- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 13, årgång 1874 /
220

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Signes minnesblad. Tecknade af Lilly (Forts. och slut fr. föreg. häfte, sid. 190.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Rahms, på en större middag, behagade han tilltala
mig med ett nådigt smålöje. Hans ord voro dessa:

»Nå, hur finner lilla fröken sig här på orten?»

»Jag tackar, hittills har jag funnit mig rätt väl.»

»Men nog är det ombyte för en med nöjen och
förströelser bortskämd stockholmsdam!»

»Ja, ett ganska intressant ombyte, ty det sätter mig
i stånd att mera studera de menskliga karaktererna,»
svarade jag, ty jag insåg, att det ombyte,
han egentligen åsyftade, var förändringen i min
lefnadsställning, och tagande den äldsta sonens arm,
hvilken anhöll att få föra mig till bordet, lemnade
jag grefven. Jag träffade honom flere gånger, innan
han lemnade orten, men han hedrade mig ej vidare med
något samtal.

På nyåret återtogo vi våra studier och skötte dem
med allvar, ty det var brukspatronens mening att
flickorna skulle upphöra dermed i Maj och derföre
måste den sista tiden väl användas.

Tant Hjelm hade nu ändtligen förmått mig lofva
att återvända till henne, och derföre motsåg jag
med glädje vårens annalkande. I sitt senaste bref
underrättade hon mig, att Sven blifvit utnämd till
docent vid Upsala akademi och derföre ofördröjligen
skulle ditflytta, så att ju förr jag kom, »för att
trösta» henne öfver hennes förlust, desto bättre.

Då tiden nalkades för min flyttning från Bergforssa,
inträdde brukspatronen en dag uti läsrummet. Sedan
han hört på läsningen en stund, sade han:

»Jag skulle önska att enskildt få samtala med fröken
Rosenstjerna, såvida ej fröken finner min anhållan
oläglig just nu?»

»Nej, för ingen del, om brukspatron behagar stiga
in i mitt rum,» svarade jag, och öppnade dörren,
inom mig undrande, hvad som komma skulle. Efter några
preludier började han:

»Jag inser visserligen, att mina döttrar ännu ha
oändligt mycket att lära af fröken Rosenstjerna; men
som de nu uppnått den ålder, då flickornas uppfostran
vanligen afslutas, anser jag, att de hädanefter böra
lära af fröken, endast genom det goda exempel, jag
hoppas fröken vill för dem fortfarande utgöra.»

Här tystnade han, men fortsatte snart åter:

»Jag har nemligen ett förslag att göra, hvilket det
vore mig kärt, om fröken antog. Min äldste son är
nu gammal nog för att ingå ett passande giftermål,
och som fröken innehar alla de egenskaper, hvilka jag
fordrar hos hans blifvande hustru, frågar jag härmed,
om fröken vill bli min sons maka?»

Min förvåning kan jag ej beskrifva. Nog hade jag
förstått, att jag hos brukspatron Qvist stod temligen
i ynnest; men om ett dylikt förslag hade jag aldrig
drömt.

Hans oupphörliga jag och att han tycktes tala
mera å egna, än å sonens vägnar föreföll mig bra
besynnerligt, och med den kännedom jag hade om hans
karakter, misstänkte jag, att han gjort detta sonen
oåtspord.

»Jag fordrar ej,» återtog han, »ett bestämdt svar
genast, utan är villig att emottaga detsamma, då
fröken hunnit besluta härom.»

Derpå reste han sig, bugade artigt vid dörren
och gick.

Mitt svar var detsamma nu, som det skulle förblifva,
och jag kunde gerna gifvit honom det genast, men jag
var betagen af en sådan häpnad, att jag ej kom mig
för dermed, innan han aflägsnat sig.

Vid middagen styrktes jag i min förmodan att unga
herr Qvist var alldeles okunnig om sin fars planer,
ty han var sig fullkomligt lik, han talade till och
med mer än vanligt, såg ej besvärad eller brydd ut
och ställde en gång sina ord till mig, något som ej
hände alla dagar.

Brukspatronen blef ganska stött öfver mitt afslående
svar, ehuru han hvarken då eller sedan felade i sin
vanliga artighet. Att skiljas vid Hortense var det
svåraste i hela min flyttning; hennes sorg var både
uppriktig och djup, men vi
lofvade hvarandra flitig brefvexling, och så skildes
jag från detta hem, som ej egentligen varit något
hem, hvarken för mig eller den familj, hvars boning
det utgjorde.

