- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
214

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Oberstein - Ansgarii monument på Björkö. -g.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

mångfaldiga nischer, utbyggnader och raserade torn,
utbärdar visserligen icke denna jemförelse med
Tysklands mest berömda slottsruin; men utsigten
derifrån öfver den långsträckta dalsänkningen,
som genomflytes af Nahe, längs hvilken
den lilla staden utbreder sig, erbjuder, som sagdt,
en märklig likhet med det panorama, som öppnar sig
från Heidelbergs stolta ruiner.


Ansgarii monument på Björkö.

Den 28 November 1830 begick svenska kyrkan en jubelhögtid,
den första i sitt slag inom Svea bygd och som först
efter tusen år, måhända aldrig, skall återkomma:
den afsåg nemligen att fira kristendomens införande
i Sverige 830 genom munken Ansgarius.

De nordiska vikingarnas vilda härjningar hade
spridt allmän förskräckelse öfver hela Europas, ja
öfver en del af Afrikas kustländer. Carl den store,
frankernas konung, longobardernas, bäjrarnes och
sachsarnes besegrare, den spanska kristenhetens
förhoppning, avarernas skräck, Medelhafsöarnas och
den romerska kyrkans skyddsherre, egde blott en suck
öfver dessa nordiska »röfvares och äfventyrares»
ofog. Hans efterträdare, kejsar Ludvig den fromme,
sammankallade 817 ett möte i Aachen, för hvars
öfverläggningar nordens omvändelse till kristendomen
var föremålet. Såsom vilkor för sitt bistånd åt den
från sin tron fördrifne danske konungen Harald Klack
fordrade kejsar Ludvig att han skulle låta döpa
sig tillika med hela sin svit. Ludvig stod sjelf
fadder vid den landsflyktige jutske konungens dop,
som förrättades i Mainz 826 af stadens erkebiskop
Ottokar. På detta sätt inleddes missionsverksamheten
bland danskarna. Från konung Björn på Håga (eller
på Högen), konung Emund den förstes medregent och
broder, kommo ett par år senare svenska sändebud till
kejsaren för att begära undervisare i kristna läran,
för hvilken svenskarna genom hemkomna ledungsfarares
och kristna fångars berättelser fattat tycke. Munken
Ansgarius, på den tiden föreståndare för en
missionsskola i Danmark, blef nu missiverad till
Birka, dit han anlände på hösten 829, och der han
under det följande året förkunnade evangelium med den
framgång, att sjelfva ståthållaren i staden, Hergeir,
antog den nya läran och på egen grund uppbyggde det
första kristna tempel i vårt land.

I början af år 831 lemnade Ansgarius Sverige för att
intaga det af kejsar Ludvig inrättade erkebiskopssätet
i Hamburg, hvilket biskopsdöme, utom några tyska
orter, skulle omfatta hela norden. Det var sålunda
det största biskopsstift, som någonsin funnits i
Europa. Påfven Gregorius IV gillade och stadfäste
den kejserliga utnämningen, sände Ansgarius pallium
och biskopsmössan samt förordnade honom till sin
legat öfver allt folk »i norr och öster». På grund
af denna utnämning kan Ansgarius anses för den förste
erkebiskop i Sverige.

Under styrelsen af de delar af hans vidsträckta stift,
som lågo honom närmast, glömde han icke den späda
hjord, han samlat och bildat i vårt land. En Gautbert
förordnades af honom till svenska kyrkans öfverhufvud
under namnet Simon och afreste i sin systerson
Nithards sällskap samt med påfvens och kejsarens
bifall till Birka, der de blefvo vänligt mottagna
af konung Björn samt bedrefvo med mycken kraft sitt
omvändelseverk. Då våra missionärer någon tid vistats
på platsen uppstod dock, i följd af den religiösa
söndringen, ett upplopp i staden, hvarvid biskop
Simons hus blef plundradt samt hans medbroder och
anförvandt Nithard – Sveriges förste martyr – i hans
åsyn mördad. Biskopen sjelf blef med sitt folk lagd
i bojor och såsom landsflyktig förd öfver gränsen.

