Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eken - Rättvisa åt åsnan, aktning för gåsen! (Om ordspråk) Renh. Carlén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
denna durabla karakter, som redan dess yttre antyder,
denna seghet i kampen för sin tillvaro, hvarom hela
dess historia vittnar. Dess frukter äro blott indirekt
närande för menniskan, men liksom i förargelsen
att ej få vara det, frambringar den ofta, och vissa
sydeuropeiska arter i synnerhet, rikligen på sina
ungqvistar och blad ett slags falska frukter,
liknande hudutsvällningar; och det är kanske med
något af dessa ekens galläplen, till svart vätska nu
upplösta, jag här hopskrifvit
något af det jag i korta drag omtalade för mina
vänner, som med anledning af Gustaf Vasas ek vid
Rydboholm ville höra något om eken i allmänhet,
och dervid antydt, huru man äfven på den analytiska
metoden, genom att först uppfatta bilden hel och
derefter betrakta den i dess detaljer, kan förvärfva
sig en kunskap, som åtminstone är en antydan om huru
naturforskaren söker sanningen.
A.
Rättvisa åt åsnan, aktning för gåsen!
Ordspråk och häfdvunna liknelser äro, i allmänhet
träffande, men det fins dock sådana, som äro
motsatsen; och det är besynnerligt, att de kunnat
fortlefva generation efter generation, oaktadt deras
oriktighet åstadkommer en uppenbar orättvisa.
Det är väl med dem som med fördomar i allmänhet,
de slå djupa rötter, bli gamla och äro svåra att
utrota, derför att mängden af folk, ej af brist på
omdömesförmåga utan af tankelättja, hellre eftersäga
hvad de af andra hört, än besvära sig med egen
undersökning.
Hvilken stor orättvisa har icke blifvit begången
t. ex. genom att göra åsnan och gåsen till symboler
för dumhet!
»Det är en riktig åsna till karl!»
»Hvilken gås hon är!» – Så har det låtit tanklöst
sekel igenom.
Det var »skapelsens herre» sjelf, som den gången
var dum och okunnig om, att begge dessa djur ega en
ovanlig klokhet förenad med mod och ömsinthet.
Ett helt slägte af ädla varelser, hvilka menniskan
alltid prisar just för den klokhet och det goda
omdöme, de så ofta visa, tänker här raka motsatsen
mot menniskan.
Om hästar gå på bete tillsammans med en åsna, så vända
de sig alltid till henne, liksom detta förstod sig
af sig sjelft, icke blott då de behöfva något råd,
utan äfven när de ha behof af en anförare; och åsnan
ställer sig ock helt naturligt i spetsen för dem,
för dem till grinden och öppnar den åt dem, eller
för dem till den del af häcken eller stängslet,
der de lättast kunna bryta sig igenom.
En herre egde en utmärkt vacker och stor, hvit åsna,
som fattat en särdeles stor tillgifvenhet för sin
egare. Vid besöken hos en vän, till hvars egendom
han red på sin åsna, lät han sonen i huset, en ung
gosse, ofta förlusta sig med en ridt på den långörade
favoriten. Gossen och åsnan kommo väl öfverens; men
en dag, då han var ute på sin vanliga lustridt, fick
åsnan vid en krökning af vägen se sin husbonde stå
på stallgården. Genast vände hon om och trafvade af
till stallet, trots gossens alla ansträngningar att
med betslet hejda henne. »Lycka är – tänkte gossen –
att vi snart ha en stor och tung grind; der skall du
då stanna.» Ja, hon stannade, men hvarför? Grinden
var stängd genom en träregel, med en repstump fästad
vid grindstolpen. Åsnan tog med sina tänder fatt i
repet och drog derpå helt lugnt från regeln, lemnande
den dinglande vid stolpen, sedan stack hon nosen
behändigt mellan stolpen och grinden, stötte upp den
senare och spatserade igenom samt trafvade på igen,
tills hon kom till sin herre på stallgården, der hon
med pojken på sin rygg tvärt stannade och skriade
ett ljudligt »hi-åh» af triumf.
