Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Signes minnesblad. Tecknade af Lilly (Forts. och slut fr. föreg. häfte, sid. 190.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
verkliga lifvet, derföre tror jag vi nu gå till
frukostbordet. Sedan kunna vi ju företaga en liten
utfart till vårt sommarresidens, jag har åtskilligt
att anordna der till vår utflyttning. Men kanske ni
ej ha lust dertill?»
»Jo, snälla tant, för mig skall det bli ett verkligt
nöje i detta väder och i denna herrliga natur!»
»Ja, då måste jag,» sade Sven, »mot min vilja
öfverlemna damerna åt sitt eget beskydd, ty på
förmiddagen är jag upptagen.»
»Nu sticker den manliga egenkärleken fram,» inföll
tant, »herrarnas svaga sida är ofta att tro sig
oumbärliga, men, Signe, nu skola vi visa, att vi
förmå mycket på egen hand.»
»Jag vågar ödmjukast anhålla,» sade Sven skrattande,
»att ej bli för hårdt straffad för den synd, som anses
vidlåda mitt slägte, och med för hårdt straff menar
jag: förlusten af ert sällskap på teatern i afton.»
»Det kommer an på, hvad du har att bjuda i den vägen,
vi nöja oss ej med hvad som helst,» sade tant,
antagande domaremin.
»’Jane Eyre’ med fru Hvasser i titelrolen.»
»Är han värdig absolution på sådana vilkor?» frågade
tant, vändande sig till mig.
»Qvinnans makt ligger ju i hennes mildhet, och det är
ädelt att låta nåd gå för rätt,» sade jag skämtsamt.
»Ditt förslag antages alltså af vår godhet,» afgjorde
tant. Sven steg upp, bugade sig och uttryckte sin
djupa tacksamhet.
Tant och jag företogo vår lilla utfart och njöto
deraf så, som man njuter af sol, himmel, luft och
natur på en klar sommardag. Vid hemkomsten mottog
oss Sven med loford öfver vår punktlighet, hvarvid
tant smålog på ett besynnerligt sätt, men orsaken
dertill kunde jag ej utgissa.
Denna afton var i sanning förtjusande!
Med tant på min ena sida och Sven på den andra
samt Rochester och Jane Eyre på scenen kunde jag ej
bättre önska. Jag njöt också i fulla drag och följde
med spänd uppmärksamhet styckets gång; hjelten och
hjeltinnau hade alltid väckt mina varmaste sympatier,
jag hade lidit och fröjdats med dem, och nu uppträdde
de för min lekamliga syn ånyo utkämpande sina strider
och slutligen vinnande seger öfver olyckan. Ej
under då, att jag med lifligaste intresse följde
vexlingarna i deras öden. Den natten utgjorde de ock
hufvudfigurerna i mina drömmar, fastän jag på ett
besynnerligt sätt förvexlade mig sjelf med Jane Eyre.
Följande vecka egnades åt flyttningsbestyren, och då
de besvärligheterna voro väl öfverståndna, njöto vi
med lust och glädje af landtlifvets behag. Sven var
sysselsatt med att ordna sina reseminnen, hvilka han
ämnade utgifva såsom bok, och då vädret var lugnt
och vackert sutto vi tillsammans på verandan, han
skrifvande och tant och jag med våra handarbeten. Ofta
företogo vi skogspromenader och då tant understundom
ej orkade följa oss, hvilade hon på någon vacker
plats, under det vi ströfvade omkring i närheten.
På detta sätt förflöt tiden fort och angenämt,
och innan jag visste ordet af, var den 20 Juli,
min födelsedag, inne.
Då jag på morgonen kom ut i salen, väntade tant
och Sven mig redan der tillika med ett bokstafligen
blomsterhöljdt kaffebord, på hvilket flere paketer
lågo uppstaplade kring min kopp. Förlägen öfver
allt detta stannade jag tvekande och förstummad i
dörren, men tant kom genast emot mig och sade i sin
vänligaste ton:
»God morgon, min kära flicka! Min bästa lyckönskan
för dig på denna dag, och måtte du få upplefva mången
glad och lycklig 20 Juli!» Här fäste någonting på
bordet tants uppmärksamhet, så att hon vände sig
dit och började arrangera kopparna på annat sätt,
lemnande mig på halfva
golfvet, icke rätt vetande hur jag skulle ha det, men
då fattade Sven min hand och sade med låg, vibrerande
stämma:
»Måtte lilla kusin hädanefter bli
så lycklig, som jag önskar!»
