Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ansgarii monument på Björkö. -g. - Jordens forntid och framtid. Efter K. A. Zittel. II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
helgonen, så att, då hans lefnads stora bedrift skulle
firas, en af hans minnestecknare sanningsenligt kunde
säga att icke hälften af Sveriges inbyggare kände
Ansgarii namn. Genom nämde fest framdrogs det ur
sin oförtjenta glömska, och 1830 års millienarfest
innefattade sålunda tillika ett försoningsoffer åt
nordens förste apostels skugga.
Den härigenom i hvarje svenskt hjerta väckta
tacksamma hågkomsten har erhållit ett varaktigt
yttre vittnesbörd i det monument, af hvilket vår
teckning framställer en afbildning, och hvartill idéen
uppstod i närmaste sammanhang med tusenårsfesten. För
insamling af medel till uppresande af denna minnesvård
påbjöds en allmän kollekt, och de på detta sätt
sammanbragta medlen, omkring 1,750 riksdaler banko,
voro för ändamålet tillräckliga. Kongl. Maj:ts
stadfästelse på ritningen till monumentet är daterad
den 7 Maj 1834, således på månaden jemt ett tusen
år efter Ansgarii erkebiskopsutnämning. Monumentet
intog samma år sin bestämda plats på Björkö i Mälaren,
hvilken ö tillhör Adelsö församling i Stockholms län
och är belägen tre mil från hufvudstaden.
Orsaken, hvarför Ansgarii-monumentet blifvit upprest
på nämde ö, är den förmodan flere af våra äldre
fornforskare
med anledning af namnlikheten hyst, att Björkö
skulle vara detsamma som Birka. De arkeologiska
undersökningar, som på den allra sista tiden blifvit
anställda på denna intressanta ö, hafva åtminstone
icke vederlagt denna förmodan: man finner der en
jordareal af tolf tunnland uppfylld med en oerhörd
massa afskräde efter menskliga måltider samt ett par
stora fält bokstafligen öfversållade med ättehögar
och stensättningar, det ena som det andra antydande
en synnerligt manstark befolkning, det hela mot
landsidan kringgärdadt af befästningar. Der saknas
icke ens den för det gamla Birka karakteriserande
andra borgen, i hvilken invånarne och köpmännen
vid fiendtliga öfverfall togo sin tillflykt och
offrade åt sina gudar för att få hjelp mot faran:
det är just det, af en ringmur skyddade höga berg,
på hvilket Ansgarii-monumentet är upprest.
Det af ett jernstaket omgifna monumentet håller med
fotställningen sex och en half alnar i höjden och
är af finhuggen granit. Midt i korset står årtalet
»DCCCXXIX» och i ringen följande inskrift: »Minne
af Angarius, christendomens apostel i norden.»
Nederst står: »Upprest MDCCCXXXIV.» På frånsidan af
ringen står: »Medan I hafven ljuset, tron på ljuset,
att I mågen blifva ljusets barn», och i midten:
»Joh. XII. 36.»
-g.
Jordens forntid och framtid.
Efter K. A. Zittel.
II.
Tänka vi oss jorden såsom en eldkula i flytande
form, omgifven af en glödande atmosfer, ila fram
genom den iskalla himlarymden, hvars temperatur
enligt astronomernas antagande skall vara mellan
-50° och -100° Cels., så måste en tidpunkt inträda,
då vissa ämnen och föreningar, allt efter måttet af
deras olika smältningspunkt, började stelna.
Då måste småningom en skorpa bilda sig, i
hvilken ämnena aflagrade sig allt efter sin tyngd
eller smältningsgrad. Men med stelningen var en
sammandragning ovilkorligt förbunden och derigenom
stördes jemnvigten mellan den smälta kärnan och det
stelnade höljet. I sjelfva skorpan uppstodo blåsor
eller stora tomrum, såsom vi se hos en stelnad
metallkula, eller ock utöfvade det sammankrympande
skalet ett tryck på det inre. Den inneslutna smälta
massan sökte befria sig från omhöljet och understöddes
häruti genom solens och månens dragningskraft,
hvilken särdeles i början måste utöfvat ett starkt
inflytande på den tunna skorpan. Vid tilltagande
tjocklek hos den senare blefvo förmodligen utbrotten
sällsyntare, men jordinnandömets reaktion mot den
stelnade skorpan fortfor, och förorsakade att vissa
delar höjde sig, hvilket så mycket säkrare måste
åtföljas af en motsvarande sänkning på ett annat
ställe, som skorpan verkligen der och hvar brast och
bildade å ena sidan höjder, å andra sidan dalar. Så
låta måhända förklara sig de första ojemnheterna å
jordytan, bildningen af de äldsta bergsträckningarna
och lågländerna, hvarefter andra krafter, bland hvilka
den vigtigaste var vattnet, sedermera öfvertogo den
vidare utbildningen.