Hvad envisheten angår, för hvilken åsnan – äfvenledes
orättvist – beskylles, så utgör den just ett af
bevisen på hennes goda hufvud. Hon förstår bättre än
de flesta djur att bedöma, om man fordrar för mycket
af henne, och låter ej som andra fyrbeningar tåligt
hundsfottera sig, utan illa behandlad sätter hon sig –
merendels dock blott passift – till motvärn. Tacksam
för visad vänlighet nöjer hon sig med ytterst magert
kosthåll, blott det åtföljes af god behandling
för öfrigt.
Väl vore, om det funnes bra många åsnor på två ben;
då skulle det gå mycket förnuftigare och fredligare
till i
verlden, och uttrycket »otack är verldens lön» skulle
aldrig hafva blifvit ett ordspråk.
Hvad gåsen beträffar, så skall den, som vill göra sig
besvär med att observera henne i hennes familjlif,
nog finna, att hon förtjenar att framställas som
föredöme i stället för åtlöje för menniskan.
Under det gåsen ligger på ägg, håller sig hanen tåligt
i närheten och försvarar henne med största mod mot
alla obehagliga besökare.
En ung, morsk och påflugen tupp anföll en gång helt
plötsligt en gås, som låg på ägg. Han hann att såra
henne och förstöra ett af hennes ägg, innan hennes
vakthafvande kavaljer hade ens anat att något så
oridderligt kunde försökas. Men nu blef det annat af.
Den med rätta vredgade äkta mannen grep unga herrn
i hans granna halskrage och gaf honom ett godt kok
stryk inför sin förolämpade makas ögon, men icke nog
dermed, han drog med våld den med näbb och sprattlande
ben protesterande tuppen till en närbelägen dam och
doppade honom flere gånger i det af hans slägte så
afskydda elementet, så att unga herr Gallus var
på vippen att mista andan; slutligen släppte han
honom våt och sönderhackad – en ömkelig syn, mot
då han öfvermodigt kom sprättande i hela glansen af
regnbågens alla färger.
Då en gås så tappert har försvarat sin maka,
återvänder den till henne med struttande gång och
högburet hufvud, flaxar med vingarna och förkunnar
gällt och sjelfförnöjdt sin triumf, under det hon
emottager sin chevalereske försvarare såsom en hjelte
bör emottagas, med all den vördnad och beundran,
med hvilken de svaga betrakta de starka som försvara
dem. Modig försvarare af sin maka, är gåshanen henne
huld och trogen och framstår i fåglarnas äktenskapliga
lif såsom en vacker motsats mot den lättfärdiga ankan
och den liderlige tuppen.
Äro nu dessa drag bevis på dumhet?
Jemför gåsen med andra djur, och hennes klokhet och
försigtighet framstå så mycket tydligare.
Knappast något annat djurslägte har så ypperligt
hörsel-, syn- och luktsinne som vildgåsen. Att fånga
henne är nästan omöjligt.
Och huru försigtig är icke den tama gåsen!
Man kan t. ex. köra öfver en gris, en hund, en katt,
en höna, äfven en dufva, under det att det knappt är
möjligt undvika att köra öfver en anka, men aldrig
en gås.
Huru lätt är det ej att få en höna till att ligga på
andra ägg än sina egna – hon märker ej skilnaden. Icke
så med gåsen. Sällan eller aldrig kan man narra henne
till detsamma.
En besynnerlig men fullt sanningsenlig händelse, som
bekräftar ofvanstående, omtalas af en mejeriflicka,
som ock hade fjäderfäet om hand. Hon tyckte det
vara skada, att en så stor fågel som en gås skulle
förslösas, som hon uttryckte sig, på blott några få
ägg. Hon blandade derför några ankägg bland gåsäggen,
men då gåsen kom för att ligga, letade hon noga
ut alla ankäggen och kastande bort dem lade hon
sig stolt på sina egna. Följande dag bar flickan
dit flere ankägg, lade några i midten och blandade
de andra så bland gåsäggen, att hon var säker på,
att ingen gås skulle märka listen. Men hon hade gjort
upp räkningen utan värden. Lugnt och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
