- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
218

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Signes minnesblad. Tecknade af Lilly (Forts. och slut fr. föreg. häfte, sid. 190.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Signes minnesblad.

Tecknade af Lilly.

(Forts. och slut fr. föreg. häfte, sid. 190.)

Jag hade fått plats i Vermland hos en brukspatron Qvists
såsom guvernant för deras tvenne döttrar. Jag anlände
till Bergforssa, så hette mitt nya hem, i början
af Maj, den tid då naturen börjar le sitt skönaste
leende. Sjelfva hufvudbyggningen låg på en höjd,
omgifven af kullar, dalar och berg och hvarifrån man
hade den herrligaste utsigt öfver tvenne små insjöar,
förenade genom en å, som flöt genom parken. Det första
intrycket af detta ställe kunde derföre ej blifva
annat än beundran, men likväl klappade mitt hjerta
af oro, då vagnen stannade framför den ståtliga
byggnadens trappa. Huru skulle mitt lif gestalta
sig här?

En betjent kom springande nedför trappan, slog upp
vagnsdörren, tog mina saker och erbjöd sig att visa
mig vägen till mitt rum. Jag följde honom, inom mig
undrande öfver familjens osynlighet, men jag kände
ej ännu dess vanor.

Det rum, som var anordnadt för mig, var stort och
luftigt och möblerna väl arrangerade, men det såg
ej ut att kunna ingifva den trygga hemkänsla, som
är så skön att erfara. En jungfru inträdde genast
och frågade om jag önskade hennes biträde vid min
toilett; hon skulle sedan följa mig ned till salongen,
der herrskapet väntade. Jag utbytte hastigt min
dammiga drägt emot en annan, slätade mitt hår, och
stod så färdig att inträda i den nya familjen. Jag
sökte undertrycka all den bäfvan och fruktan jag
kände inom mig, och antaga ett med min nya ställning
överensstämmande utseende. Dörrarna slogos upp och jag
inträdde. Jag möttes på halfva golfvet af brukspatron
Qvist, som bugande helsade mig välkommen, hvarpå han
förde mig fram samt presenterade sin fru, sin son
och sina döttrar, hvarefter jag anmodades att sitta
ned. Brukspatronen underhöll ensam konversationen
genom att ställa till mig allehanda artiga och
alldagliga fraser, någon annan tycktes ej ämna att
yttra ett enda ord. Flickorna, mina blifvande elever,
betraktade mig förstulet; jag hade gerna velat inleda
bekantskapen med dem, men de drogo sig så långt bort,
de kunde, och att resa mig och gå till dem föll mig
ej in, en sådan stillhetsanda hvilade öfver hela
rummet. Jag kände mig helt betryckt och längtade ut
i den fria naturen; här var mig redan för qvaft.

Ändtligen reste sig brukspatronen och gick ut, åtföljd
af sin son, och huru oinvigd jag än var i familjens
mysterier, tyckte jag likväl, att en friskare
flägt genomfor rummet, då de voro borta. Fru Qvist
hemtade mod och började tala enkelt och hjertligt,
och flickorna kommo närmare, så att snart nog var en
ganska liflig konversation i gång, hvilken dock åter
förstummades, då herrarna inkommo till supén. Det
omdöme, jag under de första dagarna af mitt vistande
på Bergforssa bildade mig om familjen och som jag vid
närmare bekantskap fann alldeles riktigt, var ungefär
detta: Brukspatronen, en lång, mager och kantig
personlighet, var städse utomordentligt ceremoniös,
stel, artig och vårdad till sin yttre menniska,
men genom denna polerade yta framlyste dock en kall
och egoistisk karakter. Fru Qvist såg ut som den
personifierade rädslan och undergifvenheten, i mannens
närvaro flögo hennes blickar omkring med största oro
för att se och förekomma allt, som möjligen kunde
ådraga sig hans missnöje; detta tycktes hon frukta
mera än allt annat, ehuru det städse gaf sig tillkänna
utan stormande uppträden på ett särdeles artigt sätt.