Man kan med temlig visshet antaga att jordatmosferen
ursprungligen innehållit andra nu i den fasta
jordskorpan aflagrade ämnen, såsom chlormetaller, men
helt visst innehöll den, äfven sedan dessa föreningar
redan voro stelnade, en från vår nuvarande lifsluft
mycket afvikande sammansättning.
Allt vatten omgaf ursprungligen jorden i en mycket
tät vattenång-atmosfer, som först småningom afkyldes,
nedstörtade i heta regnskurar och efterhand samlade
sig i befintliga fördjupningar. Men äfven efter sedan
de varma hafven och sjöarna uppstått, innehöll luften,
på grund af den högre temperaturen, mera vattenånga
än nu, och gjorde den dåvarande atmosferen tyngre
och mera dunstfylld.
Det låter äfven bevisa sig, att luften då för tiden
innehöll mera qväfve och kol än nu. Dessa båda
ämnen bilda
jemte syre och väte de väsentligaste beståndsdelarna
af den atmosferiska luften och äro absolut
nödvändiga för växternas och djurens lif. Nu
befinnes kolet hufvudsakligen bundet med syret i
form af kolsyregas och blir såsom sådan upptaget och
förbrukadt af växterna. Kolet bibehålles och tjenar
till växtcellernas bildning, men syret blir deremot
till största delen fritt och återgifves åt luften. Men
för djurverlden är just syret lifselementet; detta
behöfva de för respirationen, under det kolsyran
afgifves vid hvarje andetag och efter döden genom
förruttnelsen. Så understödja växter och djur
ömsesidigt hvarandras existens och hålla de båda
elementerna i oupphörligt kretslopp.
Vore likväl växtverlden uteslutande hänvisad till
djurens afsöndring af kolsyra, så skulle utan
tvifvel vår vegetation bära en mycket sorglig
prägel. Men lyckligtvis existera äfven andra
ymniga källor för denna vegetabiliska lifsgas. Ur
vulkanerna, gaskällorna o. s. v. utsänder jordens inre
oupphörligen stora massor af kolsyregas i atmosferen,
hvilka omedelbart komma växtverlden till godo. Icke
mindre betydliga äro de qvantiteter, som tillföras
luften genom förbränning af kol, ved, torf och äfven
kalk. Ensamt den årliga stenkolskonsumtionen lemnar en
kolsyrekälla af 304 milliarder kubikmeter gas, hvilken
dock till största delen konsumeras af växterna, enär
ingen tillökning af kolsyremängden i atmosferen eger
rum, emedan luften då skulle bli nästan dödande för
de flesta djur.
Geologerna intyga att alla fossila brännämnen såsom
stenkol, brunkol, torf, petroleum o. s. v. äro
af organiskt ursprung och att vegetationen under
tidigare jordhistoriska perioder icke allenast var
yppigare utan äfven sträckte sig till regioner, som
nu för tiden äro begrafda under evig snö och is. När
derföre under jordens första utvecklingsstadier den
höga temperaturen uppställde ett okufligt hinder emot
växternas och djurens existens, så måste vi antaga
att de kolossala massor af kolgas, hvilka sedermera
genom organisk verksamhet nedlades i jordlagren
ursprungligen funnos utspridda i atmosferen. Men
detsamma gäller äfven om af kalk, magnesia och andra
ämnen bundet kol, hvilket bortgår vid förbränning
och derföre ursprungligen likaledes måste hafva
varit fritt.
Men en gång måste kolkällorna utsina. En gång skola
alla stenkols- och torflager vara utbrända; likaså
skall, vid jordens tilltagande afkylning, vulkanerna
och gaskällorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