*



Den glädje, jag kände, då jag återsåg Mälarstaden,
kan jag ej beskrifva. Mitt hjerta slog hårdare och
mitt bröst vidgades vid den herrliga syn, som inloppet
erbjöd. Solen sänkte sig ned emot vester, med sina
sista strålar förgyllande konungaborgen, der den låg
i majestätiskt lugn, beherrskande stad och nejd. De
yppigt grönskande stränderna hade nyss tagit på sig
sin sommarskrud, öfverallt framtittade små villor,
den ena täckare än den andra, speglande sina fagra
anleten i den klara vattenytan och befolkade af idel
utvandrare från stadslifvets qvalm och buller, hvilka
på så sätt bringade naturen och sommaren sin hyllning.

Men ångbåten kom allt närmare och närmare, och
ändtligen hade den uppnått sitt mål: en landningsplats
vid Riddarholmen. Kajen hvimlade af menniskor och
åkdon, jag spanade, sökte och – fann: der stod ju
tant Hjelm och vid hennes sida – Sven.

Jag nästan förlamades af de tusen olika intryck,
som flögo emot mig: der stod han, föremålet för
mina innersta tankar och känslor, han stod der
lifslefvande och främmande! Med hans bild var jag ju
förtrogen, honom hade jag förvarat i min hemligaste
hjertekammare; hvi var jag nu bäfvande och försagd?

De varseblefvo mig ej genast, så att jag fick tid att
hemta mig från min öfverraskning; jag hade nemligen
trott, att Sven var i Upsala ännu. Då jag kom närmare
landgången upptäckte Sven mig, helsade och visade
tant min plats. Ändtligen blef trängseln mindre
svår, Sven mötte mig på halfva vägen, tog min hand
och sade sitt: »välkommen» på ett sätt, som kom mitt
hjerta att spritta till af fröjd, så mycken allvarlig
hjertlighet låg i hans stämma. Nu kom tant emot mig,
slöt mig i sina armar och hviskade:

»Så har jag då ändtligen fått dig åter, du kära barn!»

Huru mildt och kärleksfullt hennes ord ljödo, och huru
god och vänlig såg hon ej ut! Det föreföll mig som en
uppfriskande dagg hade fallit: jag hade ej på lång
tid hört eller känt något dylikt, ty vid Bergforssa
slösades ej med ömhetsbetygelser.

Då vi framkommit till tants hem, blef jag ännu en gång
hjertligt välkomnad både af henne och Sven. Allt var
så ljufligt och lugnt, att min själ sakta vaggades
till ro, och under angenämt samtal tillbringades det
återstående af aftonen.

Efter en god och upplifvande sömn vaknade jag nästa
morgon glad och lätt om hjertat, ty jag fann af Svens
uppförande, att han ej ville minnas de orättvisa
beskyllningar, jag i ett uppretadt och besinningslöst
ögonblick slungat mot honom, derföre lyste solen mer
klart, himlen var blåare och lifvet herrligare denna
dag än det på länge varit. Hvilken skön sommar jag
skulle få tillbringa i mina käraste vänners sällskap;
ty Sven var kommen för att öfver sommaren stanna hos
tant på det vackra landtställe, dit hon skulle flytta
om några dagar.

Då jag kom ut i salongen, fanns der ännu ingen,
hvarföre jag en stund roade mig med att betrakta alla
de konstsaker, som tant der förvarade, men innan jag
hunnit genomse allt, hörde jag steg närma sig. Jag
kände gången, jag visste, att det var Sven. Han blef
öfverraskad att finna mig vaken »så tidigt»; men jag
sade honom, att jag nu lärt mig mycket nytt och att
detta var en del deraf.

»Ja, du ser verkligen bra förändrad ut också, jag är
frestad att tro, det sömn och föda blifvit likgiltiga
saker för dig.»

»Åhnej,» svarade jag leende, »du skall nog finna
mig tillräckligt materialistisk, men du vet nog, att
’menniskan lefver icke af bröd allenast’.»

Här kom tant, och uppfångande ordet bröd, sade hon:

»Jaså, mitt herrskap, ni ha valt ett mycket prosaiskt
samtalsämne, men prosan tränger sig nog på en i det

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:37:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1874/0224.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free