- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
211

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rättvisa åt åsnan, aktning för gåsen! (Om ordspråk) Renh. Carlén - Oberstein

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

bestämdt spatserade gåsen rundtomkring sitt äggbo,
afskiljande, alltsom hon framskred, hvarje främmande
ägg, och sedan, men icke förr, återtog hon sina
moderliga pligter. Fru gås vann en lysande seger,
och den besegrade mejeriflickan försökte icke vidare
några knep emot henne och erkände, att hon funnit
sin öfverman i en gås.

Och nu ett bevis bland många på mod och ömsinthet i
förening hos gäss. Händelsen är fullkomligt sann.

Flere gäss voro församlade nära en lada och plockade
der upp sädeskorn, då en liten sparf plötsligt
infann sig bland dem – en oförarglig liten varelse,
som godtroget hoppade omkring midt ibland fåglar,
hvilka måste hafva synts för honom så jättelika som
elefanter för oss, men ändå ej ingåfvo honom någon
fruktan att någon af dem skulle vilja göra honom
något ondt, eller ha något emot, att äfven han tog
sin lilla bit af de Guds gåfvor, som så aptitliga
lågo der rundtomkring. Gässen formerade icke någon
närmare bekantskap med den lille objudne gästen,
men läto likgiltigt saken passera, och tiden förgick
rätt behagligt. Ack! den lille sparfvens glädje och
de godmodiga gässens milda bifall till denna glädje
fick ett hastigt och grymt slut.

Högt upp i luften hade en hungrig hök bevakat det
ätande sällskapet, och då han tyckte att sparfven hade
fyllt sig nog med korn för att bli en läckerbit för
en epikuré, störtade han ned och grep med sina grymma
klor det darrande, hjelplösa offret. Nu intet hopp mer
– den stackars lille sparfvens död var beseglad! – Ej
så! – En stor och stolt gåshane, som några sekunder
förut förtroligt ätit tillsammans med den lille
olycksfågeln, störtade ridderligt blixtsnabbt fram,
flög rakt upp i luften och gaf höken ett så väldigt
hugg med sin näbb, att denne föll sanslös till marken.

Då den starka höken föll ned utan sans, skakade den
svaga sparfven sina ruggiga fjädrar, qvittrade sin
lilla hymn af tacksamhet för sitt lifs räddare och
flög sakta sin kos.

Styrka och mod äro ändå herrliga saker, och
använda till oskuldens skydd utgöra de den sanna
ridderligheten bland så mycket annat kram, som
oförskämdt seglar under dess ädla flagga.

Sökte nutidens riddare att likna gåshanen, skulle
den falska flaggan försvinna som en molntapp för
junivinden, och tyranniet snart vara blott ett minne
på jorden.

Hafva åsnan och gåsen blifvit förtalade, så har
papegojan åter fått en alltför mild dom.

»Hon sladdrar som en papegoja,» innefattar hela
klandret, och dock fins det knappast något djur så
i onödan maliciöst som en papegoja.

Med en stor färdighet att eftersäga ord förenar denna
fågel den mer förvånande förmågan att kunna nästan
logiskt ge uttryck åt sina tankar.

Icke blott af berättelser utan af egen erfarenhet
känner författaren detta. För några år sedan vistades
han en sommar i London och hade då som djurvän sitt
stora nöje af att tillbringa dagen i Zoological
Gardens, denna stad af djurboningar, der allt göres
för djurens trefnad, så att den här oundvikliga
förlusten af friheten ej tycks ha beröfvat dem
deras glada lynne. Det året var papegojornas antal
särdeles stort, hvilket vill säga mycket, då man vet,
att verldens första sjöfarande nation sätter en ära
uti och naturligtvis lättast förmår – ofta i form af
presenter in natura – att öka denna djursamling.

Vackra dagar fick papegojsällskapet hemta frisk luft
ute i det gröna, alla med fina jernlänkar fästade
vid horisontella
trästänger. Konversationen dem emellan var särdeles
animerad fast något hetsig, emedan alla damerna
pretenderade att samtidigt få hålla tal, och ingen
ville höra på den andra
tout comme chez nous autres animaux.
Naturligtvis gör sig ingen besvär med att lära
någon viss bland dessa hundratal att eftersäga ord
och meningar, och dock får man ofta se och höra
en befjädrad miss t. ex. vid åsynen af unga gossar
behagsjukt rista sin eleganta, naturliga chignon
och utropa: »Charley! How do do?
[1]
Charley! How are you?» (Kalle, hur står det till?)

