Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Oberstein
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tunneln under de så kallade »Fallna klipporna». Nyss
den djupa klippdalens dunkel, här med ens
den vidsträckta utsigten öfver det soligaste
landskap. Till höger nere i djupet de »Fallna
klipporna», som en gång för årtusenden sedan störtade
ned från höjden, och mellan eller under hvilka en
liten koja funnit plats nog att slå sig ned; längre
upp, de väldiga, grå melafyrklipporna, hvilkas höjder
krönas af de båda slotten Oberstein. Mot denna dystra
romantik af klippor och ruiner afsticka helt vänligt
de gröna ängar och skogar, som i en vid krets sträcka
sig mot söder och vester och hvilkas lägsta delar
genomströmmas af floden Nahe, vid hvilken den lilla
staden innästlat sig.
Oberstein.
Den allestädes närvarande Bædeker fäster här
uppmärksamheten vid två saker: först på de berömda
agatsliperierna och sedan på den i klipporna inbyggda
gamla slottskyrkan. Den senare är verkligen ett unicum
i sitt slag. Något liknande ser man visserligen äfven
i Rhônedalen vid den lilla
staden S:t Maurice: ett litet kapell, som likt ett
svalbo hänger högt uppe bland de grå klipporna,
hvilka stupa ned i dalen; men detta är en temligen
stor kyrka, som rymmer nära tusen personer och
på så sätt inbyggd i de urhålkade klipporna, att
endast framsidan träder ut, med fönstren och tornet
synliga från dalen. Äfven det inre af denna sällsamma
kyrka företer en märkvärdighet, en evigt springande
källa, som vidt omkring lemnar det ypperligaste
bergvatten. Motivet till denna egendomliga
klippbyggnad är åter den gamla visan om svartsjuka
och ånger. För åttahundra år sedan lefde, så berättar
sagan, här på borgen Oberstein två bröder af helt
olika natur. Wyrich, den äldre, var mörkögd och
svartskäggig, af slutet och dertill häftigt sinnelag;
den yngre var blåögd och ljuslockig, mild och from
samt en vidt beryktad sångare och harpospelare. Trots
denna olikhet i skaplynne lefde de båda bröderna i
endrägt och sämja, till dess qvinnokärlek
kom och inkastade tvedrägtens fackla i deras
borg. Bertha, dottren till borgherren på Lichtenberg,
blir föremålet för deras gemensamma kärlek, som den
ene likväl omsorgsfullt döljer för den andre. Men den
blonde Apollosonen vinner med sina verser den sköna
riddarfrökens hjerta, och en afton kommer han hem
och underrättar brodren om sin trolofning. Denne, som
gripes af svartsjukans demon, lägger brottslig hand
på den gynnade medtäflaren, släpar honom till fönstret
och störtar honom ned i brådjupet, så att hans blonda
hufvud krossas mot klipporna. Nu följer den andra
akten af grundläggningsdramat: brodrens ånger, en
vallfärd till Rom och den helige fadrens befallning
till den botfärdige att låta inbygga en kyrka i den
klippa, som varit vittne till hans dåd. Brottslingen
lyder denna befallning och försonar sin skuld; och
sålunda blickar den lilla kyrkan än i dag från den
höga klippan ned i den vänliga dalen derunder.
Förbi denna kyrka går vägen först till spetsen
af den
klippa, hvari denna blifvit inhuggen. Der qvarstår
ännu af det gamla slottet, som en gång beboddes af
de två bröderna, ett högt rundt torn, som är ytterst
förfallet och när som helst kan störta – och ve då
de små husen, som omisstänksamt och förtroligt hafva
ställt sig vid dess fot! I en mängd krökningar stiger
vägen högre och högre uppåt till det så kallade nya
slottet, som, icke heller det, numera presenterar sig
annorlunda än som en ruin. Ännu år 1853 beboddes det
likväl af nio hushåll, allesamman fattigt folk. Men
en vinternatt visade sig ett starkt sken på slottet,
det växte snart till flammande lågor, som spredo
ett klart ljus öfver hela dalnejden, och på andra
morgonen var äfven det nya slottet en ruin, liksom
det gamla. Den anblick, som man har ifrån platsen der
uppe, kan nästan jemföras med utsigten från slottet
Heidelberg. Sjelfva ruinen, hur mycket intresse den
än väcker hos åskådaren med sina igenvuxna salar, sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
