig,
hvilken under Adolf Fredriks tid ljöt döden för sina
misslyckade stämplingar till den svage konungens och
den illfundiga Lovisa Ulrikas makttillökning. Den
andra, granen, var ej mindre reslig, men från midten
af dess raka stam, vid en höjd af ungefär 30 alnar,
uppstego fem grenar, bildande liksom en storartad
armljusstake. Huru många årtionden hade ej förrunnit
sedan fröet till denna tall och denna gran grott,
uppvuxit och gren skjutit efter gren, barrgenerationer
aflöst hvarandra! Och under dessa årtionden, hvilka
händelser, menniskoöden hade ej vexlat – utan att,
som de,
lemna något storväxt, varande minne efter sig. Vi
voro således på sätt och vis förberedda på något
af dessa växtrikets monumenter, som här och der
anträffas, och hvaraf eken ofta är ett så stort och
skönt uttryck och icke minst den ek, som vi gått att
uppsöka vid Rydboholm.

Delad fröjd, dubbel fröjd.

Herresätet omgifves nemligen af en mycket vidsträckt
park af gamla, höga och lummiga träd, som, icke
ordnade i stel regelbundenhet, utan grupperade i
naturens mest konstrika frihet, förläna trakten denna
karakter af ett skönt, helgjutet landskap, sådant
man finner det på åtskilliga ställen i mellersta
Sverige. Bland dessa träd är det dock företrädesvis
eken, som fängslar besökarens uppmärksamhet, icke
dessa fyra, som putsade gardister uppsträckta,
småekar, hvilka konung Carl XIV lärer hafva planterat
sig till evärdelig åminnelse, och om hvilka man,
mutatis mutandis, kan säga som bibliomanen: »om hundra
år blir också du ett manuskript»; nej, det är
endast den vördnadsvärda ek, som står der i ett
hörn af parken i det gamla slottets närhet, och vid
hvars rot befinner sig en sten med en inskrift af
riksdrotset Per Brahe, vittnande om att Gustaf Vasa
som yngling planterat den eken.

Länge sutto vi under denna ek; i dess väldiga krona,
som brottats med ett halft årtusendes stormar,
sjöngo nu årets fåglar, dess grenar, senfulla och
knotiga, tycktes sträcka ut sig i beredskap att
trotsa ännu kommande sekler, fast deras lemmar liksom
sammanhållas af jernband, som vuxit in i sjelfva
veden på flere ställen, och ur det rika löfverket,
hvilket liksom en konungamantel omhöljer den väldige,
hörde vi detta naturens valspråk tolkas: "Lifvet är
evigt i vexlande former.»

Men mitt sällskap ville ej blott se denna ek; det
ville – på återvägen – förnimma något mera om ekar
i allmänhet. Jag började då med att för det uppläsa
Louis de Geers
präktiga skildring af våra skogsträd, der
han så vältaligt karakteriserar trädets yttre
som landskapsbild. Är boken söderns behagsjuka,
afundsjuka drottning, under hvars all sol uteslutande
skugga och under hvars affallna, snart förruttnande
blad blomsterverlden förqväfves, och som, svällande
och yppig, men saftlöst glänsande stofferar ut sig
liksom med utspänd krinolin, men för öfrigt är –
liksom skogsrån – tom och innehållsfattig, så är
eken medveten af sin konungsliga, på kraft fotade
värdighet, som icke ens förutsätter medtäflare att
frukta, och sträcker ut sina starka grenar genom
skogen, skyddande de lägre varelserna under sig,
herrskande öfver alla. Det finnes ekar öfver hela
jorden, men knappast någon, hvars ved är hårdare
än den svenskas. Här hafva vi tvenne former, som
Linné förenade till en art, hvilka han gemensamt
kallade Quercus Robur; men emedan den formen
(Qu. sessiliflora), som har ollonen samsittande utan
fruktskaft, längre öfver

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0212.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free