En i allmänhet vresig papegoja hade utan ringaste skäl
fattat synnerlig ovilja för sjelfva herrn i huset.
Hon gjorde allt för att förtreta honom med sin fula
mun – hade jag så när sagt, ty ur hennes näbb utgingo
idel fula ord.

Sonen i huset, en liten gosse, hade en gång begått
något fel, hvarför fadren till straff befallde honom
att lemna rummet. Gossen var på väg till dörren,
då papegojan högt och trotsigt ropade till honom:
»Janne, gå inte! – ha! ha! Jag skulle inte gå! –
Janne, gå inte! – Jag skulle inte gå – ha! ha!
– Jag skulle inte gå! – Jag skulle inte! Jag skulle inte.»

En dylik försmädlig papegoja tillhörde en fru, som för
sjuklighet icke kunde komma ur sina rum. Församlingens
prest brukade derför utlägga och förklara bibeln
enskildt för henne i hennes bostad. Under pastorns
tjenstledighet en gång bad hon den främmande
vikarien besöka sig. Han kom, och liksom den förre
höll han bibelförklaring för den sjuka frun. Just
som han slutat, utropade en hes och sträf röst:
»Tro’n inte! tro’n inte!» Den främmande pastorn blef
ytterligen förvånad och generad, men då frun pekade
på papegojan i en vrå, kunde han ej annat än skratta
och förklara, att papegojan gett hans extemporeringar
den skarpaste kritik de någonsin fått.

»Hon sladdrar som en papegoja.» Hvarför ej så gerna
»han»? Nutidens qvinnor äro ingalunda mer talträngda
än männen. Tänk efter, hur det går till vid alla
våra meetings, från riksförsamlingen till den minsta
kommunalstämma! Hvilken massa af lika betydande ord
och utslitna fraser!

Författaren har hört engelsmän säga: »Hvilken skada
att svenskarna skämma bort sitt vackra språk genom
att i skrift och i synnerhet i tal hopa synonymer
ända till löjlighet!»

Engelsmännen, som ha omkring tre synonymer mot
en vår, använda dem sparsamt och med urskilning,
och är detta en af orsakerna, hvarför af alla
moderna språk engelskan mest och bäst liknar det
gamla romarspråket. Och dock har svenskan i icke
obetydlig grad på samma gång latinets kraft och den
vekare italienskans melodiösa skönhet.

Vi prata onekligen nu för tiden en smula för mycket så
i tal som skrift, men få trösta oss med, att några
fel måste tiden såsom allt menskligt ha, då tiden ej
annat är än menniskorna i tiden.

För öfrigt är detta en lapprisak i jemförelse med
de stora framsteg tiden gjort och gör, icke blott för
lifvets beqvämlighet, utan i synnerhet för menniskans
förädling, i trots af olåten från de papegoj naturer,
som aldrig tröttna att omsarga de från beslägtade
naturer ärfda, lika enfaldiga som osanna uttrycken
»tiden är ond», »tiderna försämras». Om dem som så
döma öfver tiden kan man i sanning säga, att med
seende ögon se de icke, och med hörande öron höra
de icke Guds första, välsignelsebringande bud till
jorden: »Varde ljus!»

Reinh. Carlén.


Oberstein.

Den lilla staden Oberstein är ändpunkten för de
vanliga turistutflygterna uppåt, Nahe
[2]
och tillika kulminationspunkten för de sköna utsigter,
som den herrliga dalnejden erbjuder. Den resande,
som redan vid Münster am
Stein från höjden af Sickingens arfgods blickat ned på
en tafla af hänförande skönhet, hvilken längre fram
vid slottet Daun förnyar sig med något större ram,
öfverraskas likväl af Obersteins romantiska läge,
så snart tåget fört honom genom


[1] Bruklig förkortning af how do you do.
[2] Nahe är en biflod till Rhen och utfaller vid Bingen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0215.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free