Äldsta sonen vistades hemma och var fadrens biträde
i skötandet af den vidsträckta egendomen och
bruksrörelsen. Han hade ett allvarligt och dystert
lynne, sällan såg man ett leende på hans tunna läppar,
skratt kom aldrig i fråga. Sonen numro två var en
hurtig och lefnadsglad student (jag nämner honom
här i samband med den öfriga familjen, ehuru jag ej
förrän längre fram gjorde hans bekantskap), ständigt
rik på upptåg och löjen; men som han tycktes finna
det kallt vid den husliga härden, gjorde han alltid
sin vistelse i
hemmet så kort som möjligt. Så följde i ordningen mina
elever, den äldsta, Clémence, sexton år, den yngsta,
Hortense, ännu ej fullt femton. Clémence, med ett
mildt, stilla och intagande väsen, var utrustad med
mera praktiskt förstånd, än fallenhet för bokliga
studier. Hortense deremot hade ett häftigt lynne,
en eldig själ och en brinnande håg för vetande. Hon
var den, öfver hvilken fadrens isiga, befallande
blickar förmådde minst, det vill säga de verkade
nog för minuten, men hon glömde sig snart och
begick oupphörligt samma förseelser, såsom att komma
springande in i ett rum och smälla igen dörren eller
ock kasta upp den på vid gafvel, att tala för högt
och ifrigt, då hon bort mera moderera sin stämma, med
mera dylikt. Ordet lagom fattades i hennes ordbok,
och det var detta fadren ville lära henne, ehuru
jag betviflar att hans metod var den bästa. Det
var hos honom ett ständigt bemödande att frysa in
henne i det passandes stela former, men glöden i
hennes själ upptinade oupphörligt den isskorpa,
hvarmed han ville omge henne. Hon och jag blefvo
snart innerligt förenade oaktadt skiljaktigheten i
ålder, ty det var »sympatiens himmelska tråd», som
förde oss tillsammans. Hortense hade alltid saknat
de vänskapsband, som så ofta förena likartade själar,
och derföre omfattade hon med desto större begärlighet
tillfället att förvärfva sig min vänskap. Jag såg i
henne ett rikt fält till verksamhet och ville uppbjuda
all min förmåga att varna och beskydda henne för de
fel, genom hvilka jag sjelf lidit så mycket.

Till familjens vanor hörde, att hvarje eftermiddag
samlas i salongen för att njuta ett angenämt
familjelif, kan jag tro, ehuru det snarare blef en
karrikatyr derpå. Med konversationen gick det nemligen
klent; ty herrarna Qvist voro af naturen mycket
tystlåtna, och då herr Qvist d. ä. öppnade munnen, var
det merendels för att yttra en tillrättavisning eller
en grann fras. Fru Qvist var för mycket sysselsatt
med att hålla vakt öfver allting, för att kunna inlåta
sig i samtal; Clémence yttrade sällan något i sin fars
närvaro, och Hortense fann allt detta så förfärligt,
att hon helst smög sig ut, eller ock kröp in i en vrå.

Då jag vistats en tid på Bergforssa och hela familjen
en eftermiddag var församlad i salongen, såg fru Qvist
mer än vanligt orolig ut. Sedan brukspatronen lagt
bort den tidning, han läst uti, såg han på sitt ur;
en ganska obetydlig omständighet i sig sjelf, men för
stackars fru Qvist betydde det att hon ej längre fick
förhala tiden. Hon reste sig alltså, tog en bok från
bordet och kom emot mig, der jag satt vid fönstret
och virkade, men egentligen fördjupad i mina egna
betraktelser. Jag såg upp, undrande hvad som komma
skulle, ty jag började ana att det gällde mig.

»Bästa fröken Rosenstjerna,» sade hon, »förlåt om
jag kommer med en anhållan, som måhända besvärar
er! Min afsigt är nemligen att bedja fröken vara af
den godheten och läsa detta arbete högt, det är så
angenämt att höra en person väl föreläsa ett godt
arbete, då man sitter tillsammans.»

Dermed lade hon en tjock lunta på bordet framför mig
och såg ut som en skolflicka, då hon läst upp en svår
lexa utan att stappla. Nu inföll brukspatronen på sitt
artigaste sätt: »Om min hustrus anhållan förefaller
fröken på något sätt obehaglig, så återtager hon den
säkerligen, eller hur, min vän?»

Den stackars brukspatronessan visste tydligen nu ej,
hvilket kort hon borde spela ut, hvarföre jag förekom
henne med dessa ord:

»Jag är lika villig som skyldig att uppfylla herr
brukspatronens önskan.»

»Åh, jag ber tusen gånger, så var ej min mening»!

Men oaktadt dessa ord behöfdes ej mycken skarpsynthet
för att se, det frun endast handlat på hans
befallning, jag

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0222.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free