Aldrig hade orden »lilla kusin» klingat så ljufligt
i mitt öra som nu, men de sades ock med ett
uttryck, som ofrivilligt förde mig in i ett solbegjutet, underskönt
landskap, befolkadt af idel feer; och hvad mera var,
jag kände en lätt tryckning af hans läppar på min
hand, som ännu hvilade i hans.
Härigenom försattes jag i en ohjelpligt förvirrad
sinnesstämning, som räckte hela frukosten, så att
jag hade blott halft medvetande om hvartill de saker
voro användbara, hvilka lågo invirade i omslag med
utanskrift till mig.
Förmiddagen tillbringade vi arbetande på verandan,
som vanligt, men då tant på eftermiddagen drog sig
tillbaka till sitt rum, öfverföll mig en sådan plågsam
känsla af förlägenhet och oro i Svens sällskap, att
jag reste mig för att gå in i lilla blomsterrummet
och lugna mig med en bok, men min afsigt blef
förekommen, ty Sven sade:
»Hvarthän, Signe? Om du går, så låt mig följa dig,
jag har något att säga dig.»
Mitt hjerta hoppade till och sände en varm ström
till mina kinder. Småleende sade Sven endast: »Kom!»
i det han lade min arm inom sin och förde mig med sig.
Vi befunno oss båda nästa ögonblick sittande i
den lilla soffan i blomsterrummet, jag vet knappt
huru. Sven teg en stund, men sade slutligen med
sakta röst:
»Hyser du ännu misstroende mot mig, Signe?»
Jag svarade ej.
»Se på mig och säg, att du ej gör det!»
Jag försökte att se upp och hviskade:
»Jag har aldrig misstrott dig!»
»Låt det då vara slut på allt grymt missförstånd,
som skilt oss åt, och ge mig den ljufva rättigheten
att kalla dig min!»
Tala nu var omöjligt, men jag såg upp med en
bifallande och öfverlåtande blick och såsom sådan blef
den ock tolkad, ty i nästa sekund slöts jag till hans
trofasta bröst och hörde honom hviska:
»Min Signe! Min högtälskade! Min brud!»
Vi voro båda för djupt gripna för att kunna
tala. Under stilla fröjd lutade jag mitt hufvud mot
hans skuldra och kände med ljuf tillförsigt, att jag
nu nått en hamn, ett skydd, ett försvar mot verldens
stormar; ja – om de än kommo, var jag ju stark och
modig, ty jag fick bära dem tillsammans med honom,
min ungdomsälskade, min make.
Då vi återfått vår talförmåga, sade Sven:
»Säg mig nu, Signe, hvad som fick makt med dig den
der aftonen, då du behandlade mig så stolt!»
Och jag berättade honom hela sammanhanget, huru
jag fått höra de ord, som så sårade min fåfänga,
att jag kunde till den grad glömma mig och föra ett
sådant språk till honom, som jag redan då älskade
med hela min själs glöd, och hvilket bittert lidande
den tanken, att jag förspillt hans aktning, vållat
mig, och huru dessa ord varit förnämsta orsaken till
min »flykt» från tant före hans hemkomst. En öm och
uppmärksam åhörare hade jag, fastän han stundom log
och kallade mig barnslig, och då jag talade om min
förtviflan, öfver att så lättsinnigt ha förspillt
hans aktning, sökte han till och med, enligt sin
nyvunna makt, att tysta mig.
I utbyte förtrodde han mig, att han haft mig kär
från första stunden, att hans kärlek snarare till-
än aftagit efter de häftiga ord, jag yttrade, och
att all hans reslust försvunnit vid afskedsbesöket
hos oss, »ty ordet farväl var ett hårdt ord».
Huru ljuft var det ej att få med kärlekens hela
förtroende trygga sig till det älskade föremålet! Jag
afundsvärda, det var nu min sälla lott! Glömska
af tiden sutto vi så, hand i hand, sida vid sida,
till dess tants röst utanföre väckte oss till
besinning af tid och rum. Jag reste mig häpen, full
af förvirring och blickade bönfallande på Sven; han
log sitt vackraste leende, slog armen om mitt lif,
kysste mig på pannan och sade:
»Mod nu, Signe min!»
Derpå läste han upp dörren och förde mig genom salen
ut på verandan, der vi funno tant. Då hon varseblef
oss komma så, arm i arm, reste hon sig och kom emot
oss. Till svar på Svens ord: »Se här, moder, min
trolofvade!» sade hon:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
