- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
219

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Signes minnesblad. Tecknade af Lilly (Forts. och slut fr. föreg. häfte, sid. 190.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kunde derföre ej låta bli att ställa mitt svar till
honom, för att låta honom förstå, att jag begrep
sammanhanget.

Hvad jag ock kände i luften var, att denna läsning
var något, som han fordrade af den lönade guvernanten,
fastän han ville så grannlaga som möjligt underrätta
mig derom och derföre lät sin fru föra ordet, på det
att hans fordran mera måtte likna en vänlig anmodan.

Mina känslor voro ej af angenämaste slaget; men
derpå var nu ej tid att tänka. Jag tog boken, såg på
titelbladet och förskräcktes öfver dess långsläpiga,
högtrafvande namn, men sade högt:

»Önskar herrskapet, att jag börjar genast?»

»Jag tackar; om fröken så behagar, blifva vi alla
mycket förbundna,» svarade herr Qvist d. ä. med en
storartad bugning.

Huru obehagliga äro ej artiga ord, då de ej ha mera
mening än dessa!

Jag började läsningen, rädd att ej kunna göra det så,
som mina åhörare väntade. Ej ett ljud hördes, och
jag skulle trott mig ensam, om jag ej midt framför
mig sett brukspatron Qvist, högtidlig och rak som
alltid, samt erfarit en pinsam, tryckande känsla af
att allas ögon voro riktade på mig.

Då jag ändtligen hunnit igenom de tvenne första
kapitlen, reste sig brukspatronen och sade bugande:

»Nu får jag förbindligast tacka för det nöje, fröken
beredt oss,» hvilket betydde detsamma som: nu är det
nog för i dag.

Sanningen att säga tror jag ej, att läsningen det
ringaste intresserat någon af åhörarne, men patronen
hade fått i sitt hufvud, att det var comme il faut,
och derföre måste det ske.

Hortense förtrodde mig en gång längre fram på
sommaren, att en af de andra guvernanterna plägade
kalla salongen för: »Iskällaren», hvilket jag fann
ganska träffande, ty den var en ypperlig afkylare
för lifliga känslor och svallande ungdomsblod.

Under det vi med allvar och flit skötte våra studier,
förflöt tiden hastigt nog. Ett af Hortenses och mina
största nöjen var att ströfva omkring i den herrliga
naturen eller att sjunka ned i den mjuka, svällande
mossan, njutande af det storartade sceneri, som tedde
sig för våra förtjusta blickar. Ljufligt och skönt
var det att sitta så och lyssna till fåglarnas sång,
hvilka än på lätta vingar svingade sig mot höjden
jublande Skaparens lof och än qvittrade i trädens
grenar om solljus och kärlek. I sådana stunder
glömmer man allt jordens ve och föres med i naturens
jubelsånger allt närmare och närmare ett oändligt,
anadt, men aldrig fullt förnimbart högre. För mig
låg en tröstande känsla uti att känna mitt eget
intet bredvid det stora, fulländade hela, och dessa
stunder qvarlemnade ett ljuft intryck af frid, som
förlänade mig mera styrka att omsorgsfullt utföra
hvardagslifvets åligganden.

Under dessa utflygter, då Hortenses sinne uppmjukades
genom de mäktiga intrycken utifrån, sökte jag genom
milda och allvarliga föreställningar förmå henne att
mera än förr lägga sin fars önskningar på minnet,
såsom för henne gällande lagar, hvilka gladt och
otvunget borde efterföljas, och då hon riktigt fått
sin pligt i sigte, sökte hon ifrigt att uppfylla
densamma. Stackars barn, hon rönte just ej någon
uppmuntran för all den möda hon gjorde sig att ej
misshaga honom, han var stel och kall som alltid, och
jag visste knappt, om han ens märkte hennes försök att
lägga band på sitt lifliga lynne och ej öfverskrida
den trånga gräns, han utstakat för det passande.

Från tant Hjelm hade jag ofta bref. Hon beklagade
sig öfver min envishet att rymma från henne; Svens
återkomst hade blifvit fördröjd ända till Juli och
hon hade varit så ensam. Hon bad mig oupphörligt att
återkomma och sade bland annat på ett ställe:

»Då Sven frågade efter dig och jag berättade,
att du öfvergifvit mig för Vermlands skogar, sade
han: ’Jag beklagar dig, mamma, som gått miste om
hennes sällskap; men jag förstår och högaktar hennes
handlingssätt. Så skulle hvarje qvinna med sjelfkänsla
handlat i hennes ställe. Men kanske
hon kunde förmås att återvända, om hon visste, huru
angenämt hennes sällskap vore för oss båda.’»

