Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jordens forntid och framtid. Efter K. A. Zittel. II. - Förbi! a-B-c.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
arbeta svagare eller alldeles slockna. Upptoge nu
vegetationen all kolsyra, så vore visserligen
ett tillstånd af jemnvigt tänkbart, ty då skulle
växtverlden åter nödgas afgifva den; men det finnes
äfven andra kolätare, nemligen stenarna. Atmosferen
förlorar ofantligt mycken kolsyra genom bildningen
af olika stenarter, olösliga karbonater, samt genom
afsöndring af kolsyrad kalk i skal- och skelettdelar
af otaliga djurorganismer såsom rhizopoder, koraller,
skaldjur, kräftor o. s. v.
Minskningen af kolsyra i atmosferen måste derföre
ständigt fortfara och denna gas skall slutligen
försvinna jemte allt organiskt lif.
Till samma resultat komma vi genom en blick på
vattnets utbredning och geologiska verksamhet. Hade
jorden ursprungligen en högre temperatur, så måste
äfven mer vattenånga finnas i atmosferen; med
jordskorpans afkylning höll vattenångans förtätning
jemna steg och åstadkom slutligen att vattnet skilde
sig från fastlandet och bildade oceaner. Nu upptager
vattnet nära tre fjerdedelar af hela jordytan. Men
de geologiska undersökningarna göra högst antagligt
att fastlandet under tidigare jordperioder hade ännu
ringare utsträckning. Med organismernas uppträdande
inträder visserligen en minskning af den fritt rörliga
vattenmassan, dock är den verkliga förlusten mindre än
fallet är med kolet, enär organismerna blott sällan
binda vattenhalten i olöslig form, utan vid sin död
oförändrad återlemna den. Men deremot inskränker
sig äfven tillförseln från jordens inre medelst
vulkanerna till ett mycket ringa mått och består för
öfrigt till största delen af vatten, som från ytan
nedträngt i djupet.
En annan, nästan omärklig, mycket långsam men
oaflåtlig förminskning af vattenmassan eger dock
rum genom stenarnas och bergens absorption och
förvittring, i synnerhet de kristalliniska, såsom
granit, gneis, porfyr, basalt o. s. v., hvilka på
ett visst djup utgöra hela jordskorpan. Alla dessa
stenar bestå af ett litet antal mineralier, bland
hvilka fältspat, qvarts, hornblende och glimmer äro de
vigtigaste. Med undantag af qvartsen, absorbera nästan
alla stenbildande mineralier ansenliga qvantiteter
fukt, eller ock förvittra de genom vattnets och
luftens inverkan och bilda nya föreningar, så kallade
hydrater, hvarvid de förstora sin volym.
Man vet att vissa stenar af porös struktur med lätthet
genomsläppa vatten; deremot är det mindre bekant att
till och med granit och basalt, dem vi äro vana att
räkna till de tätaste materialier, besitta en viss
grad af porositet och kunna upptaga ganska mycken
fuktighet. Jordytans vatten har derigenom vägen öppen
till jordens inre, och förvittringsprocessen sträcker
sig ända ned i jordens förborgade djup.
Så ringa äfven mängden af det på så sätt absorberade,
för jordytan förlorade vattnet må tyckas, bör deremot
äfven tagas i betraktande att man beräknar oceanens
vigt till blott 1/24000-del af hela jordens vigt, och
att om jorden vid sin totala afkylning skulle ända
till medelpunkten genomdränkas med vatten, så skulle
en långt ringare absorptionsförmåga hos stenen vara
tillräcklig för att upptaga hela jordytans samtliga
vattenmassa.
Men äfven en annan fara hotar jordbebyggarne genom
det ständiga aftagandet af syre i luften i följd af
en mängd metallers syrsättning, särdeles jernoxidul.
Qväfvet allena synes bilda det mest outplånliga
elementet bland atmosferens beståndsdelar till
följe af sin obenägenhet för kemiska föreningar
och för dess möjliga försvinnande återstår endast
absorptionshypotesen.
Den framtid, som genom dessa betraktelser öppnar sig
för vår planet, är bedröflig nog.
Med förbrukningen af kolsyran och vattnet skola
samtidigt organismerna försvinna, kampen emellan
naturkrafterna och elementerna, de lefvande
varelsernas strid för sin tillvaro, skall slutligen
upphöra.
Då en gång reaktionen af den varma kärnan emot
skorpan når sitt slut genom en likformig afkylning,
samt vattnets och atmosferens angrepp emot den
fasta jordskorpan genom kemiska föreningar eller
genom absorption lagts i bojor; då skall dödens och
jemnvigtens eviga lugn herrska öfver jorden.
Lyckligtvis är oss den trösten öfrig, att detta
tillstånd först skall inträda i en oändligt
aflägsen framtid. Vätets och kolets förminskning
står i direkt sammanhang med jordens afkylning. Med
hvilken långsamhet denna försiggår, framgår deraf att
den undandrager sig till och med våra skarpaste och
säkraste instrumenter, och att, enligt astronomernas
beräkningar, temperaturen på 2000 år icke fallit en
hundrasjuttiondedels grad.
Alla farhågor för en jordens nära förestående
undergång höra sålunda till den dåraktiga vantrons
område och vederläggas af vetenskapen. Men lika
dåraktigt vore försöket att med siffror vilja
beräkna det förflutna eller kommande. Hvem skulle
kunna säga, huru många millioner år, som förflöto
från det ögonblick, då jordens eget ljus slocknade
på stjernhimmelen, tills hon uppnådde sin nuvarande
gestalt; och hvem skulle drista sig beräkna den
omätliga tidrymd, efter hvars förlopp jorden skall,
likt månen, genomvandra sin himmelsbana, beröfvad
sin atmosfer och sin lefvande verld?
Förbi!
Skön Lilah har hört hvad Ali svor
Bland sorgsne män:
»Den stolta mön på sin allmakt tror,
Jag trotsar den!
Om ock en verld hennes boja bar
Vill jag gå fri.
Jag svär att jag ser henne alla dar,
Men att jag far
Förbi!»
I fönstret står Lilah, mot vägen böjd,
Vid sunnans smek.
Att tända hjertan är hennes fröjd
Och trygga lek:
»Är Ali blind» – så hon stilla ler
Med glädtigt sinn –
»Kan lugn han gå mig förbi numer.
Men den, som ser,
Är min!»
Der syns emiren! På gångarn god
Sin färd han ställt
Till bragdens skördar, som gro i blod
På stridens fält.
En blick hon hinner att honom ge,
Ett tidsfördrif –
Men ögon mötas och läppar le:
Hvad kosta de?
Ett lif.
Han glömde ärans och öknens lek:
Han vände om.
Och ständigt syntes han mera blek
Hvar gång han kom.
Man vet ej riktigt hvad slut han fått,
Och, frågen I,
Hon ler mer ljuft än hon än förmått
Och hviskar blott:
»Förbi!»
a-B-c.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