Efter dessa våldsgärningar var Sverige i sju år utan
lärare. Ehuru vid denna tid sjelf hemsökt af svåra
pröfningar (hans
erkebiskopssäte Hamburg blef nemligen sköfladt
af nordiska vikingar och hans inrättningar på
andra tyska orter förstörda af verldsligt sinnade
länsherrar), hade Ansgarius dock äfven härunder
tänkt på vårt fädernesland och till Birka afsändt
eremiten Argarius; men denne stannade der endast
så lång tid som behöfdes för att till en kristlig
hädanfärd bereda den på sitt yttersta liggande
fromme ståthållaren Hergeir. Med denne ädle man
föll den kristna sakens bästa stöd, och efter hans
bortgång hotade det gamla mörkret att åter inbryta. Då
rustade sig den oförskräckte och varmt nitälskande
erkebiskopen till en ny svensk resa. Försedd med ett
rekommendationsbref från konung Ludvig den tyske
och i sällskap med ett sändebud från konungen af
Danmark begaf sig Ansgarius mellan åren 850 och 860
för andra gången till Birka och sökte audiens hos
konung Olof Björnsson, Erik Väderhatts medregent. Vid
första företrädet, som blott med möda beviljades
honom, blef han mottagen med en köld som gränsade
till motvilja, men några dagar derefter hade han den
nåden att se konungen på middag. Vid detta tillfälle
bragtes den kristna angelägenheten på tal, och sedan
några lämpliga skänker, hvilka konung Ludvig medsändt,
blifvit konungen förärade, förklarade denne, att han
för sin del icke vore obenägen för saken; »men»,
sade han, »svenskarna äro ömtåliga om sin frihet;
Gautbertska upproret är ännu i färskt minne; man
måste vädja till gudarna och folket.» Appellen till
gudarna skulle ske genom lottkastning: beslutet härom
kunde visserligen betraktas såsom en framgång, men det
var i sjelfva verket att sätta mensklighetens högsta
och vigtigaste angelägenhet på spel. Medan rådet och
landets äldste skramlade med tärningarna stod Ansgarii
kaplan och biograf Rimbert vid altaret och välsignade
sakramentet, darrande af oro öfver utgången; men
Ansgarius intalade honom mod och hopp. Då slagningen
strax derefter verkställdes under bar himmel, stod
Ansgarius på afstånd och bad; men då han väcktes ur
sin andakt, hade kristendomen redan vunnit partiet.

Derpå föredrogs saken på ett landsting inför den
samlade menigheten. Tankarna voro att börja med mycket
delade, men på en vördig gråhårsmans framställning,
hurusom många ibland dem emottagit den främmande
gudens hjelp, så ofta han blifvit anropad, och
hvilken fördel det skulle vara att i egna hemvist
erhålla en undervisning, som dittills med faror och
besvärligheter måst köpas i främmande land, biföll
folket slutligen den kristna lärans obehindrade
förkunnande. Sedan ett dylikt ting med samma framgång
blifvit hållet i Göta rike, lemnade konung Olof en
plats i Birka för en kyrkobyggnad, och Ansgarius
erhöll dessutom tillåtelse att uppbygga kyrkor,
tillsätta prester och döpa alla som det önskade.

Äfven efter sin sista afresa från Sverige höll
Ansgarius allt fortfarande ett vaksamt öga på den unga
svenska kyrkans angelägenheter, och ända till de sista
stunderna af hans lif utgjorde nordens omvändelse
dag och natt föremålet för hans tankar och samtal.

Ansgarius afled kyndelsmessodagen år 865, sextiofyra
år gammal, i Bremen, dit hans erkebiskopssäte efter
Hamburgs förstöring blifvit flyttadt.
[1] Efter sin
död blef han upptagen bland helgonens antal och hade
under katolska tiden sin årliga fest i Tyskland,
Danmark och Sverige; men efter reformationen råkade
han i samma förgätenhet här i norden som alla de andra


[1] Född af förnäm slägt i Picardie i Frankrike
den 8 September 801, hade Ansgarius, som tidigt
visade ett religiöst svärmiskt sinne, erhållit sin
uppfostran i Corbey, ett benediktinerkloster mellan
Péronne och Amiens. På sitt nittonde år blef han
öfverlärare vid S:t Petri skola i Corbey, sålunda
delande sin tid mellan undervisning och fromma
betraktelser. Vid denna tid anlades ett munkkloster
vid Weserfloden i Westphalen och Paderborns
församling, hvilket erhöll namn af det nya Corvey,
emedan dess befolkning var en utskickad koloni från
det gamla vid Sommefloden. Ibland dessa nybyggare
var Ansgarius, som på en gång här var öfverlärare
vid skolan och klosterkyrkans predikant. Härifrån
kallades han af kejsar Ludvig den fromme vid 25 års
ålder till apostlaembetet i norden.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0218.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free