Af dessa ord förstod jag klart, att Sven anade
hufvudorsaken till min flykt, och jag kunde på
grund af dem hoppas att han förlåtit de ord jag af
öfverilning uttalade den minnesvärda balaftonen.

Men återvända kunde jag ej ännu, jag hade förbundit
mig att stanna vid Bergforssa ett år, ty då skulle
flickornas uppfostran vara afslutad. Men sedan –
kunde jag kanhända återvända till tant, ty att
hon uppriktigt önskade detta, derom var jag nu
öfvertygad. Huru glad jag nu kände mig, sedan
den stora bördan, tron på Svens förakt, blifvit
lyft från mitt sinne. Mitt intresse för lifvet och
mina sysselsättningar ökades i följd deraf, ehuru
jag numera aldrig hängaf mig åt några dåraktiga
illusioner om hvad jag kunde blifva för honom, den
i alla vexlingar lika högt älskade.

Tvärtom var jag beredd att få höra honom förlofvad
med någon bättre och värdigare än jag; min varmaste
lyckönskan hade jag i beredskap för honom och henne,
som skulle skapa hans lycka.

Men tiden gick, och det blef höst; och hösten gick,
och vintern kom. Vid jultiden, innan ferierna
började, undergingo mina elever examen i närvaro
af hela familjen; jag bäfvade allt för utgången,
men det hela gick bättre än jag vågat hoppas,
och min belöning blef en storartad tacksägelse af
brukspatronen och en enklare, men vida välkomnare
af hans fru. Julaftonen var för mig en sorglig dag
genom den lifliga påminnelse den medförde om forna
julaftnar, tillbringade i ett godt och gladt hem
vid en älskad faders och moders sida. Från tant
Hjelm anlände dock ett vänligt bref jemte flere små
julgåfvor. Styrkt och uppmuntrad genom den ömma omsorg
om mitt välbefinnande, som hennes ord uttryckte,
gick jag ned för att tillbringa aftonen tillsammans
med familjen. Oaktadt Adolf Qvists bemödanden rådde
den mest bundna och stela sinnesstämning, ända till
dess julklapparna syntes; de lades högtidligt och
stilla framför honom, för att genom honom tillställas
sina emottagare. Derigenom blef han för en stund den
förnämste personen och lyckades ändtligen genom sina
muntra infall förjaga den herrskande högtidligheten,
så att jag till och med ett par gånger beträdde
herr Henning med att skratta. De paketer, som buro
min adress, innehöllo till min ledsnad rätt dyrbara
presenter, och att i nog värdiga ordalag tacka derför,
var ej så lätt.

Då de första helgdagarna voro förlidna, berättade mig
Hortense, att den vanliga julbjudningen vid Bergforssa
tillstundade, och ganska storartade förberedelser
gjordes dertill. Bredvid stora salen inrättades tvenne
rum till buffeter. Växter togos upp från orangeriet
och placerades så, att de med enbuskar till bakgrund
bildade små bersåer, der näpna trädgårdsstolar och små
soffor inbjödo till hvila, under det man läskade sig
med allehanda förfriskningar. Då den stora dagen kom,
var allt i behörig ordning och anordningarna i sanning
lyckade. De flesta af gästerna hade jag sett förut;
men huru beskrifva rnin förvåning, då, tillsammans
med baron Adelcronas, grefve S. inträdde. Så snart
han helsat på värd och värdinna, började han helt
ogeneradt granska sällskapet, och då hans blick
slutligen föll på mig, blef han synbarligen förvånad,
uppsökte genast brukspatron Qvist och talade rätt
ifrigt med honom en lång stund. Förmodligen blef
han under detta samtal upplyst om min ställning der
i huset, ty då ödet längre fram på aftonen förde
honom i min väg, böjde han så förnämt som möjligt
sin aristokratiska nacke. Men oaktadt hans godhet
att känna igen mig under nuvarande förhållanden,
blef jag ej till den grad uppfylld af tacksamhet, att
jag gjorde min bugning för honom djupare, än fordom
den rika arftagerskan, som var föremål för hans
uppmärksamhet. Hans åsyn erinrade mig dessutom lifligt
om orsaken till min mors sjukdom och död, icke som
skulle han ha någon del deri, utan blott emedan han
varit tillställare af det olyckliga segelpartiet. Att
han nu uppträdde här, kom sig deraf, att han var nära
slägt med baron Adelcronas och hos dem tillbringade
julen. Då jag en tid derefter träffade honom hos major

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0223.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free